DN Debatt

”EU måste minska utsläppen med 60 procent till 2030”

Total attitydförändring krävs. Senast i vinter ska EU slå fast nya klimatmål, och unionen kan återta den ledarroll den tappat. Medan regeringen är passiv och rent av motarbetar delar av målen lägger MP och EU-parlamentets gröna grupp nu fram förslag till vässad klimatstrategi, skriver Åsa Romson och Isabella Lövin.

Denna helg avslutas FN:s nittonde klimattoppmöte i Warszawa, Polen. Trots långa och hårda förhandlingar tyder allt på att en lång väg fortfarande återstår till det nya klimatavtal som världen behöver. Toppmötet i Paris om två år pekas ut som sista chansen för ett nytt klimatavtal om världen ska klara att hålla temperaturökningen på en hanterbar nivå. För att nå dit krävs en total attitydförändring från de stora aktörerna, inklusive EU och Sverige.

Det är bekymmersamt att några rika länder tagit steg bakåt i samband med klimatmötet. Australien är det mest extrema exemplet, vars nya konservativa regering tagit bort koldioxidskatten och skurit ner klimatstödet till fattiga länder. Det ligger någonting sorgligt i att ett land som redan nu drabbas hårt av det varmare klimatet, med återkommande skogsbränder, så tydligt ignorerar klimathotet och sticker huvudet i sanden.

För att nå ett genombrott i förhandlingarna så räcker det inte att de sämsta länderna blir något bättre. Någon part måste gå in och vända upp och ner på den logik som hittills förlamat FN-processen, där varje åtagande om minskade utsläpp ses som en börda i stället för en möjlighet. EU borde vara den aktören.

Det som just nu hindrar processen är två gigantiska gap: För det första gapet mellan de utsläppsminskningar som måste göras och de som görs, och för det andra gapet mellan de summor pengar som måste levereras och de summor som nu ligger på bordet.

Det första gapet, om minskade utsläpp, är nu större än någonsin. Nyligen släppte FN:s miljöorgan UNEP en ny rapport som visar att även om alla länder skulle nå sina nuvarande klimatmål till 2020 så skulle vi ändå spränga gränsen för tvågradersmålet med råge. Men utvecklingen går inte ens åt rätt håll, tvärtom ökar utsläppen.

Det andra gapet handlar om finansiering. Det kommer att krävas enorma investeringar i ny grön teknik som sänker utsläppen och åtgärder för att anpassa världen till ett varmare klimat. Därför lovade de rika länderna vid Köpen-hamnstoppmötet 2009 att öka klimatstödet och att denna summa skulle vara uppe i 100 miljarder US-dollar om året 2020. Enligt beräkningar från det brittiska forskningsinstitutet ODI hade de rika länderna inför toppmötet bara skrapat ihop 356 miljoner dollar i år, 0,3 procent av vad som krävs. Detta är dessutom en minskning med 71 procent sedan förra året.

Sverige har lovat att ge 300 miljoner kronor till FN:s gröna fond nästa år. Detta är ett steg åt rätt håll, men på sikt krävs mycket större summor. Dessutom använder Sverige biståndsmedel för att betala vår del av klimatstödet, vilket bryter mot det vi lovade i Köpenhamn 2009.

EU har traditionellt sett varit den part i den rika delen av världen som haft den mest ambitiösa klimatpolitiken. EU var den aktör som lyckades ro Kyotoprotokollet i hamn, och man är den aktör som i dag skulle kunna mäkla fram en lösning som både USA, Kina och fattiga länder kan acceptera.

Tyvärr har EU de senaste åren inte klarat av att fortsätta driva klimatförhandlingarna framåt. En viktig orsak till detta är att EU:s egen klimatpolitik har tappat kraft. Det nuvarande målet om att minska utsläppen med 20 procent till år 2020 är helt otillräckligt om vi ska klara tvågradersmålet, och det är dessutom redan uppnått.

EU behöver senast under vintern lägga fast nya klimat- och energimål till 2030. Att dessa mål blir både ambitiösa och bindande är avgörande av tre skäl: För att EU som en av de stora utsläpparna ska ta sin del av ansvaret, för att EU:s näringsliv ska behålla sin konkurrenskraft och fortsätta ligga i täten, och för att dödläget i FN ska kunna brytas. Miljöpartiet har tillsammans med gröna gruppen i EU-parlamentet tagit fram ett förslag på hur sådana mål kan se ut:

1. Minska utsläppen med 60 procent till år 2030.
EU behöver blicka framåt, mot 2030, och sätta ett offensivt mål som innebär att vi gör vår del av jobbet. Då kan andra länder inspireras och följa efter. Ett ambitiöst, men uppnåeligt, klimatmål krävs för att få sporra företagen i EU att utvecklas åt rätt håll.

2. 45 procent förnybar energi till 2030.
Förnybar energi som sol, vind och bioenergi är den enda långsiktigt hållbara lösningen om vi både vill ta ansvar för kommande generationer och säkra energiförsörjningen. Genom att sätta offensiva och långsiktiga mål skickar vi en tydlig signal till europeiska företag om att nya investeringar ska läggas inom förnybar energi snarare än i fossil energi.

3. Energieffektivisera med 40 procent till 2030.
I en värld med stigande energipriser måste EU ligga i frontlinjen när det gäller att använda energi smart. Ett bindande mål om energieffektivisering är avgörande för att företagen ska klara den internationella konkurrensen. Beräkningar från EU-kommissionen visar att det kan skapas två miljoner nya jobb i EU genom energieffektivisering bara fram till år 2020.

Den svenska regeringen har tyvärr inte spelat någon konstruktiv roll i utformandet av EU:s nya klimatmål. Regeringen har hittills inte kommit med något förslag på klimatmål för 2030. Sverige har också motarbetat ett mål för energieffektiviseringar, och försvårat arbetet för effektivare energianvändning både i EU och på hemmaplan. Detta är mycket olyckligt.

I kontrast till Sveriges regering har den danska regeringen meddelat att det behövs bindande och ambitiösa mål inom alla tre områden, och motiverade detta så här: ”det bidrar till att skapa jobb, öka vår konkurrenskraft och förbättrar vår luftkvalitet och hälsa”.

Sverige är ett litet land, men vårt inflytande sträcker sig långt utanför våra gränser. För att EU verkligen ska anta den ambitiösa klimatplan till 2030 som kan ge FN-förhandlingarna en skjuts framåt måste några medlemsländer visa vägen. Låt oss använda vårt inflytande och vårt höga anseende i klimatfrågan till detta. Låt oss visa att klimatansvar inte är en börda utan en möjlighet att byta uppgivenhet mot jobb och framtidstro samtidigt som vi skapar ett mer hållbart samhälle.