Idén om demokrati som styrelseskick har varit en fantastisk framgångssaga under de senaste decennierna. För inte så länge sedan var Grekland, Portugal och Spanien brutala diktatuter. Det forna Sovjetväldet i Östeuropa har fallit och i dag är de flesta länder i Sydamerika demokratier.

I Asien och Afrika är många tidigare diktaturer visserligen instabila, men dock demokratier. Och många när förhoppningar om att den arabiska våren också skall resultera i övergångar till demokrati.

Denna framgångssaga för den representativa demokratin står emellertid i stark kontrast till hur vi ser på demokratins möjligheter inom ett annat område, nämligen det ekonomiska fältet. Sedan löntagarfonderna lades i graven för tjugo år sedan råder i det närmaste tankeförbud när det gäller frågan om demokrati också skulle kunna fungera för organisationer som producerar varor och tjänster.

Vi tycks således stå inför en intellektuell och politisk paradox som kan sammanfattas så här: Demokrati anses allmänt vara ett synnerligen förtjänstfullt sätt att styra så pass komplicerade organisationer som stora nationalstater, inklusive dessas regioner, mångmiljonstäder och lokalsamhällen.

Ett exempel på detta är att en mycket stor del av det svenska biståndet numera går till demokratistödjande åtgärder. Det måste tolkas som att en bred riksdagsmajoritet anser att också utfattiga länder med till stora delar urfattiga och illitterata väljare bör kunna styras på demokratisk väg.

Men i frågan om man också skulle kunna bruka det demokratiska styrelseskicket till att styra de organisationer som sköter produktionen av varor och tjänster i ett högt utvecklat land som Sverige råder inte bara en komplett tystnad i debatten utan också en omfattande idétorka.

Har vi då kommit till ”slutet på historien” i denna fråga. Kanske det, men tillsammans med sju andra författare vill jag ifrågasätta om så är fallet. I dagarna publicerar vi boken Tillsammans: En fungerande ekonomisk demokrati på SNS förlag.

Det är en bok som till stora delar bygger på följande tankefigur: I en marknadsekonomi är det ingalunda givet att de som äger kapitalet i ett företag också är de som skall bestämma över produktionen.

I en marknadsekonomi kan, som nu oftast är fallet, kapitalet hyra (det vill säga anställa) arbetskraften. Ett så utformat hyreskontrakt innebär att det är kapitalägarna som har beslutanderätten över produktionen.

Men det finns i en marknadsekonomi inget som hindrar att arbetskraften hyr (det vill säga lånar) hela eller merparten av det kapital som behövs och då är det arbetskraften som har makten över verksamheten.

Som vi visar i boken finns det i dag internationellt men också i Sverige framgångsrika företag som styrs demokratiskt på detta sätt. Studier som vi presenterar visar att sådana företag är väl så effektiva, långsiktigt ekonomiskt bärkraftiga, ekonomiskt expansiva och orienterade mot högteknologiska innovationer som traditionellt kapitalägda/styrda företag.

Motiven för demokratiskt styrda företag vilar inte bara på renodlat demokratiska värden. Empiriska studier som vi redovisar pekar på att när de som arbetar i ett företag får ökad makt, förtroende och inflytande så ökar också både den ekonomiska effektiviteten och de anställdas arbetstillfredsställelse.

Omvänt kan man visa att avsaknad av inflytande och kontroll över den egna arbetssituationen förefaller vara tydligt förknippad med ökad risk för utslagning och bestående ohälsa.

Ett annat skäl handlar om själva kapitalägandets förvandling. I långa stycken är den tid borta då de som ägde det kapital som används i ett företag hade kunskaper, förmåga och intresse av att styra produktionen.

I stor utsträckning är de som har kontrollen över stora mängder kapital – inte minst i form av pensionsfonder och andra typer av privat fondkapital – inte särskilt benägna att vilja medverka i organisering eller planering av produktionen inom de företag där de investerar. Termen ”ägarlösa företag” har etablerats. I realiteten har mycket av ägarollen överlåtits till tjänstemän som styr de många fonder i vilka småsparare och alla vi blivande pensionärer lagt våra sparade slantar.

Varför har vi då sett så lite av demokratiskt styrda företag i Sverige? Jag vill peka på två skäl:

1. Det finna inga lätt tillgängliga modeller för hur sådana företag skall organiseras. Man kan jämföra med bostadsfrågan. Om de boende i en hyresfastighet vill överta fastigheten finns det en omfattande och lätt tillgänglig stödverksamhet som kan erbjuda ett väl beprövat organisationspaket i form av bostadsrättsföreningen. Men om löntagarna i ett företag önskar göra motsvarande finns inte alls samma typ av färdiga organisationspaket att tillgå.

2. Fackföreningsrörelsen har visat sig stå helt oförstående för en sådan demokratisering av arbetslivet. I boken presenterar jag en mindre undersökning där vi tillfrågat olika fackliga organisationer om de skulle kunna hjälpa en grupp medlemmar som fått tillfälle att överta till exempel en vårdcentral, en skola eller ett litet bageri.

Svaret i samtliga fall har varit ett blankt nej. Den som frågar blir då av de fackliga organisationerna definierad som arbetsgivare och därmed ställd som en blivande motståndare till den fackliga intressesfären.

En slutsats som jag drar i boken är att vänstern i sitt motstånd till varje form av privat utförande av offentliga tjänster här kan ha missat ett historiskt tillfälle att visa att ekonomisk demokrati faktiskt kan fungera i praktiken.

Om fackföreningsrörelsen och partierna till vänster hade varit mera öppna för annat än de hierarkiska styrmodeller som statligt och kommunalt huvudmannaskap i realiteten innebär, skulle vi i dag kunnat ha hundratals skolor, vårdcentraler, äldreboenden, förskolor och företag som sysslar med återvinning som varit demokratiskt styrda av dem som arbetar i dessa verksamheter.

Vi kan därmed stå inför en rejäl historisk paradox – när väl möjligheten att etablera ekonomisk demokrati i stor skala inträffade i vårt land var det den fackliga rörelsen och den politiska vänstern som sade nej.

Bo Rothstein – professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medförfattare till boken ”Tillsammans: En fungerande ekonomisk demokrati” är Gustaf Arrhenius, David P. Ellerman, Jörgen Hermansson, Lars Magnusson, Lars Lindkvist, August Torngren Wartin och Per-Ola Öberg.