Europas framtida möjligheter som global aktör är beroende av hur vi klarar att lösa de avgörande uppgifterna i vår egen del av världen. Det handlar om ekonomin, utvidgningspolitiken och om hur vi står upp för våra demokratiska värderingar. Det kommer allt mer också att handla om friheten på och säkerheten för nätet. Som nation i den teknologiska utvecklingens framkant är det självklart att Sverige ska vara pådrivande även i dessa frågor, skriver utrikesministern.
Det gångna året har varit ett prövningarnas år för det europeiska samarbetet, samtidigt som vi allt tydligare har sett framväxten av en värld där traditionell västlig dominans eroderas allt mer.
Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 blev det äntligen möjligt att föra till slut den långa period av fördragsdiskussioner som under åtskilliga år dominerat mycket av EU:s arbete.
Lissabonfördraget uppfyllde kanske inte alla de högt ställda förväntningarna, men det skapade i alla fall förutsättningarna för ett Europa som kunde ta nya steg när det gäller en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Nya positioner i förening med en ny gemensam utrikestjänst skulle skapa nya möjligheter.
Och förändringen kom vid en läglig tidpunkt.
I efterspelet till den djupa globala ekonomiska krisen under 2008 och 2009 hade det blivit allt mer uppenbart att makt och inflytande i världen höll på att förändras, och att det skulle vara nödvändigt för Europas länder att i ökad grad uppträda tillsammans för att kunna hävda sina intressen och främja sina värderingar.
Men utvecklingen under 2010 kom att bli mer utmanande än vad de flesta nog hade föreställt sig.
De byråkratiska bataljerna i Bryssel när de nya institutionerna etablerades var kanske oundvikliga, men kom ändå att fresta på tålamodet både hos Europas medborgare och en omvärld som hade väntat sig att Europa snabbt skulle stiga fram med ny kraft.
Och till detta kom självfallet skuld- och konkurrenskraftskrisen i vissa av de europeiska ekonomierna. Det blev uppenbart att samordningen av delar av det ekonomiska agerandet inom EU måste tas på betydligt större allvar, och det blev också uppenbart att alla länder – inom eller utanför eurozonen – måste ta sin långsiktiga konkurrenskraft på större allvar.
När vi nu går in i 2011 borde situationen ha förbättrats. Den gemensamma europeiska utrikestjänsten har börjat att komma på plats, och det finns en fördjupad medvetenhet om djupet i de ekonomiska utmaningarna framöver.
Men det innebär inte att den långa vägen - från ett Europa som för två decennier sedan fortfarande var världens farligaste problem till en situation där vi kan bli avgörande partner när det gäller att möta de globala utmaningarna - kommer att vara enkel.
Våra framtida möjligheter som global aktör kommer i hög grad att vara en funktion av hur vi klarar de avgörande uppgifterna i vår egen del av världen.
För det första handlar det självklart om ekonomin.
Även om det går mycket bra för Sverige, och den nordeuropeiska tillväxtzonen har en sydlig motsvarighet i den dynamiska turkiska ekonomin, är det uppenbart att reformbehoven i åtskilliga europeiska ekonomier är betydande. Omedelbart handlar det om arbeta av skulder och underskott, men i ett längre perspektiv om varaktigt ökad konkurrenskraft och tillväxt.
Vår förmåga till reformer under de kommande åren avgör om världen i övrigt kommer att se Europa som en modell för framtiden eller ett museum över den tid som flytt. Och detta kommer självfallet också att ha stor betydelse för den politiska styrka vi kan ha i den globala dialogen i olika frågor.
För det andra handlar det om huruvida vi vill vara ett öppet eller ett stängt Europa.
Utvidgningspolitiken har aldrig varit självklar – den har alltid varit ifrågasatt av dem som velat säga ”hit-men-inte-längre” – men den har alltid varit framgångsrik. En Europeisk Union i dag utan Storbritannien, Spanien eller Polen skulle globalt på sin höjd vara ett skämt – och vi skall heller inte skämmas för de bidrag som de nordiska länderna har gett.
