Att någon är ansvarig för ett terrordåd betyder inte med automatik att andra inte bär något ansvar för det inträffade. Politik kan leda till skillnader och utanförskap och utgöra grogrund för högerextremism av Anders Behring Breiviks art. Rätten att provocera är självklar, men när någon står med fingret på avtryckaren kan satiren kännas problematisk. Också jag har ett ansvar, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra. Men om jag ålägger mig självcensur för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik så har det öppna samhället fått stryka på foten, skriver Torbjörn Tännsjö.
Diskussionen om vilka lärdomar vi bör dra av terrordåden i Norge är mångfacetterad och förvirrande. Låt mig försöka bringa klarhet i den på några viktiga punkter – och komplicera den ytterligare på en annan.
Det sägs ofta med emfas att Breivik var helt och fullt och ensam ansvarig för dåden. De som säger så tycks tänka att eftersom han var fullt ut ansvarig, så kan ingen annan också bära ansvar för vad som hänt. Detta är ett enkelt tankefel. Två individer kan visserligen under vissa omständigheter dela ansvaret för en viss handling (de är till exempel till femtio procent ansvariga var för sig) men de kan också båda vara fullt ut ansvariga. Tänk till exempel på ett fall då de gemensamt dödar en tredje individ. Den ene håller fast henne, då den andre skär strupen av henne. Det kan också hända att en individ är fullt ut ansvarig för ett illdåd samtidigt som andra har ett visst ansvar för att de underlättat det.
Vi kan alltså tryggt konstatera att Breivik är full ut ansvarig för sina dåd och ändå meningsfullt ställa frågan om någon annan också har ansvar för att det gått som det gått. Tankarna går förstås i så fall i första hand till ledande politiker. Kan det finnas något i samhällsutvecklingen som bäddar för dåd sådana som dessa? Rör det sig i så fall om något som kunnat undvikas genom en annorlunda politik?
Det är inte lätt att besvara den frågan, men rimliga spekulationer kunde vara att även en politik, som ytligt betraktad är mycket framgångsrik (den får stöd av folkets majoritet, den leder till ekonomisk tillväxt och så vidare) ändå kan ha mycket beklagliga sidoeffekter. Den kan till exempel leda till ökade skillnader i samhället, till bestämda gruppers utanförskap och så vidare, och detta kan vara faktorer som utgör grogrund för högerextremism av Breiviks art. Allt detta är svåra empiriska frågor, men de förtjänar att undersökas i seriös samhällsforskning. Politiker har också en förpliktelse att ta till sig de lärdomar som kan framkomma.
Också den sverigedemokratiska hypotesen, att utvecklingen mot mulikulturalism i sig leder till våldsamma motreaktioner, bör förstås utsättas för kritisk och systematisk granskning.
En bekymmersam fråga är om det inträffade också måste få konsekvenser för det offentliga samtalet. Statsminister Stoltenberg förklarade att svaret på dåden måste bli ett fortsatt öppet samhälle, varpå domaren beslöt att häktningsförhandlingarna med Breivik skulle ske bakom lyckta dörrar. Hur ska vi tänka här? Kan vi behöva kompromissa med öppenheten för att motverka dåd som dessa?
På sina håll stängs möjligheten till kommentarer på nätet av tidningsartiklar. Är det en rimlig åtgärd? Nej, den motverkar troligen sitt syfte. Den medför att personer med högerradikala åsikter hänvisas till slutna kretsar. De hänvisas till att kommunicera med likasinnade. De tvingas inte möta ifrågasättande av det egna budskapet. Här finns emellertid en annan möjlighet, som verkligen borde förbättra diskussionsklimatet. Tekniker bör brukas som omöjliggör anonyma inlägg på dessa (och andra) sidor. Då framtvingas ett ökat ansvar för vad som skrivs, det blir möjligt att personligen, med invändningar, konfrontera dem som har fördomar, och kanske till och med att avslöja möjliga gärningsmän innan de sätter sina planer i verket. Ökad öppenhet, snarare än minskad, således!
Till sist den mest problematiska aspekten av saken. Finns det behov av självcensur i det offentliga samtalet? Vi har tidigare i vårt land mött detta slags frågeställning i samband med Lars Wilks provokationer mot islam. Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer har rest frågan med ännu större skärpa. Bör man huka för islamistiska terrorhot genom att inte provocera alltför grovt?
Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot). Det är ändå rätt att utmana!
Frågan har emellertid kommit i ett annat läge nu. Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam. Ja, till och med en saklig kritik mot religiösa föreställningar kan nu kännas problematisk.
I vårt land är kristendomskritiken oproblematisk, från denna utgångspunkt. Det kan vara farligt att utmana kristen fundamentalism, det vet vi nu, men de kristna i vårt land utgör inte som grupp något mål för terrorhot. Vi behöver inte dalta med kristendomen för de kristnas skull. Men saken ställer sig onekligen annorlunda med islam. Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.
Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.
Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.
Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.
Torbjörn Tännsjö
professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
Fotnot: Giordano Bruno var den italienske filosofen och astronomen som brändes på bål av inkvisitionen 1600 för sin panteistiska världsbild – till skillnad från Galileo Galilei som klarade livhanken genom att avsäga sig sin kopernikanska världsbild till förmån för en geocentrisk.