Något är ruttet i den svenska EU-debatten. Mer än 15 år efter EU-inträdet har den ännu inte blivit en normal del av det nationella politiska samtalet. EU-frågor framställs alltjämt som något som ligger vid sidan av den riktiga politiken. Svenska positioner beskrivs slentrianmässigt som kloka i förhållande till de avvikande dumheter som anses komma från Bryssel. Sverige är bra och EU är dåligt – det är den fastetsade schablonen.
Efter att under ett år ha arbetat som EU-parlamentariker har det blivit tydligt för mig att anledningen till det karga debattklimatet inte alls är att det svenska folket skulle vara okunnigt eller ointresserat. Hos vanliga människor finns tvärtom en stor portion nyfikenhet och vilja att söka efter europeiska lösningar på gränsöverskridande problem. På verkstadsgolv, hos föreningar och i butiksköer möter jag en positiv syn på EU. De allra flesta som jag träffar har åtminstone ett par högst relevanta frågor på lager och oftast även kloka synpunkter på hur EU bör utvecklas framöver. Nästan alla diskussioner kommer förr eller senare in på temat hur vi i Sverige bättre skall utnyttja EU-medlemskapets möjligheter.
Huvudorsaken till den haltande och bristfälliga EU-debatten är i stället att svenska toppolitiker och journalister tillsammans har utvecklat ett nationellt navelskådande nej-sägarmaskineri som automatiskt kväver de flesta tendenser till konstruktiv dialog. Alla EU-initiativ betraktas som idiotiska tills motsatsen har bevisats och de svenska politiker som stoppar påstådda EU-stolligheter framställs som nationella hjältar.
Vi har vissa journalister som skyr positiva EU-nyheter som pesten och som aldrig missar att lägga till några kommentarer om konstigheter från Bryssel när ett EU-initiativ skall beskrivas. Vi har vissa EU-parlamentariker som har gjort det till ett slags affärsidé att på lösa grunder såga och förlöjliga olika EU-förslag.
Mina S-kolleger arbetar aldrig på det sättet, men i andra partier finns det de som gör det. De får som regel utmärkt genomslag i svenska medier eftersom de säger precis vad journalister på hemmaplan förväntar sig och vill höra. Vi har en EU-minister som under det första året inte gjort mycket annat än att i drastiska ordalag förklara hur dåligt Europa är på olika områden och hur skadliga delar av EU-lagstiftningen är för Sverige. Hon gör i och för sig ett undantag i och med att hon konsekvent hyllar eurosamarbetet som en universallösning på alla tänkbara problem, men där handlar det snarast om ett undantag som bekräftar regeln.
Ett utmärkt exempel på hur maskineriet fungerar är veckans rapportering och debatt gällande förslaget till nya EU-regler för föräldraledighet. Även om det inte handlar om någon särskilt radikal förändring, flyttar de föreslagna minimikraven tydligt fram positionerna på jämställdhetsområdet i så gott som hela EU. Att förlänga mammaledigheten från 14 till 18 veckor, att öka antalet veckor som måste tas ut direkt efter födseln från 2 till 6, att höja ersättningen till uppemot 100 procent av lönen samt att stärka mammors ställning gentemot arbetsgivaren vore alla nyttiga förstärkningar som skulle göra livssituationen bättre för mammor, pappor och barn över hela Europa. Den konsekvensanalys som gjorts av förslaget visar att det inte bara skulle vara positivt för kvinnors sysselsättning och ställning på arbetsmarknaden, utan att det även skulle ge klara samhällsvinster. Ökad jämställdhet är lönsamt för samhället.
Det mediala och politiska Sverige har dock reagerat med de vanliga ryggmärgsreflexerna på detta EU-initiativ. Trots att det handlar om en svensk hjärtefråga och ett initiativ som har stöd av kvinnoorganisationer i hela Europa är de enda aspekter som lyfts fram de negativa effekter som förslaget möjligen skulle kunna få på begränsade delar av den svenska föräldraförsäkringen.
Att dessa negativa effekter med största sannolikhet skulle kunna arbetas bort i en fortsatt konstruktiv dialog i frågan i parlamentet, rådet och implementeringsprocessen har inte alls nämnts. I stället har en rad snävt svenska argument ställts upp för att förslaget borde kasseras.
Även jag själv hamnade mitt i detta maskineri. I ett sammanhang var det uppenbarligen så självklart att jag som svensk måste vara negativt inställd till förslaget – vilket jag absolut inte är – att jag framställdes som kritiker utan att ens ha tillfrågats om hur det verkligen ligger till. Mallen fanns redan där från början – Sverige är bra och EU är dåligt – och nu var det bara frågan om att böka in ytterligare en EU-nyhet i den.
För att verkligen komma framåt i det svenska EU-arbetet måste dessa stereotyper och destruktiva rutiner en gång för alla läggas åt sidan. Vi måste även i Sverige kunna komma till ett läge där vi förutsättningslöst värderar alla EU-förslag med utgångspunkt från förslagens faktiska för- och nackdelar. Hur bra eller dåligt är förslaget för Sverige och Europa? Vad kan göras för att förbättra förslaget i fråga om det inte är tillfredställande i sin ursprungliga form? Hur kan vi för svensk del bidra positivt och aktivt till processen?
Även en större dos ödmjukhet vore på sin plats. Vi är inte bäst på allt, utan har faktiskt en hel del att lära av våra europeiska grannar. Vi är faktiskt ingen isolerad ö, utan ett litet och exportorienterat land som är synnerligen beroende av att hela Europa utvecklas på ett positivt sätt. Vi kan inte heller rutinmässigt blunda för att det finns hundratals miljoner människor utanför våra nationella gränser som faktiskt behöver vårt stöd när det gäller att verka för ökad jämställdhet, bättre integration, renare luft etcetera. Kort sagt; vi kan inte ha en svensk EU-dialog där vi i flera avseenden stänger Europa ute.
För mig är det uppenbart att vi måste få stopp på det mediala och politiska nej-sägarmaskineriet i EU-frågor. Svenska folket förtjänar en betydligt bättre EU-debatt än den som de nu blir påprackade från ovan.
Olle Ludvigsson
EU-parlamentariker (S)