Just nu handlar mycket om Turkiet. Förhandlingarna om Cypern står och väger. På sina håll har primitivt hetsande mot muslimer stärkt ett också politiskt ifrågasättande av Turkiet som framtida medlem.
På sikt tror jag att EU kommer att behöva Turkiet minst lika mycket som Turkiet behöver EU. Och det är viktigt för unionens globala roll att vi visar att vi menar allvar med att vår samarbetstanke inte reser religiösa murar. I vårt Europa ryms inte bara katoliker, ortodoxa och lutheranska kristna, utan lika självklart också judar och muslimer av olika bekännelser liksom de som föredrar att söka sina värderingar oberoende av någon religion.
Men det handlar också om hur vi står upp för de värderingar som bär upp vårt samarbete i det vidare Europa.
Tyvärr finns det skäl att tala om tendenser till en demokratisk reträtt i de östligare delarna av vårt Europa. Tragisk i sin tydlighet är utvecklingen i Vitryssland, och det är av yttersta vikt för vår trovärdighet som fackelbärare för friheten att vi är tydliga och kraftfulla i vår reaktion när det gäller utvecklingen I vårt östra grannskap.
Samarbetstanken är tillsammans med tron på friheten och rättsstaten kärnan i det stora europeiska fredsprojektet, och det är när vi visar att vårt samarbete är genuint öppet och att vårt engagemang för friheten är helhjärtat som vår röst kan få kraft också i världen i övrigt.
Återhämtningen efter den globala finansiella krisen har visat en värld där länder i öst och i syd träder fram med ny kraft, och vi i norr och väst måste vara beredda att inse de nya realiteterna. Gradvis kommer nya mönster och institutioner för global samverkan att växa fram - inte minst klimatutmaningen kommer att göra detta nödvändigt.
Listan på globala politiska utmaningar under det kommande året kan tyvärr göras lång. De flesta av dem finner vi i den vida regionen mellan Nilen och Indus. Omedelbart står det internationella samfundet inför avgörande utmaningar efter folkomröstningen i Sudan 9 januari. Men Europa måste också göra sig redo för en mer aktiv roll i Mellersta Östern.
När det gäller alla dessa utmaningar behöver vi ett starkare Europa. Ensamma är också de starkaste av Europas nationer föga mer än just ensamma. Också vår svenska röst blir stark när den är Europas gemensamma röst.
Men samtidigt har vi viktiga uppgifter i vårt eget närområde. Tjugo år efter återupprättandet av Estlands, Lettlands och Litauens självständighet har vi anledning att ge våra relationer inom det vidare Östersjöomådet ny styrka. Relationerna med Polen, som övertar ordförandeskapet i EU i höst, blir allt viktigare.
Och efter vårt nu pågående ordförandeskap i Barentsrådet kommer vi i maj för en tvåårsperiod att överta ordförandeskapet i Arktiska Rådet och därmed få en nyckelroll när det gäller utvecklingen i detta internationellt sett allt viktigare område. I takt med klimatförändringarna blir de arktiska frågor som rör transporter, resursutvinning, miljö och säkerhet allt mer betydelsefulla.
Men det nya året måste också innebära en än starkare fokusering på globaliseringsepokens nya säkerhetsutmaningar. Just nu fördubblas datatrafiken i Sverige var sjätte månad. Kring 2020 räknar man med att det kommer att finnas cirka 50 miljarder nätverksberoende enheter i världen. Vi är på väg in i den hypernätverkande tiden då flödessäkerheten blir allt viktigare.
Det kommer allt mer att handla om både friheten på och säkerheten för nätet. Som nation i den teknologiska utvecklingens framkant, och med inte minst yttrande- och informationsfriheten i vårt politiska DNA, bör vi alldeles självklart vara pådrivande såväl i Europa som globalt också i dessa frågor.
Carl Bildt
utrikesminister