Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Färglösa ledamöter förlamar riksdagen”

Historikern Gunnar Wetterberg om ett hundraårigt experiment redo för ­papperskorgen: Valsystemet ger oss anonyma och inåtvända riksdagsledamöter som blint lyder partiledningarna men struntar i väljarna.

Svenska riksdagsledamöter är handlingsförlamade. Ledamöternas kontrollmakt har ersatts­ av partiledningarnas listmakt. Den som vill hamna på valbar plats gör bäst i att inte bråka. Därför har vi fått riksdagsledamöter som är så lojala mot partiledningen att de helt ­anonymiseras. Detta färglösa transportkompani blir allt mer inåtvänt och varje ledamot ägnar sig åt allt smalare frågor. En stor del av ansvaret för detta bär det grundlagsfästa ­proportionella valsystemet. Det är dags att sätta punkt för detta hundraåriga experiment. Hela riksdagens utformning måste sättas under luppen. Grundlagsberedningen bör få ­bakläxa genom att en ny beredning tillsätts. Det skriver historikern Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco.

Nu börjar remissvaren på grundlagsberedningen ramla in, men hittills har debatten mest krafsat i marginalen. För hundra år sedan var proportionalismen en av de hetaste grundlagsfrågorna. Den är värd en tankevända än i dag.

På den tiden var det majoritetsval som gällde, ofta i enmansvalkretsar. Biskop Billing, en av högerns slugaste män, krävde proportionella val för att gå med på vidgad rösträtt. Utan proportionalismen hade högern i längden ingen chans. Tack vare reformen skaffade sig förstakammarhögern ett ”annex” i andra kammaren som förlängde det konservativa maktinnehavet. Makten över listorna gav i ett slag partierna och partiledningarna mycket mer makt än de tidigare haft. Den ”rättvisa” fördelningen av mandaten ledde snart till en kraftig försvagning av regeringsmakten, när instabila regeringar hoppade bock genom 1920-talet.

Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment. Frågan har ställts, till på köpet av den kanske mest erfarne politikern i modern tid. När enkammarriksdagen samlades för första gången i januari 1971 höll Tage Erlander öppningsanförandet som ålderspresident. Den tidigare statsministern satte frågetecken för det nya valsättets ”totala proportionalitet”. Vinsten med riksdagens nästan exakta avspegling av valmanskåren ”får vägas mot farhågorna för att en långt driven proportionalism kan öka den politiska splittringen”.

I förbifarten slängde Erlander in en sedvanlig giftighet mot sina motståndare: ”Det är väl ingen större olycka, om totalproportionaliteten fördröjer sammanslagningen av samarbetande partier, men om partisplittringen drives för långt, kan den leda till att riksdagens handlingskraft försvagas eller rent av förloras.”

Anförandet gav upphov till en del tumult. I den allmänpolitiska debatten ett par veckor senare försökte några borgerliga talare ta koalitionspoäng på Erlanders inlägg, men den gamle förde tillbaka diskussionen till den principiella frågan. Han hyllade Karl Staaff, som han menade skilde sig från sentida liberaler genom att han satt sig in i proportionalitetens risker: ”Han gick ännu längre och varnade för en proportionalism, som skulle försvåra möjligheterna att skapa ett starkt rege­ringsunderlag.”

Med 2010 års val kan Erlanders farhågor besannas. Om Sverige­demokraterna kommer in i riksdagen är vi tillbaka i (nyd)-läget från den förra krisen.

Men svagheterna i proportionalismen handlar om mycket mer än oturliga valutslag och bräckliga majoriteter. På viktiga punkter drar dagens grundlag riksdagen åt alldeles fel håll:

Anonymiteten. Det mest grundläggande är avståndet mellan väljarna och de valda. Hur många vet vem de röstade in i förra valet? Antagligen en försvinnande liten minoritet – de flesta grabbar tag i en valsedel, men kommer knappt ihåg ens första namnet på den.

Ledningsmakten. När Putin kopplade greppet om Ryssland blev listvalen ett av hans viktigaste vapen. De ryska liberalerna protesterade lika kraftigt som Staaff och Edén, men förgäves. Listorna gav partiledningarna – och ytterst Kreml – möjligheten att omvandla partigrupperna till transportkompanier.

