Presstödet har åter blivit en högaktuell politisk fråga. Efter att Sverige genom åren har ändrat, breddat och stuvat om i systemet har till slut EU-kommissionen i Bryssel tröttnat. Nu görs en allmän översyn för att granska överensstämmelsen med de gemensamma regelverken för en fri ekonomi utan snedvridande och diskriminerande statliga stöd.
Medieekonomen Karl-Erik Gustafsson har på kulturdepartementets uppdrag gjort en snabbutredning av den ordning han varit med om att skapa och försvara de senaste decennierna. Föga förvånande har han funnit den utmärkt. Han har varit en del av presstödsnämnden sedan 1970-talet. Han har skrivit samtliga årsrapporter "Dagspressens ekonomi". Ingen behöver således misstänka honom för att vara ifrågasättande.
Den 21 mars var företrädare för Sverige på plats i Bryssel för att utveckla argumenten om varför presstödet som det är utformat i dag bör behållas. En tjänstemannadelegation på hög nivå försökte försvara och förklara.
Från vänsterhåll varnas för en dold agenda. Kulturdepartementet anklagas för att vilja avskaffa presstödet trots uppvisning av ett starkt engagemang till förmån för den nuvarande ordningen. Men det finns ingen annan strategi från regeringshåll, vilket vi som vill avskaffa presstödet tvingas konstatera. Däremot kan EU-kommissionen med mer kritiska och oberoende ögon betrakta det system som genom år av politiska kompromisser och parlamentariskt köpslående byggts upp i Sverige.
Det selektiva direkta stödet till svensk dagspress borde av principiella skäl avvecklas. Det kan ske genom en successiv nedtrappning av driftstödet samtidigt som exempelvis reklamskatten avskaffas. Vi förstår att stödföretagen behöver tid för anpassning, men det kan i längden inte vara statens uppgift att för evigt med cirka en halv miljard kronor per år av skattebetalarnas pengar gynna vissa privata medieföretag på andras bekostnad.
I en medievärld med en allt snabbare förändringstakt har de ursprungliga motiven för detta snedvridande producentstöd passerats. Det som skulle fungera som hjälp till självhjälp för omställning under en övergångsperiod har i stället blivit ett permanent förlusttäckningsbidrag som ändå inte kunnat hindra nedläggning av tidningar. Det var heller inte den ursprungliga avsikten med stödet när det skapades i början av 1970-talet.
De senaste åren har vi inom tidningsområdet sett sammanslagningar som den mellan exempelvis Helsingborgs Dagblad och Nordvästra Skånes Tidningar, eller hur Västernorrlands Allehanda gått samman med Nya Norrland och försvunnit. På Gotland har ett gemensamt tidningshus skapats med individuella röster. Samtidigt har tidningar som mottagit rikligt med stöd som den journalistiskt framgångsrika Arbetet (s) slagits ut på grund av dålig ledning och styrning.
Även mångfaldsargumentet kan i takt med medieexplosionen anses överspelat. Det råder ingen brist på mångfald i åsiktsbildningen i svensk samhällsdebatt i stort. För många är åsiktsutbytet via Internet eller en stark lokalradio långt viktigare än att det skall finnas ännu en tryckt lokaltidning på orten.
Professionaliseringen av medierna innebär också att dagens verklighet är en annan än då stödverksamheten inleddes. I dag utgår nyhetsarbetet sedan länge från andra värderingar än under den tid då fram för allt socialdemokratiska tidningar var partipolitiskt orienterade.
Det svenska presstödet borde inför Brysselbehandlingen ha undersökts i grunden. Utbetalningen av ungefär 500 miljoner kronor år efter år har resulterat i att ett antal miljarder av skattemedel kommit tidningsbranschen till godo. Vad har effekten blivit ur ett medborgarperspektiv? Hur har förhållandet varit i konkurrensen mellan tidningar med stöd som kämpat mot fristående avisor? Är verkligen två redaktioner som verkar under kärva ekonomiska förhållanden bättre än en med rimligare villkor? Har nyetablering försvårats?
En slutsats som kan dras är att stödet knappast har uppfyllt sitt ursprungliga syfte att bevara ett stort utbud av olika dagstidningar på de lokala marknaderna. Stödstrukturens utformning kan rent av ha hindrat utvecklingen mot en mer rationell tidningsdistribution och bidragit till att företagen i ökad utsträckning anpassat sig efter stödformerna.
Vi vet att det finns en klar majoritet för bevarat presstöd i riksdagen, med moderater och folkpartister i minoritet. Det är ett faktum för regerandet. Att kulturdepartementet inför EU:s granskning på bästa sätt försöker försvara den ordning som ett flertal hittills ställer sig bakom är fullt förståeligt. Till och med användandet av starka värdeord som "mångfald" och att presstödet ses som viktigt för "demokratin" kan begripas i ljuset av många år av socialdemokratisk medieretorik. Men debatten kan inte ta slut med detta.
Det finns all anledning att bredda och fördjupa resonemangen kring det svenska stödet. Det riktar sig inte till enskilda tidningar som sådana utan till medieföretag. Somliga av dessa är inte längre verksamma endast inom ett område eller ett land. Går det alldeles att bortse från snedvridningen då koncerner som gör vinst i miljardklassen samtidigt kan få tiotals miljoner av skattemedel för att driva tidning i Sverige? Några av de avisor som tar emot presstöd redovisar i dag vinster, till glädje för sina ägare och läsare, men stödmiljonerna är pengar som kunnat ha en alternativ användning, gärna då inom budgetområdet kultur och media.
Det är detta faktum att stödet går till medieföretag med möjlighet att vara engagerade i fler länder och inom fler branscher som kommissionen nu skall granska, hela ordningen som sådan. Det finns skäl att påpeka att redan under den förra mandatperioden, med en s-regering, togs ett första steg för en nedtrappning av stödet till storstadspressen. Vi menar att det finns anledning att gå vidare på den inslagna linjen.
Under lång tid har den reklamskatt som drabbar tryckta medier diskuterats. TV-, radio- och Internetreklam omfattas inte. Däremot allt som finns i tidskrifter, gratistidningar och morgonpressen. Så samtidigt som staten väljer att selektivt stödja vissa med presstöd drabbas alla tryckta medier av en skatt. Nog skulle väl åtminstone en del av de 500 miljoner som används till att snedvrida marknaden kunna användas för att ta bort den annonsskatt som företagen och en enig riksdag vill få avskaffad.
På en skriftlig fråga i riksdagen har finansminister Anders Borg gett följande svar: "I enlighet med riksdagens tillkännagivande 2002 angående avvecklande av den resterande reklamskatten har frågan om ytterligare steg i avskaffandet av den resterande reklamskatten prövats i årets budgetberedning. Regeringen har dock funnit att det inte nu föreligger förutsättningar för finansiering av detta. Regeringen anser att det är viktigt att den resterande reklamskatten kan avskaffas."
Vi har ett konkret förslag till finansiering. EU-kommissionen i Bryssel kan ge en hjälpande hand på vägen att trappa ner presstödet.
HANS WALLMARK
MATS JOHANSSON