Ett EU som uteslutande handlar om marknad och ekonomiska rättigheter har ingen framtid. Våra tre förbund, som representerar löntagare i både privat och offentlig sektor, kräver därför att den svenska regeringen tar initiativ till en ny social dialog. Det är ett absolut måste att löntagarnas fackliga och mänskliga rättigheter garanteras inom EU.
Regeringens passivitet är anmärkningsvärd. I den mån vi hör något från regeringen i dessa frågor är budskapen splittrade.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är för den svenska modellen. Näringsminister Maud Olofsson har däremot intagit en starkt nyliberal hållning. Hon har exempelvis varit drivande när det gäller att minska ungdomarnas anställningsskydd. Statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att ducka.
Viktiga värden står på spel. Kollektivavtalen utgör inte bara ryggraden i den ekonomiska tillväxten. De är också garanten för människors lika värde och likabehandling i arbetslivet. Arbetsskadeförsäkringar, semesterlöner, sjukförsäkringar och tjänstepensioner är några exempel på rättigheter som till stor del regleras genom kollektivavtal.
Kollektivavtalen är ett mycket bra regleringsinstrument och har allmän acceptans, inte bara i Sverige utan också i Västeuropa.
Vår svenska modell, där starka och självständiga parter på arbetsmarknaden i fria förhandlingar tar ansvar för både lönebildning och samhällsekonomi, är helt överlägsen andra modeller. Alternativet, att staten går in och lagstiftar om minimilöner och övriga arbetsvillkor, är betydligt sämre.
Kollektivavtalen garanteras av arbetsmarknadens parter. De stora arbetsmarknadsorganisationerna är alla pådrivare av kollektivavtalen.
Även affärsmässiga förhållanden regleras genom kollektiva avtal. Så är till exempel bönderna inom bondekooperationen knutna till sin producentrörelse genom kollektivavtal.
Faktum är att frågan om kollektivavtal har fått en egen dramaturgi på den svenska arbetsmarknaden efter EG-domstolens utslag i bland annat Lavalmålet.
När domen kom i december 2007 väckte den bestörtning på den svenska arbetsmarknaden. Det blev uppenbart att EU-medlemskapet hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Lavaldomen saknar förståelse för hur det svenska och nordiskeuropeiska systemet fungerar.
För närvarande är det fyra utslag i EG-domstolen som försvårar ett nytt Saltsjöbadsavtal. Förutom Laval även Viking, Rüffert och Luxemburg.
I Lavaldomen ansåg EG-domstolen att fackens blockad mot ett skolbygge i Vaxholm inte var tillåten. Svenska Arbetsdomstolen tar ställning på nytt i höst eller vinter. I Rüffertdomen slog EG-domstolen fast att en myndighet inte får kräva av företag att betala den högre lön som anges i ett lokalt kollektivavtal - om det finns en lagstadgad eller allmängiltigförklarad minimilön.
I Viking Line-fallet, som handlade om huruvida stridsåtgärder som finska sjömän planerade mot utflaggningen av Rosella till Estland var nödvändiga för att skydda arbetstagarna, gjorde parterna upp i en hemlig förlikning efter en svårtolkad dom i EG-domstolen. Luxemburg kräver för mycket av arbetsgivarna när de kräver att utstationerade företag ska ha ett ombud som bor i landet. Sådana krav går utöver kärnan i utstationeringsdirektivet, anser EG-domstolen.
Som en följd av dessa domstolsutslag har en förtroendekris seglat upp mellan fackföreningar och arbetsgivare.
I höst kommer Claes Stråth med sin utredning om konsekvenserna av Laval domen. Utredningen är välkommen - men det är också rimligt att regeringen tar sitt ansvar och markerar sitt stöd för fackliga och mänskliga rättigheter i Europa.
När det gäller synen på kollektivavtal går den mest markanta skiljelinjen inom EU mellan de gamla EU-länderna och de nya medlemsstaterna från Östeuropa.
I det gamla Västeuropa har kollektivavtalen en stark ställning. I de forna öststaterna finns däremot inte några institutionaliserade arbetsmarknadsorganisationer. Varken löntagarna eller arbetsgivarna har fullt ut hittat sin roll. Det finns heller inget etablerat förhållande mellan staten och parterna.
I det längre perspektivet kommer de svaga ekonomierna i öst förhoppningsvis att lyfta på samma sätt som skedde vid den ekonomiska integrationen av länder som Portugal, Irland och Grekland. Men frågan om hur samspelet på arbetsmarknaden ska fungera är fortfarande olöst.
Klart är att tydliga spelregler är en styrka och en tillgång för varje medlemsland och för EU som helhet. På samma sätt borde det vara ett gemensamt intresse att se till att löntagarna inte utnyttjas och spelas ut mot varandra.
Frågan är om regeringen inser allvaret i att EG-domstolen tagit ställning för de ekonomiska marknadskrafternas frihet på bekostnad av den sociala tryggheten. Det är orimliga domslut som i sin förlängning gynnar arbetskraftsimportens mörka sidor: förtryck, rasism, slaveriliknande villkor och ett kraftigt ökat antal arbetsskador.
I det korta perspektivet kan domarna få konsekvenser för alla europeiska arbetsmarknader, de nordeuropeiska i första hand. Då handlar det inte bara om löner och arvoden utan också om övriga arbetsvillkor.
Det får konsekvenser för alla som arbetar i utsatta branscher, men också för de seriösa företag som är verksamma i dessa branscher. De kan helt enkelt inte konkurrera på lika villkor.
Ett engagemang i Europafrågorna innebär insatser både på nationell nivå och inom EU. De fackliga organisationerna har krävt att regeringen ska föreslå förändringar i svensk lagstiftning så att social dumpning omöjliggörs.
Svaret är tystnad. Betyder det att regeringen tycker att det är helt i sin ordning att gästande arbetskraft utnyttjas och missbrukas? Förhoppningsvis inte, men vem vet så länge regeringen är svaret skyldigt?
Det borde finnas en oro, även i regeringskansliet, för att förtroendet för EU allvarligt undermineras bland Europas löntagare. Och om ett år är det dessutom val till EU-parlamentet.
Regeringens passivitet kan få allvarliga konsekvenser för synen på EU:s framtid. När EG-domstolen legitimerar lönekonkurrens genom utstationering av arbetstagare väljer den också bort den sociala dimensionen.
Vi kräver att utstationeringsdirektivet reformeras. EU:s politiska institutioner ska ge medlemsstaterna utrymme att reglera den inhemska arbetsmarknaden. Utstationerade löntagare ska ges samma rättigheter som värdlandets arbetstagare.
Vi kräver att regeringen Reinfeldt snarast, och senast under det svenska ordförandeskapet nästa år, initierar en ny social dialog där arbetskraftens värde stärks och där den sociala tryggheten garanteras.
Christin Johansson
förbundsordförande Akademikerförbundet SSR
Stefan Löfven
förbundsordförande IF Metall
Eva Nordmark
förbundsordförande Fackförbundet SKTF