Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Färre svenska forskare i internationell toppklass”

Trots goda ekonomiska villkor tappar svensk forskning kraft och ligger långt efter länder som Danmark, Nederländerna och Schweiz. Ett skäl är att svenska universitet är alltför beroende av externa finansiärer. Ett annat att vi har ett oklart karriärsystem för unga forskare, skriver professorerna Gunnar Öquist och Mats Benner.

På Nobeldagen i morgon är det kreativiteten och originaliteten som skall lysa. Forskare från alla länder tävlar om att tackla de allra svåraste vetenskapliga problemen. Konkurrensen stimulerar men skiljer också ut den gynnsammaste grogrunden för vetenskaplig förnyelse. Alla når inte toppen.

Sverige har länge varit en kunskapsnation av högsta rang, med många världsledande forsknings- och kunskapsmiljöer. Men någonting har hänt.

Färre forskare i toppskiktet trots ökade resurser. De senaste decennierna har svensk forskning trots förhållandevis goda ekonomiska villkor tappat kraft och når inte längre upp till den nivå där de viktigaste genombrotten sker. Svensk forskning hävdar sig förhållandevis dåligt vad gäller de högst citerade publikationerna (topp 10 procent).

Länder som Danmark, Nederländerna och Schweiz presterar långt bättre och ligger 35–40 procent över världsgenomsnittet, jämförbart med den ledande forskningsnationen USA. Sverige ligger däremot långt efter, på ungefär 15 procent över snittet.

Statistiken visar också att den vetenskapliga toppen i Danmark, Nederländerna och Schweiz har en större bredd och starkare nyrekrytering av unga forskare som presterar i toppskiktet (Vetenskapsrådets lilla rapportserie 5:2012).

Läget oroar. Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) tog därför 2011 initiativet till en utredning om den banbrytande forskningens villkor. Undertecknade har genomfört en jämförelse av forskningssystemens utveckling efter 1990 i bland annat Danmark, Nederländerna, Schweiz och Sverige.

Den presenteras i akademirapporten ”Fostering breakthrough research: A comparative study” (Finns att läsa på http://kva.se).

Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna:

1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.

2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare.

3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz).

Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse.

Svenska universitet fungerar som ”projekt­hotell”, utan motiv eller möjlighet att formulera egna djärva program. Universitetsledningarna i jämförelseländerna har resurser och auktoritet att sätta rekrytering högt på dagordningen. Här har svenska universitet i stort sett kapitulerat, och dagens rekrytering styrs i praktiken av anslagsströmmarna. Det blir allt vanligare att professorer måste dra in stora delar av sin lön från externa källor.

Tillsammans med det befordringssystem av professorer som infördes i slutet av 90-talet har detta inneburit att rörligheten i stort sett upphört. Till skillnad från i Danmark, Nederländerna och Schweiz har vi i Sverige dessutom synnerligen svaga karriärsystem för yngre forskare. De har inte möjlighet att etablera sig själva under längre tid utan att behöva snegla på externa möjligheter och temporära projektbidrag. Olika forskningsstiftelser gör visserligen berömvärda insatser för att främja unga forskares villkor men det kan aldrig ersätta universitetens ansvar.

Forskningsråd och stiftelser som beviljar forskningsbidrag på basis av vetenskapliga kvalitetskriterier är i dag kvalitetsgaranter för svensk forskning. Men detta räcker inte.

För att säkerställa långsiktig kvalitet och förnyelse på högsta nivå måste också universiteten ha resurserna men även ansvaret att skapa de miljöer som främjar den banbrytande forskningen. Sverige kan lära mycket av de positiva erfarenheterna från Danmark, Nederländerna och Schweiz. Utifrån dem föreslår vi här några grundläggande åtgärder för att höja kvaliteten på svensk forskning:

• Säkerställ att universiteten får ett ledarskap som på alla nivåer präglas av hög akademisk legitimitet och djärva vetenskapliga visioner.

• Komplettera dagens externt dominerade styrelser med akademiska senater som ansvarar för forskningens kvalitet.

• Återinför fullt finansierade tjänster för professorer och lektorer med basresurser som möjliggör riskfylld, långsiktig forskning inom områden där universiteten vill vara ledande. Rekrytera komplementära kompetenser för att skapa kreativa miljöer för nytänkande.

• Etablera ett karriärsystem för unga forskare med för ämnesområdet adekvat basfinansiering.

• Rekrytera med nationell och internationell öppenhet vid alla anställningar.

• Använd ”peer review” för regelbunden kvalitetskontroll och prioritering.

Dessa åtgärder genomförs inte i en handvändning, men det finns redan positiva tendenser. Regering och forskningsråd måste dock stödja förändringsarbetet, och föreliggande forskningsproposition ger ytterligare stöd för universiteten att påbörja processen.

På lång sikt bör framgångsrika universitet kunna ges förtroendet att förfoga över åtminstone 60 procent av sina samlade forskningsresurser. Internationella erfarenheter visar att universitet med en stark kvalitetskultur och en stabil ekonomisk bas kan nå en internationell topposition inom tio år. Då skulle Sverige vara tillbaka som forskningsnation av högsta rang.

Gunnar Öquist, Professor emeritus i fysiologisk botanik, Umeå universitet, fd ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien.

Mats Benner, Professor i forskningspolitik, Lund universitet