Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Europeisk hederskultur hotar friheten på nätet”

Yttrandefrihet. Det fria ordet hotar att komma i kläm i den upphetsade debatten kring näthatet. Och ger vi nuvarande moraliska hysteri fritt spelrum är hotet högst reellt. Det är inte skärpt lagstiftning som är vägen att gå för att komma till rätta med problemen, skriver Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi.

Näthatet har fått ett ansikte. De hatade har valt att träda fram. Det är inte svårt att känna sympati. Det är obehagligt då någon tar heder och ära av en. En näraliggande reflex är att ropa på polis. Det kan emellertid vara klokt att besinna sig.

Hur går det med yttrandefriheten om domstolars mandat att måna om medborgarnas heder och ära förstärks? Själv har jag blivit kallad en svensk doktor Mengele (om man googlar på mitt namn och Mengele får man nära 6 000 träffar). Det överträffar prat om ”fitta” och ”luder”. Ändå har det aldrig föresvävat mig att gå till domstol för att tysta sådana påhopp.

Den naturliga reaktionen, från en offentlig person, är i stället att gå i offentligt svaromål. Hur befängd anklagelsen än är så kan och ska den tas på allvar och bemötas i sakliga ordalag.

Varifrån kommer denna önskan om att be polis och domstolar om hjälp då man fått sin heder ifrågasatt? Får vi tro juridikprofessorn vid Yaleuniversitetet, James Q Whitman, hänger det samman med en bestämd europeisk tradition. Vore vi amerikaner skulle vi se annorlunda på saken.

Vår juridiska tradition kring privatlivets helgd bottnar, enligt Whitman, i enkla (primitiva) hedersförställningar. Då vi försvarar vårt privata rum mot offentlig insyn handlar vi, enligt Whitman, likt aristokraten, som till varje pris ville upprätthålla sitt goda namn och sin ära inför andra, och som tvingades svara på varje förolämpning, varje hot mot det egna jagets renommé, med att utmana på duell. Tanken är att jag har en rätt att själv kontrollera hur jag uppfattas av min omvärld.

Om Whitman har rätt så har det på det här området skett ett slags ”leveling up” inom den europeiska kulturen. Vad som en gång var ett adligt privilegium, rätten till en obefläckad ära, har utsträckts till att omfatta alla. Whitman påpekar att denna gamla hederskultur, som alltså före den moderna tiden endast omfattade noblessen, till och med upprätthölls inom straffsystemet.

Adelsmannen kunde förvisso bli dömd till döden liksom bonddrängen, men medan bonddrängen hängdes halshöggs adelsmannen. Man får förmoda att bödeln tog av hatten (den egna, alltså) innan han skred till verket.

Numera omfattas också bonddrängen av samma hedersföreställningar. Alla har rätt till ett slags personlig heder, till och med i fängelse. Allt enligt en gällande europeisk hedersföreställning, vilken står i bjärt kontrast till det nordamerikanska synsättet.

Denna hedersföreställning lever, enligt Whitman, kvar i den europeiska lagstiftningen kring privatlivets helgd. Systemet med duellerande är förstås avskaffat. I stället har vi valt att överlåta försvaret av vår heder till domstolarnas oväldiga hantering av vår sak. Domarnas uppgift är emellertid just att se till så att vi erhåller den respekt vi förtjänar, de har att skydda vårt namn och rykte och att övervaka så att vi inte utsätts för ”ärekränkning”. Hedersmoralen är institutionaliserad.

Baksidan av denna utbredda hederskultur är att det fria ordet hotar att komma i kläm. Ger vi nuvarande moraliska hysteri fritt spelrum är hotet högst reellt. Kan den som blivit kallad hora få gärningsmannen fälld för förtal måste det vara så mycket enklare för mig att få dem som kallat mig en svensk doktor Mengele fällda. Det vore illa för det fria meningsutbytet.

Det kan därmed finnas anledning att fundera över om det finns alternativ till att skärpa lagstiftningen kring ärekränkning. Här är två uppenbara åtgärder, vilka båda är förenliga med ett fortsatt starkt skydd för det fria ordet.

För det första bör en klar distinktion göras mellan å ena sidan nedsättande och kränkande yttranden och å andra sidan hotfulla sådana. Talet om ”näthat” tenderar att utplåna denna viktiga distinktion. Hoten måste tas på stort allvar. Det är upprörande då en person, som på nätet hotas med gruppvåldtäkt, får sin polisanmälan om saken nedlagd utan vidare utredning.

Här handlar det inte om heder och ära utan om liv och säkerhet. Brottsbalken har tillämpningar. Det är olagligt både att våldta och att hota med våldtäkt. Det gäller bara för polis och domstolar att tillämpa lagen.

Varför gör man inte det? Oviljan att tillämpa lagen i dessa fall behöver utredas närmare. Jag misstänker att det bland domare och poliser finns ett på könsfördomar grundat lättsinne i denna sak. Här, inte i en skärpning av lagen om förtal, finns en viktig uppgift för samhället att ta itu med.

Den andra åtgärden är rent redaktionell. Det är bra att det finns kommentarsfält i olika digitala sammanhang; de innebär en demokratisk landvinning av stora mått. Men de ska förstås redigeras. Ett givet krav är att inlägg inte får vara anonyma. Ett annat är att debatter inte får spåra ur i grova personangrepp. Detta har emellertid inget med lagstiftning att skaffa.

Många har i dessa dagar klagat över att de känt sig kränkta. Skulle de två förslag jag här har framställt tillgodose önskemålen från dem som nu äntligen tagit bladet från munnen och offentligt redogjort för sin situation?

Inte helt. Kränkande tillmälen skulle också i fortsättningen publiceras på bloggar och på mer anonyma sidor. Så skulle emellertid ske även om lagstiftningen skärps. Publiceringen skulle då flytta till sidor med hemvist i andra delar av världen, där en mer liberal syn härskar över vad som brukar kallas ”hate speech” – framför allt i USA. Och, tro mig, det bästa man kan göra när ens heder ifrågasätts är att bita ihop, svara i sak, och hysa hopp om det offentliga samtalet.

En optimistisk syn på saken kan formuleras så här: nya medier har gjort det möjligt för alla att delta i det offentliga samtalet. Detta är något radikalt nytt och oerhört hoppingivande på sikt. Det tar emellertid tid att lära sig handskas med de verktyg som nu ställts till allas förfogande. Övning kommer att ge färdighet.

Om vi alla väljer att hålla hårt på vår säkerhet (och inte tolerera hot) men ta lite lättare på vår värdighet, så kommer vi på sikt att få ett offentligt samtal utan historisk motsvarighet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.