Dagen innan Fredrik Reinfeldt kröntes till partiledare förklarade han, i en intervju i SvD, att moderaterna ska låta LO styra arbetsmarknaden. En borgerlig regering skulle inte röra kollektivavtalen. Prissättningen på arbetsmarknaden skulle vara LO-styrelsens ensak, som alltid.
Om alla ungdomar som nu saknar jobb insåg vad det innebar skulle de inte hälsat Reinfeldts kapitulation för LO med jubel.
Hur många unga är arbetslösa? En del undersökningar visar att det handlar om bortåt 30 procent. Några statistiker gjorde för ett par år sedan en analys för Den Nya Välfärden och fann att det mest relevanta arbetslöshetsbegreppet visade drygt 28 procent.
En rad internationella studier, sedan flera decennier, visar att permanent ungdomsarbetslöshet är ett problem som förvärras, i en ond spiral. Ju längre ungdomar står utanför arbete desto svårare får de att komma in i ett jobb. Gamla kunskaper rostar, de får inga nya, de mister social träning i att kliva upp på morgonen, gå till ett arbete och acceptera instruktioner. De alltmer dominerande alternativen är bidragsberoende, kriminalitet, missbruk.
Recepten handlar mest om mer utbildning och ekonomisk voodoo som arbetscoacher och senast moderaternas förslag att döpa om Arbetsförmedlingen till Jobbhus – säkert i tron att detta ökar efterfrågan på ung arbetskraft. Men både politiken och debatten missar helt huvudfrågan: priset på arbetskraft. Den centrala ekonomiska teorin, grunden för all analys, utgår från ett samband mellan pris och efterfrågan. Det vore underligt om denna generella regel inte ska gälla på den viktigaste marknaden, den för arbete. Om den gäller bestäms efterfrågan på arbete av priset. Ju högre pris – det vill säga ju högre avtalsbestämda löner – desto mindre efterfrågan. Och desto högre arbetslöshet.
Det skråsystem som under sekler hindrade ekonomisk utveckling lever nu vidare i fackets kollektivavtal. De sätter mycket höga minimipriser på arbetskraft. Ovanpå dessa minimilöner har vi höga arbetsgivaravgifter – som i praktiken främst är en skatt på lönesumman. Detta drabbar främst dem som är yngre och har brister i utbildning, yrkeserfarenhet och språkkunskap. Om de inte förväntas kunna göra en arbetsinsats vars värde minst motsvarar deras kostnad får de inget jobb.
Här ligger vad jag förstår, efter ett yrkesliv av analys, grundproblemet i svensk arbetsmarknad.
Vi måste få bort skråsystemet så att ungdomar, och invandrare, kan förhandla om arbete och löner oberoende av de hinder som fackets avtal sätter upp. Detta kräver inte att kollektivavtalen slopas – inte alls. Det räcker med en ny lag om individuell kontraktsrätt.
En ekonomi arbetar med kontrakt, mellan producenter och konsumenter etcetera. Ett företag är juridiskt ett knippe av kontrakt, mellan alla parter. Därmed är det en central mänsklig rättighet att kunna ingå kontrakt med en part, ett företag, och inte hindras av att en tredje part, facket, tidigare ingått ett eget kontrakt med företaget.
Individuell kontraktsrätt är ekonomiskt viktigt, för att en arbetsmarknad ska fungera, för att grupper med svaga meriter ska få en chans att komma in och få ett jobb – det första jobbet som är första steget på den ekonomiska trampolinen. Men rätt att teckna kontrakt ingår också i de rättigheter som är en fundamental mekanism i marknadsekonomin.
Individuell kontraktsrätt är ett kanske inte tillräckligt men ett nödvändigt instrument för att ungdomarna ska få en ordentlig chans att komma in på arbetsmarknaden. Problemet är att facket säger nej – och att den borgerliga regeringen lyder facket. Alltså har ungdomen ingen chans.
Nils-Eric Sandberg
författare, i 33 år ledarskribent på Dagens Nyheter