Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Ett gyllene tillfälle för alliansen att visa musklerna”

Alliansen skulle ånyo framstå som otillräcklig i sin oppositionsroll om de inte fullföljt yrkandet om misstroende, skriver Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet.
Alliansen skulle ånyo framstå som otillräcklig i sin oppositionsroll om de inte fullföljt yrkandet om misstroende, skriver Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet. Foto: Erik Simander

It-skandalen på Transportstyrelsen gav alliansen ett gyllene tillfälle att visa sina muskler. Statsministerns snabba regeringsombildning gör att den nu sitter med svartepetter. Men hur det än går med misstroendeförklaringen har alliansen visat att den inte är tandlös, skriver Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala universitet.

Möjligheten till misstroendeförklaring mot några av de sittande statråden passar den borgerliga alliansen som hand i handske. Men bara för att något är taktiskt och strategiskt välkommet, behöver det ju inte vara sakligt fel. Alliansen har goda skäl för sitt handlande.

Det närmast ansvariga statsrådet, infrastrukturministern, har inte försäkrat sig om att hon hölls underrättad inom sitt departements ansvarsområde. Den för den säkerhetspolitiska samordningen särskilt ansvarige inrikesministern har brustit i sin kommunikation. Och den välunderrättade försvarsministern har behållit informationen för sig själv. Statsministern själv har försummat att informera riksdagen och de borgerliga partiledarna. Den verkliga orsaken till att Transportstyrelsens förra generaldirektör avsattes förtegs. Det är inte överord som sagts att regeringens hantering är ett haveri och att en misstroendeförklaring är på sin plats.

Men, som sagt, det är också ett gyllene tillfälle för alliansen att visa musklerna. Under hela mandatperioden har alliansen uppträtt villrådigt beträffande sin oppositionsroll, vilket ytterst beror på en oförmåga att handskas med minoritetsparlamentarismens problem.

Den klassiska parlamentarismen förutsatte ett tvåpartisystem, där minoritetens uppgift var att opponera och utkräva ansvar av regeringen. Demokrati definieras ibland som folkets rätt att välja sin regering. En bättre definition är folkets rätt att avsätta regeringen. Välja får medborgare göra också i auktoritära stater, även om det kan finnas brister i den valproceduren. Men att tvinga en regering eller statsråd att avgå och att det sker under fredliga former, utan blodspillan och inbördeskrig, är något unikt för folkstyrelsen. Ansvarsutkrävande i stället för statskupp är faktiskt demokratins yppersta kännetecken.

Men hur gör man när förutsättningarna inte är uppfyllda, när inget parti har majoritet och det inte finns två utan åtta partier i riksdagen?

Partiledarna har våndats. Efter valet 2014 fick Stefan Löfven uppdraget att bilda regering först sedan talmannen försäkrat sig om att den tilltänkte statsministern skulle kunna få igenom sin budget. Landet måste ju kunna regeras. Lika ivrig på makten som parlamentariskt oerfaren svarade Löfven obetänksamt att det skulle ordna sig med budgeten. Men verkligheten blev en annan. Löfven fick debutera med en budget, som den borgerliga alliansen lagt fram.

Det fanns dock ingen större anledning till skadeglädje. Alliansen skulle ju själv kunna hamna i samma läge, eftersom det nya mångpartisystemet tycktes göra det omöjligt för någon partikonstellation att få egen majoritet. Så föddes idén om decemberöverenskommelsen: den största partikonstellationen skulle tillförsäkras möjlighet att få igenom sin budget genom att motståndarna lovade att lägga ned sina röster.

”Kapitulation!” svarade de mera militanta delarna av alliansen. Och efter några månader begravdes decemberöverenskommelsen, till ljudet av smällande champagnekorkar bland de sturska.

När sommarlovet började, var det svårt att frigöra sig från intrycket att de borgerliga partiledarna svingade sitt nya vapen endast med kraftfulla slag i luften.

Hur skulle man nu styra landet? Partiledarna fortsatte att våndas. Fanns det egentligen någon riktig opposition i vårt land – utöver Sverigedemokraterna? I praktiken fick decemberövenskommelsen leva kvar och regeringen Löfven kunde surfa vidare på vågen av borgerlig vilsenhet.

Hur skulle det vara med en misstroendeförklaring? Trevande började alliansen diskutera möjligheten till ansvarsutkrävande på det sättet. Men mot vad och mot vem skulle man rikta sitt misstroende?

Socialdemokratiska skattehöjningar, kom man på i våras, kanske vore att betrakta som så skadliga för landet att det motiverade en misstroendeförklaring. Men beslutsamhetens friska färg bleknade raskt, när centerledaren förklarade att finansministern dock inte fick angripas. Men vem skulle i så fall hållas ansvarig för skattehöjningarna? När sommarlovet började, var det svårt att frigöra sig från intrycket att de borgerliga partiledarna svingade sitt nya vapen endast med kraftfulla slag i luften.

Så exploderade it-skandalen på Transport-styrelsen. Plötsligt fanns det ett konkret ärende att hugga tänderna i och det av ett slag, som misstroendeinstitutet var avsett för. Misstroendeförklaring har aldrig varit tänkt som ett sätt att visa sina preferenser, i fråga om skatter eller annan sakpolitik. Institutet har införts just som ett korrektiv mot felaktig eller bristfällig ärendehantering av särskilt allvarlig natur.

Alliansens ledare vittrade blod. Det hjälpte inte att statsministern, omgiven av den nye generaldirektören, Säpo-chefen och överbefälhavaren, till slut ingående redovisade hela förloppet i direktsänd tv. Detta tillfälle fick inte gå förlorat. För hur skulle det te sig om alliansen nu inte fullföljde yrkandet om misstroende, när Sverigedemokraterna redan kategoriskt bundit sig? Då skulle alliansen ånyo framstå som otillräcklig i sin oppositionsroll. Och i sak finns ingen anledning att betvivla alliansens upprördhet. Det som hänt var verkligen mycket allvarligt och nu ville de borgerliga göra allvar av vad de sagt. Det fanns bara en sak att göra för alliansen.

Hur skulle Löfven reagera? Att helt tillgodose alliansen och avsätta de tre kritiserade statsråden skulle vara att visa en undfallenhet som rimmar illa med socialdemokratins självbild. Att låta hela regeringen avgå och kanske utlysa extraval skulle skapa politiskt kaos ett år före ordinarie val.

Utvägen blev att tillmötesgå alliansen i två av de tre fallen och med en illmarig grimas lämna försvarsministerns öde i alliansens händer.

Hur som helst har oppositionen visat att den inte är tandlös. Kanske it-skandalen kan bli det kitt som åter förenar den sönderfallande alliansen, om den lyckas hantera misstroendet mot försvarsministern.

Misstroendeförklaring kan inte bli en generell lösning på minoritetsparlamentarismens problem. Det är en exceptionell åtgärd i en exceptionell situation. Men misstroendeförklaring ligger i linje med den grundläggande idén att demokrati betyder medborgarnas rätt att avsätta politiska ledare som förbrukat sitt förtroende.

DN Debatt. 28 juli 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.