Det sa också Annie Lööf när hon presenterade strategin på IVA i oktober. Den skulle dock kunna vara en utmärkt början på ett långsiktigt arbete med syfte att formulera en strategi med konkreta och uppföljningsbara mål – men då kan man inte ge intrycket att detta arbete redan är gjort!

Samma dag som jag föreslog en helhetlig innovationsstrategi på DN Debatt (26/3) publicerade EU-kommissionen sin årliga så kallade innovationsrankning. Som vanligt ligger Sverige, enligt denna, på första plats av alla EU-länder. TT:s Brysselkorrespondent skrev: ”Sverige är fortsatt bäst i EU vad gäller innovation….” Och Carl Bildt tweetade samma morgon: ”Nice to see that Sweden is ranked as the No 1 innovation country in the EU.” Annie Lööf skrev i sitt inlägg att “Sverige toppar innovationsligan i EU”.

Problemet är att denna ”Innovation Union Scoreboard” faktiskt inte mäter hur de olika EU-länderna presterar när det gäller att driva fram innovationer. EU-kommissionen publicerar helt enkelt vilseledande information som svenska politiker uppenbarligen - och kanske godtroget - gärna tar till sig. Så har skett i många år vid det här laget.

Rankningen mäter en hel massa andra saker än innovationer. I själva verket är EU-kommissionens ”sammanfattande innovationsindex” ett genomsnitt av 25 olika indikatorer, där alla indikatorer tillmäts samma vikt. Bara fyra av dessa är mått på uppnådda innovationer. I indexet ingår också 21 olika mått på saker som utbildningsnivå, forskning och utveckling, riskkapitalinvesteringar, samarbeten mellan små och medelstora företag, patentansökningar, varumärken och export av kunskapsintensiva tjänster. Allt detta är förvisso faktorer som kan påverka förmågan att genomföra innovationer, men de är inte innovationer.

Därför är det bra att författarna till innovationsstrategin använder uttrycket ”innovationsförmåga”. Tyvärr är inte sådan ”förmåga” detsamma som uppnådda resultat när det gäller innovationer. Det är ju företag och entreprenörer som i praktiken genomför innovationer, även om offentliga insatser krävs för att underlätta deras verksamhet.

Faktiska innovationer är komplexa fenomen som är svåra att mäta. Ändå behöver vi veta hur bra eller dåligt det svenska nationella innovationssystemet presterar. Vi behöver förvisso utveckla indikatorer så att vi vet vad som är styrkor och svagheter när det gäller olika slags innovationer. Om inga problem finns, utan privata aktörer är tillräckligt innovativa, så behövs ju ingen (förändrad) politik. Om motsatsen är fallet behövs kanske offentliga insatser av olika slag. Då behöver vi också veta något om förklaringarna till problemen för att kunna finna instrument som kan mildra dem.

En långsiktig innovationsstrategi behövs verkligen! Men den måste också bli konkret och bygga på korrekta analyser av hur situationen faktiskt ser ut. Uppenbarligen kan vi inte lita till EU-kommissionen här, utan måste göra egna analyser. Här har exempelvis innovationsforskningen, Vinnova, SCB och Tillväxtanalys viktiga uppgifter att lösa – helst tillsammans!

Annie Lööf betonar att samtliga departement och 1 400 personer var inblandade i dialoger när innovationsstrategin utvecklades. Detta är viktigt och har säkert ökat medvetenheten om innovationernas och innovationspolitikens betydelse. Låt oss fortsätta på den grund som innovationsstrategin utgör! Men inte med en isolerad åtgärd här och en där, utan på ett sammanhållet och integrerat sätt! En sådan integration kräver sannolikt ett Innovationspolitiskt Råd på den allra högsta politiska nivån. Annars blir den nödvändiga samordningen inom Regeringskansliet svår att uppnå.

Charles Edquist, Professor i innovation, CIRCLE, Lunds universitet