Det öppna kriget i östra Demokratiska Republiken Kongo har ersatts av en lågintensiv men brutal våldföring på områdets kvinnor och flickor. Minst en halv miljon av dem beräknas hittills ha våldtagits och torterats sexuellt. Är det de stora talens förbannelse som gör att terrorn tillåts fortsätta? Siffran motsvarar alla kvinnor i Stockholm oavsett ålder.

Om vi i stället börjar med att föreställa oss bara en enda kvinna, att hon först gruppvåldtas offentligt och sedan tvingas sitta på glödande kol till dess att hela hennes underliv förbränts. Hennes man, barn och familj tvingas att bevittna tortyren. Hennes far tvingas delta i våldtäkten. Familjens hus och åker bränns sedan ner. Låt oss föreställa oss att 242 andra kvinnor bli våldtagna under de påföljande dagarna, något som skedde så sent som förra månaden, och sedan föreställa oss att det här har pågått i över tio års tid. Då närmar vi oss denna ofattbara siffra.

Om kvinnan överlever är hennes tarm och urin- och könsorgan så skadade att hon även efter flera operationer riskerar att alltid läcka urin okontrollerat, något som ofta leder till att hon stöts bort ur samhället. Manliga familjemedlemmar som maktlösa tvingas se på eller delta i övergreppet förlorar sin roll som familjens ledare och försvarare. Det är alltså inte bara primitiva uppfattningar om en kvinnas egen skuld och orenhet efter våldtäkt som gör att männen ofta överger sina familjer, utan identitetsförlust, sorg och skam.

Byborna som bevittnat den offentliga våldtäkten av sina kvinnor förlorar sin inre sammanhållning. Barn föds som ett resultat av våldtäkterna och blir utstötta. Allt detta betyder att byns sociala väv trasas sönder. Hiv och syfilis sprider sig i ökad takt eftersom våldtäkten sker i såriga underliv. Plundringen fråntar människor möjlighet till egen försörjning. Den ständiga rädslan gör att handeln upphör. Landsbygden utarmas och byn splittras samtidigt som många flyr till städernas relativa säkerhet men absoluta fattigdom.

Det sexuella våldet har samma långsiktiga mål som den konventionella krigsföringen: erövring och plundring av resurser och dödande av befolkningen. Utan ekonomisk och social struktur kan en befolkning lätt underkuvas och på sikt utrotas. Våldtäkterna blir på så sätt ett effektivare vapen i kriget än att döda befolkningen.

Om detta vittnade den kongolesiske gynekologen Dr Denis Mukwege inför Sveriges gynekologer och förlossningsläkare i början av september. Sedan elva år behandlar och opererar han kvinnor som överlevt denna typ av övergrepp och lyckats ta sig till Panzisjukhuset i Kivuprovinsen i östra DR Kongo. Hittills har cirka 30 000 kvinnor behandlats. Sjukhuset inhämtar rutinmässigt detaljerad information om övergreppen. Uppgifterna har övertygat personalen om att våldtäkterna och tortyren sker överlagt och systematiskt.

Varje beväpnad milis har en egen utmärkande tortyrmetod som följer på våldtäkten. Detta kan inte nog understrykas: våldtäkten åtföljs nästintill konsekvent av olika former av tortyr. En grupp tvingar rutinmässigt kvinnorna ner på huk över kol eller öppen eld, en annan trycker alltid upp tillhyggen, andra skjuter med gevär upp i slidan. Man kan på så sätt identifiera förövarna utifrån signaturtortyren. Det rör sig om en utstuderad sammanflätning av fysisk och psykisk tortyr. Ett söndertrasat underliv förstör på ett högst påtagligt sätt kvinnans förmåga att bära och föda barn, men lika effektiva är de psykologiska konsekvenserna av våldtäkten på kvinnan, hennes familj och hela samhället.

Den resurskrävande medicinska och kirurgiska behandlingen syftar inte bara till att försöka rekonstruera könsorganets funktion men även till att rehabilitera kvinnorna mentalt och om möjligt integrera dem i samhället igen. Endast tio kvinnor kan varje dag omhändertas på Panzisjukhuset för framtida kirurgi, en försvinnande liten del av de drabbade kvinnorna.

Läkarna i Kivuprovinsen vittnar om och om igen inför världen om det helvete deras kvinnor utstår. Lever man mitt i det har man sannolikt svårt att ta in att helvetet trots trovärdiga vittnesnål tillåts att fortsätta och fortsätta. All kraft måste riktas till att omedelbart få ett slut på terrorn och dess bakomliggande orsaker.

Vi ställer oss bakom Dr Mukweges och hans kollegers krav:

1. Tvinga DR Kongo, Rwanda och Uganda att ta kontroll över och avväpna sina reguljära och irreguljära miliser som sår förödelse i området. De ekonomiska intressen som underbygger kaoset i regionen förklarar till stor del dessa regeringars uppenbara likgiltighet inför det obeskrivliga mänskliga lidandet som sker.

2. Kräv av FN ett utökat och starkare mandat för de fredsbevarande trupperna för att försvara civilbefolkningen.

3. Uppmana EU och USA att finansiera skapandet och utbildningen av en kongolesisk polisiär styrka, till stor del utgjord av kvinnor, med uppgift att skydda civilbefolkningen.

Dessa krav återspeglas i det uttalande Margot Wallström, FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors situation i krig, gjorde i medierna nyligen. Hennes arbete måste prioriteras och hennes ord omsättas i handling.

Det massiva dödandet i östra DR Kongo fortsätter i samma skala som förut men sker nu förrädiskt långsamt och genom ett utdraget lidande. Människor dör, som Dr Mukwege uttrycker det, ”la mort douce”, den långsamma döden. Övergreppen pågår sedan mer än tio år tillbaka och till del av samma grupp förövare som våldtog och torterade i Rwanda 1994. Omvärlden dröjde då oursäktligt länge, och har nu återigen dröjt oursäktligt för länge.

Margit Endler
ST-läkare, Södersjukhuset

Charlotta Grunewald
docent och överläkare, Södersjukhuset, f d ordf
Sveriges förening för obstetriker och gynekologer

Lotti Helström
docent och överläkare, Södersjukhuset,
Akutmottagningen för våldtagna kvinnor

Se bilder från krisens Kongo-Kinshasa.