Utarmningen. Ju viktigare lojaliteten mot ledningen blir, desto färre riksdagsmän får vi som sticker ut. Våndan inför varje partiledarval bär syn för sägen – numera finns det sällan några färgstarka kandidater att hoppas på bakom nästa hörn. Bara i regeringspartiet kan finansministern ­ibland bli igenkänd utanför de mest hängivnas krets, annars är det bara partiledaren som blir bekant – och ibland inte ens det.

Ansvarslösheten. Partidisciplinen har förlamat granskningen och kontrollmakten. Riksrevisionens rapporter slår sällan igenom i kammaren, konstitutionsutskottet underordnas nästan alltid blockpolitiken. Förklaringen är enkel. Listmakten betyder att den enskilde ledamoten i praktiken är mer ansvarig inför sin ledning än inför sina väljare. Med personliga mandat hade logiken kunnat bli en annan: då skulle också regeringens fotfolk haft anledning att säga ifrån om sina ministrars stolleprov, för att visa väljarna sin redbarhet.

Stuprören. Mycket av det politiska arbetet i riksdagen har blivit inåtvänt. Allmänheten väntar sig knappast späns­tiga debatter om läget i landet. I stället sker det mesta arbetet i utskotten. Varje ledamot specialiserar sig på, och till och med inom, sitt utskott. När jag började på Kommunförbundet blev jag glatt överraskad över den helhetssyn som många kommunalråd hade. De sysslade med sammanhangen, deras kolleger i riksdagen blev specialister. I samspelet mellan riksdagens utskott och regeringens departement har det utvecklats en förödande stuprörspolitik på nationell nivå.

Jag tror att proportionaliteten bär en stor del av ansvaret, men det brukar inte vara lätt att få riksdagen att reformera sig själv. Varje gång valmetoden kommit på tal har närsynta partitaktiker omedelbart räknat på utfallet för egen del. När enkammarriksdagens storlek skulle fastställas tog man till en rejäl siffra för att så många som möjligt av de gamla kamrarnas medlemmar skulle kunna överleva väljarnas dom.

Antagligen vore det inte klokt att kasta sig från den ena ytterligheten till den andra. I enmansvalkretsarnas länder får dessa ofta en del av skulden för den politiska passiviteten. Hur roligt är det att vara partiförening i en valkrets som man aldrig kan vinna? Därför måste vägen mot en ny ordning antagligen hitta kloka mellanlägen och gå över flera översyner. Men färdriktningen borde vara klar:

Tydligare koppling mellan väljare och valda! De allra flesta ledamöterna bör väljas i enmansvalkretsar, där ledamoten blir sina väljares man eller kvinna. Med proportionellt fördelade fyllnadsmandat kan man fånga fler nyanser från småpartier och göra politisk opposition meningsfull även i ”enfärgade” valkretsar och landsändar.

Färre ledamöter! Trängseln i kammaren är alldeles för stor. Frågorna blir bittesmå när de ska delas så att de räcker till för alla. Med en riksdag på 151 ledamöter skulle varje ledamot få ett större ansvar för helheten, till båtnad för debatternas kvalitet och spänning.

Koncentrera utskotten! Med färre ledamöter bör även utskotten bli färre och mindre. Då behöver man inte skilja mellan sociala frågor och socialförsäkringar, utbildning och kultur eller lag och rättsväsen. Helheterna kan återskapas och stuprörsmentaliteten drivas ut ur templet.

Grilla regeringen! När ansvaret mot väljarna tar överhanden över lojaliteten mot partiledningarna kan ansvarsutkrävandet och kontrollmakten äntligen få roll och den tyngd som de ska ha i folkförsamlingen. För många ledamöter kommer det att bli viktigare att föra väljarnas och landets talan i granskningen av rikets styrelse än att lägga sig i läge för taburetterna.

Svaret på det liggande betänkandet borde bli att en ny beredning tillsätts för att lägga hela valsystemet och riksdagens utformning under luppen.

Gunnar Wetterberg

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.