DN Debatt

”EU-domen ger oss chans att förbättra övervakningslagar”

Protest mot datalagringsdirektivet (DLD) i Göteborg våren 2012.
Protest mot datalagringsdirektivet (DLD) i Göteborg våren 2012. Foto: ADAM IHSE / TT

Riv upp lagen om datalagring snarast. Insamling av elektroniska uppgifter bör vara kopplad till brottslighet, och det bör finnas en misstänkt för att polisen ska få ta del av dem. Dessutom bör offentliga utfrågningar av FRA införas. Jag tänker som riksdagsledamot ta initiativ till en sådan ordning, skriver Mathias Sundin, FP.

Det fanns två huvudargument i den svenska debatten för att införa datalagringsdirektivet i Sverige. Det ena att det var ett EU-direktiv och vi därför var skyldiga att införa det i svensk lag. Det andra att detta var en rimlig avvägning mellan skydd för privatliv och brottsbekämpning. Båda dessa argument har nu fallit.

Att EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet gör att vi inte längre är skyldiga att ha lagstiftningen i Sverige. Ogiltigförklarandet sker just på grund av att balansen mellan privatliv och brottsbekämpning inte är tillräcklig. Domstolen hänvisar till artikel 7 och 8 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där rätten till respekt för privatliv och rätten till skydd av personuppgifter slås fast.

Sverige bör därför så snabbt som möjligt riva upp och göra om lagen. Men domstolens beslut ger oss också möjligheten att ta ett nytt grepp kring integritetsfrågorna, där inte minst Sveriges riksdags roll bör förändras avsevärt.

Det är just den massiva lagringen av uppgifter som domstolen vänder sig mot. Datalagringsdirektivet slår fast att en mängd uppgifter i vår elektroniska information måste sparas och vara tillgänglig för brottsbekämpande myndigheter. Lite förenklat kan man säga att allt du gör med en uppkopplad mobiltelefon numera sparas. Vem du har ringt och mejlat och när du använt internet eller en app. Även platsen du ringde, mejlade och surfade ifrån registreras och sparas. Med denna information går det att säga väldigt mycket om en persons privatliv, skriver EU-domstolen. Det skulle inte vara något problem om det enbart gällde misstänka brottslingar, men det gäller oss alla som använder mobiltelefoner, surfplattor eller datorer.

Om vi till detta adderar det vi lärt oss av Edward Snowdens avslöjanden om amerikanska NSA och dess svenska samarbetspartner, FRA, så förstår vi att inhämtningen av elektronisk information är massiv. Det är i huvudsak inte riktad spaning dessa myndigheter sysslar med, utan enorma mängder trafikdata som samlas in och analyseras.

Nu har en tung domstol beslutat att en del av denna inhämtning inte är förenlig med våra mänskliga rättigheter. Detta borde få stora konsekvenser för vår politiska debatt, för våra politiska beslut och inte minst för FRA-lagen, som bör göras om.

Som enda riksdagsledamot röstade jag 2012 nej till regleringen av de svenska myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation. Förutom att jag var motståndare till den massiva inhämtningen av uppgifter fanns det också andra problem i lagstiftningen. När lagen görs om bör den vila på följande viktiga principer:

1. Ingen allmän insamling av elektroniska uppgifter. Den bör i stället vara relaterad till brottslighet. Det måste inte vara faktiskt utförd brottslighet utan kan vara en del av spaningsarbete och underrättelsearbete för att röja planer på brott, men alla svenskars elektroniska information är inte relevant att hela tiden samla in.

2. Uppgifterna ska användas vid grov brottslighet. I dag är dessa data tillgängliga för polisen även vid brott som bara har böter i brottsskalan. Det är en alldeles för låg nivå. Ett minimum är att fängelse finns i brottsskalan, eller helst att minimistraffet är fängelse. Gällande ärekränkning och så kallad grooming kan antingen straffskalan ändras och skärpas eller undantag göras för dessa brott.

3. Det bör finnas en misstänkt person. Trots vad som ofta hävdats i debatten kräver nuvarande lagstiftning inte att det finns en misstänkt person för att polisen ska få del av de insamlade uppgifterna. Det är orimligt. Möjligen ska undantag kunna göras vid exempelvis underrättelsearbete mot organiserad brottslighet eller liknande, men då bör någon form av specialtillstånd utfärdas. Det ska verkligen vara i undantagsfall spaning ska ske utan att det finns misstänka personer.

När lagstiftningen som baseras på datalagringsdirektivet görs om bör vi också ta ett större grepp kring hela integritetsområdet och inte minst kring riksdagens roll. Den grundläggande frågan är: Vem övervakar övervakarna? Ytterst bör det vara riksdagen och dess ledamöter, men detta sker inte alls på ett tillfredställande sätt i dag.

Nyligen hanterade riksdagen regeringens rapport om användning av hemliga tvångsmedel (buggning, teleavlyssning, teleövervakning och kameraövervakning). I debatten i kammaren deltog sex ledamöter och det hela var över på 32 minuter, trots att rapporten sa att användningen av hemliga tvångsmedel hade ökat med 38 procent från 2011 till 2012, samma år som datalagringsdirektivet infördes i Sverige. Rapporten sa också att i 27 procent av fallen hade myndigheterna ingen nytta av informationen de fått med hjälp av hemliga tvångsmedel. Vi har alltså infört inhämtning och lagring av alla svenskars hela elektroniska kommunikation, och detta debatteras inte mer än en halvtimme. Om uppklarandet av brott ökat på ett motsvarande sätt, eller om det är acceptabelt att mer än var fjärde användning av hemliga tvångsmedel inte har någon nytta fick vi inga svar på.

Under förra året kom avslöjanden via Edward Snowden om att FRA använder så kallad aktiv signalspaning – att hacka sig in i datorer – vilket riksdagsledamöter tidigare varnats om från en läcka inifrån FRA. Om detta verkligen är fallet är inte helt klarlagt utan just en sådan fråga som borde nagelfaras bland annat av riksdagen.

När försvarsutskottets ledamöter besökte FRA förra året framkom att dessa inte känner till omfattningen av FRA:s spaning. Frågan är om någon av de folkvalda i Sverige känner till den?

Riksdagen bör övervaka övervakarna. En metod är öppna utfrågningar av representanter för FRA, brottsbekämpande myndigheter och experter. Som riksdagsledamot kommer jag ta initiativ till en sådan process med målet att hålla de första utfrågningarna under 2015.

Detta används i bland annat USA och Storbritannien och det är inte sällan rejält tuffa frågor som ställs. Även om de amerikanska kongressledamöterna i grunden stödjer NSA:s verksamhet vill de ha kontroll och information. Det är mycket farligt om den enda som känner till verksamheten är myndigheten själv.

De offentliga utfrågningarna bör kompletteras med utfrågningar bakom stängda dörrar, eftersom mycket av framför allt FRA:s verksamhet är hemlig men ändå en del av det riksdagens ledamöter måste få ta del av.

EU-domstolens beslut att ogiltigförklara datalagringsdirektivet ger oss chansen att ta ett nytt grepp på integritetsfrågorna. Det är dags att sluta med den massiva inhämtningen av elektronisk kommunikation och ge riksdagen en ny, mycket tydligare roll som övervakare av övervakarna.