DN Debatt

”EU:s klimatpolitik är ovetenskaplig och farlig”

EU:s egen miljöbyrå i skarpt utspel: 50 procents utsläppsminskning till år 2050 räcker inte för att nå G 8-ländernas och EU:s klimatmål. G 8-mötet nyligen kom överens om att den av människan orsakade globala uppvärmningen inte får överstiga två grader. Det är positivt att det målet ligger fast. Men den stora frågan är hur det ska nås. Det är ansvarslöst och farligt att som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso hävda att det går att åstadkomma med en 50-procentig minskning av växthusgasutsläppen till år 2050. Detta kommer inte att räcka och en sådan politik vilar heller inte på vetenskaplig grund, skriver generalsekreteraren för Europeiska miljöbyrån Jacqueline McGlade och professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute.

Klimatförhandlingarna står i cent­rum när EU:s miljö- och energi­ministrar i dag samlas i Åre. De kommer att luta sig mot det färska klimatbeslutet vid G 8-mötet i Italien som betyder att den av människan orsakade globala uppvärmningen inte får överstiga två grader.

Vi ser positivt på att tvågradersmålet ligger fast. Det är en bekräftelse på att mänskligheten befinner sig i en mycket farlig situation och att kraftfulla åtgärder behövs för att minska utsläppen av växthusgaser. Jorden har redan värmts upp nästan en grad sedan industrialiseringen och vi har hittills släppt ut så mycket växthusgaser att vi troligen redan intecknat oss för en uppvärmning på två grader. G 8-mötets beslut har dock ett allvarligt problem, som nu riskerar att rota sig fast som EU:s förhandlingsposition liksom i förhandlingarna som helhet, nämligen frågan om hur vi skall uppnå detta nödvändiga mål.

Överenskommelsen på G 8-mötet innebär att världens utsläpp av växthusgaser skall minska med 50 procent fram till år 2050 (jämfört med 1990). Ledarna för världens stora ekonomier, inklusive Sverige i egenskap av ordförande för EU, hävdar att detta utsläppsmål vilar på vetenskaplig grund. ”This is what science tells us”, som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso uttryckte sig i samband med beslutet. Detta stämmer inte och utgör ett både farligt och ansvarslöst utspel. Att ge intryck av att det finns vetenskapligt stöd för att det skulle gå att stabilisera uppvärmningen till endast två grader, genom att minska utsläppen med hälften till 2050, är att invagga mänskligheten i en falsk trygghet.

Situationen är mycket allvarligare än så. Redan 2007 visade FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC att det krävs 80–90-procentiga minskningar av utsläppen globalt till 2050. IPCC var dessutom tydlig med att även med en sådan ambitiös minskning så är risken 30 procent att missa tvågradersmålet. Redan IPCC visade således att även med ett nästan dubbelt så ambitiöst klimatmål som G 8 slagit fast och Åremötet riskerar att befästa, så spelar vi rysk roulett!

Nu är det tyvärr så att IPCC på vetenskaplig grund kritiserats under de senaste två åren för att på flera punkter underskatta den globala klimatkrisen. När den danska regeringen i mars 2009 samlade 2 400 forskare i Köpenhamn för en uppdatering av IPCC var budskapet dystert. Det finns inga goda nyheter från vetenskapen. Havsyteökningen går snabbare än vad IPCC förutsåg, och nu går det inte att utesluta mer än en meters höjning under detta århundrade. Hälften av all våra utsläpp av växthusgaser tas upp av skogar, mark och hav. Försurning av haven och avskogning betyder att denna förmåga nu klingar av. Utsläppen av växthusgaser följer IPCC:s värsta ”business as usual”-kurva som skulle kunna leda till en sex grader varmare värld, vilket skulle utgöra en global katastrof där samhällen såsom vi känner dem inte kan bestå.

Ovan utgör det senaste, granskade och internationellt vedertagna kunskapsläget. Det utgjorde grunden för regeringens vetenskapliga klimatkommitté och dess slutsats att klimatmålet måste skärpas. Det finns således ingen ursäkt för påståendet att 50 procents minskning skulle vara lika med två grader. Politikerna kan inte gömma sig bakom uttalanden om osäkerheter inom forskarvärlden eller att man inte har fått entydiga besked om riskerna. Att förhandla om 50-procentiga utsläppsminskningar till 2050 riskerar att knuffa mänskligheten utför ett katastrofalt stup.

