De intoleranta rösterna ökar i styrka i Europa. Fanatiska religiösa och/eller rasistiska rörelser får allt större utrymme att sprida propaganda som uppmanar till hot och våld mot minoriteter. Det är ingen tillfällighet att hatbrotten ökar i Europa. Allt fler människor tvingas leva i rädsla för att bli attackerade enbart på grund av sin hudfärg, religion eller sexuella läggning. Europas regeringar borde införa nolltolerans mot hatbrott.
I dag inledningstalar vi på miljöpartiets internationella konferens mot hatbrott som arrangeras i samband med Europride i Stockholm. Konferensen är ett tillfälle att inleda diskussion med religiösa företrädare, experter och aktivister om hur vi kan bekämpa hatbrott.
Just den här veckan är Stockholm en fristad för hbt-personer - homo-, bi- och transpersoner - från hela Europa som i sitt vardagliga liv många gånger tvingas leva dolt och i ständig rädsla för fysiska och psykiska attacker.
I många av Europas länder kan hbt-personer inte räkna med skydd från samhället. Tvärtom saknas grundläggande skydd mot hatbrott i flera länders lagstiftningar och homofobi används i ökande grad som ett inrikespolitiskt vapen, framför allt i länder i det forna östblocket. Polens president har exempelvis vid upprepade tillfällen uttryckt homofobiska åsikter och borgmästaren i Litauens huvudstad Vilnius nekade EU:s informationskampanj "För mångfald. Mot diskriminering" inträde i staden.
Vi är oroliga för att kampen mot hatbrott, särskilt homofobiskt motiverade, är nedprioriterad hos Europas regeringar. Enligt en färsk studie från European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) så har endast 10 av 25 EU-medlemsstater lagar mot hatbrott, det vill säga lagar där homofobiskt motiv räknas som försvårande. I nio stater finns homofobiskt motiv inkluderat i allmänna formuleringar, men i vissa EU-länder är konceptet hatbrott helt okänt. Vi är mycket oroade över studiens resultat.
EU är relativt ointresserat av att lyfta fram homofobiska hatbrott som ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter.
Förra året lanserade EU ett nytt socialfondsprogram, som ska dela ut 12 miljarder till olika europeiska projekt inriktade på motverkande av diskriminering och utanförskap på arbetsmarknaden. Trots att sexuell läggning är en av diskrimineringsgrunderna är den nästan helt osynliggjord i socialfondens riktlinjer. Antalet projekt som är inriktade mot sexuell läggning riskerar att hamna på samma låga nivå som förra omgången, då endast tre promille - fyra av drygt 1 300 Equalprojekt - handlade om sexuell läggning.
Vi ser ett behov av att regeringar runt om i Europa tar hatbrott och diskriminering på allvar. Finlands nuvarande ordförandeskap i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, Osse, lyfter fram främjandet av tolerans och icke-diskriminering som en prioriterad fråga, inte minst för att hatbrotten tycks öka i medlemsländerna. Dessvärre saknas pålitlig statistik över hatbrott i allmänhet och homofobiskt motiverade i synnerhet för Osses medlemsländer. Mörkertalet är också stort, eftersom många hatbrott aldrig anmäls. En forskningsstudie bland Polens hbt-personer visar att 85 procent av dem som utsatts för fysiskt och psykiskt våld aldrig anmäler händelsen på grund av bristande förtroende för polisen.
I Sverige finns statistik från Brottsförebyggande rådet som visar att hatbrotten ökar stadigt varje år. Ett av de initiativ som tagits för att vända denna utveckling är hatbrottsjouren hos Stockholmspolisen. Framtiden för denna framgångsrika verksamhet är nu oviss.
Ett samhälle där politiker såväl som rättssystemet och religiösa företrädare tillåter hets mot hbt-personer leder i förlängningen till legitimering av våld och därmed till ökade fall av hatbrott.
Europas regeringar borde ta hatbrotten på allvar. Implementering av följande punkter borde vara en prioritering av varje regering som på allvar vill skydda de mänskliga rättigheterna.
1. Ta tydligt och officiellt avstånd från hets och hatbrott. Regeringar och politiker måste visa sina medborgare vilka demokratiska värderingar som gäller i ett samhälle.
2. Stärk lagskyddet. Homofobiskt och rasistiskt motiv ska uttryckligen finnas som försvårande omständighet i lagstiftningen.
3. Upprätta myndigheter eller andra officiella organ som på ett systematiskt sätt kan samla in uppgifter och rapportera om hatbrott samt företräda en utsatt person i domstol. Om alla Europas länder hade nationella myndigheter för mänskliga rättigheter skulle skyddet stärkas samtidigt som samarbete och samordning mot hatbrott skulle underlättas betydligt.
4. Arbeta opinionsbildande mot hatbrott för att öka medvetenheten hos allmänheten och för att få fler utsatta att anmäla.
5. Avsätt tillräckliga resurser för ett effektivt arbete mot hatbrott, både inom rättsväsendet, utbildningsväsendet och till frivilligorganisationer.
Ovanstående uppmaningar gäller inte bara nationella makthavare utan också på lokala såväl som på europeiska arenor. Nationella regeringar bör uppmuntra lokala och regionala satsningar mot hatbrott likaväl som EU ska kunna agera mot medlemsstater som inte lever upp till de mänskliga rättigheterna. Tystnad kring homofobisk politik är inte acceptabel.
Religion eller ideologi används inte sällan som skäl till att uppmuntra hatbrott mot framför allt hbt-personer. En viktig utmaning är därför också att inleda en dialog med företrädare från olika religioner med syfte att öka respekten för hbt-personer.
Vi tror att hatbrott måste motverkas för att mänskliga rättigheter och demokrati ska säkras. Inget land i Europa har tillräckligt skydd mot hatbrott. Sverige såväl som Finland behöver göra mer för att skydda medborgarnas mänskliga rättigheter.
Vi vill ha ett demokratiskt Europa, vars samhällen präglas av respekt och öppenhet. Det innebär samhällen där människor med olika hudfärg, kön, funktionshinder, religion, sexuell läggning och könsidentitet ses som en tillgång snarare än ett hot.
Tuija Brax
Yvonne Ruwaida