Ett internationellt klimatavtal är och förblir en prioritet för Europeiska unionen. Detta bekräftades när EU:s miljöministrar träffades tidigare i veckan. Det senaste årtiondet har varit varmare än tidigare år, och färska uppgifter visar att de fem första månaderna i år var de varmaste januari–maj sedan mätningarna började 1880.
Förra veckan visade en officiell rapport från Nederländerna att FN:s klimatpanel IPCC inte dragit några felaktiga slutsatser som skulle kunna undergräva de viktigaste påståendena i rapporten från 2007 om möjliga framtida effekter av klimatförändringarna. Klimatförändringarna är här för att stanna, oavsett vad en liten minoritet skeptiker vill få oss att tro.
Vid klimattoppmötet i Köpenhamn i december förra året var en majoritet av de deltagande länderna överens om att den globala uppvärmningen måste hållas under 2 grader för att förhindra att den får allvarligare och potentiellt katastrofala följder. Detta kräver en samordnad internationell insats i form av ett starkt och rättsligt bindande globalt klimatavtal.
I Köpenhamn gjordes vissa framsteg i den riktningen. Den icke-bindande Köpenhamnsöverenskommelsen ledde till exempel till att alla de större länderna har förbundit sig att minska sina utsläpp av växthusgas. Vidare omfattar överenskommelsen åtaganden från den industrialiserade världen att bidra med närmare 30 miljarder US-dollar de närmaste tre åren för att hjälpa särskilt de fattigaste och mest sårbara länderna att göra en ”rivstart” när det gäller att åtgärda växthusgasutsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna. EU kommer att stå för nästan en tredjedel av finansieringen.
2007 gav EU sig självt ett försprång när det gäller att utveckla framtidens utsläppssnåla ekonomi, och den tillväxt och de jobb som följer av den, genom att vi ensidigt åtog oss att minska våra utsläpp av växthusgas med 20 procent före år 2020, jämfört med 1990 års nivåer. Vi är nu beredda att öka denna siffra till 30 procent, om även de andra större ekonomierna i världen är beredda att dra sitt strå till stacken. Det här budet kvarstår. Och på lång sikt har vi, tillsammans med andra industrialiserade länder, satt målet att till år 2050 minska våra utsläpp med 80–95 procent jämfört med 1990 års nivåer.
Vid årets FN-klimatkonferens, som äger rum i december i Cancún i Mexiko, måste vi fortsätta det arbete som påbörjades i Köpenhamn. EU är redo att fatta långtgående beslut i Cancún. Vi måste bygga vidare på Köpenhamnsöverenskommelsen, se till att alla deltagares intressen och prioriteringar beaktas och bygga en solid grund för ett globalt avtal.
Med resultaten av de pågående FN-förhandlingarna som grund skulle ett beslutspaket kunna omfatta områden som tekniskt samarbete, ett ramverk för anpassning till klimatförändringar, ett globalt program för att minska utsläppen från avverkningen av tropisk skog, en ny utsläppsmekanism och kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna. Det senare hänger mycket nära samman med en annan viktig åtgärd, nämligen insyn i hur vi mäter, rapporterar och kontrollerar de insatser som görs. Detta var något som lyftes fram redan i Köpenhamnsöverenskommelsen, men som måste utvecklas vidare både för i-länderna och för u-länderna. Sådana här konkreta projekt kan finansieras med de ”rivstartsmedel” som det beslutades om i Köpenhamn.
Som vi har klargjort vid flera tillfällen vill EU se en rättsligt bindande och global ram för klimatarbetet i form av ett nytt avtal. Vi är dock öppna inför möjligheten att förlänga Kyotoprotokollet med en andra period, förutsatt att två krav uppfylls: De övriga stora utsläppsländerna måste ta på sig att minska sin del av de globala utsläppen, och de brister i protokollet som i dagsläget leder till negativ miljöpåverkan måste åtgärdas.
En andra period under Kyotoprotokollet, utan att de brister som finns i det åtgärdas, skulle inte innebära någon som helst garanti för att den globala uppvärmningen kan hållas under 2 grader. Fokus i protokollet ligger på de industrialiserade länderna, och USA deltar inte alls, vilket innebär att protokollet bara omfattar länder som står för cirka 30 procent av dagens utsläpp. Faktum är dock att det i allt högre grad är de stora framväxande ekonomierna som står för de ökande utsläppen, något som bekräftas av färska uppgifter som visar att förra årets minskning av utsläpp i de industrialiserade länderna helt åts upp av snabbt ökande utsläpp i utvecklingsländerna.
Jag är och förblir övertygad om att vi kan nå de resultat som krävs i Cancún. Klimatet behöver det. EU-länderna är beredda. Jag hoppas att även resten av världen är det.
Connie Hedegaard
EU-kommissionär för klimatfrågor