Vår forskning visar att målet för 2050 måste vara att minska de globala utsläppen till så nära noll som möjligt. Dessutom måste de rika länderna i världen (G 8 och EU) ta på sig bindande utsläppsminskningar som överstiger 100 procent, redan 2020–2030, för att kompensera för de fattiga ländernas behov av att öka utsläppen på kort sikt. Detta kan göras genom investeringar i utsläppsåtaganden utanför landets gränser.

Kan detta ambitiösa mål nås – en värld i princip fri från fossila utsläpp 2050? Allt tyder på att det går även om det blir svårt. Den nya rapport som Stockholm Environment Institute tagit fram om ”en ny ekoeffektiv ekonomi för Europa” och som skall diskuteras i Åre pekar ut teknologierna som på kort sikt kan bidra till den energi­revolution som krävs, dessutom på ett sätt som i de flesta fall är ekonomiskt lönsamt. Vi måste dessutom i stor skala suga ut koldioxid ur luften för att nå negativa utsläpp, vilket är tekniskt möjligt genom att utnyttja naturens förmåga att binda kol och olika tekniker för kollagring.

Vi tror att dessa investeringar endast kan komma till stånd om vi inser situationens allvar. Det är en stor skillnad för hela samhällets mobilisering om man bestämmer sig för att sätta en människa på månen jämfört med att skjuta upp en satellit i rymden. Det vetenskapligt nödvändiga målet, närmare 50 procents minskningar till 2020 och 100 procent till 2050, skulle däremot generera den innovationskraft som nöden nu kräver.

Det finns vetenskapligt stöd för att det är nödvändigt, teknologiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart att nå ett samhälle fritt från fossila utsläpp mycket snabbare än vad som nu diskuteras politiskt. Varför kompromissar då politiken så grovt just nu? Det finns förstås många svar på denna fråga. Vi vill endast poängtera två faktorer. Först: att det som José Manuel Barroso och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt med emfas varnat för – att den ekonomiska krisen inte får sänka ambitionerna att lösa klimatkrisen – nu tycks besannas. Detta vore förstås oacceptabelt. Den and­ra frågan är om det kan finnas politiskt utrymme att nå längre. Vi tror det. USA:s president Barack Obama, Barroso och Reinfeldt har vid flera tillfällen uttalat en politisk vilja att lösa klimatproblemet och att gå längre än vad som nu diskuteras. Förbundskansler Angela Merkel gjorde, före finanskrisen, klart att en snabb omvandling mot lågkolsamhällen nu är nödvändig. Vi bedömer, liksom många som aktivt följer klimatförhandlingarna, att det bakom Kinas hårdföra officiella position – att inte bidra till några utsläppsminskningar – finns en insikt och vilja att lösa problemet, vilket också Kinas och Indiens stöd till tvågradersmålet vid G 8-mötet är ett bevis för.

Sverige visar genuint ledarskap i klimatfrågan. Två små skandinaviska länder, Sverige och Danmark, med internationellt ledande rykte om sig som goda miljöledande nationer, har under detta klimatödets höst en oproportionerligt stor makt att styra världens utveckling i dess svåraste kris någonsin mot en ny utsläppsfri kurs. Låt inte denna chans gå förlorad genom att i Åre påstå att solen skiner när det i själva verket stormar ordentligt.

Jacqueline McGlade generalsekreterare på EU:s miljöbyrå (European Environment Agency)

Johan Rockström professor vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Environment Institute och Stockholm Resilience Centre

Europeiska miljöbyrån

European Environment Agency, eller på svenska Europeiska miljöbyrån, är ett EU-organ som började sitt arbete 1994. Den är placerad i Köpenhamn och arbetet leds av generalsekreteraren Jacqueline McGlade. Byrån tillhandahåller bland annat oberoende miljöanalyser och tjänar såväl gemenskapen och medlemsländerna som allmänheten.