Under den senaste 20-årsperioden har flera läkemedel på ett betydelsefullt sätt ökat överlevnaden för flera vanliga tumörsjukdomar.

Även vid återfall har olika cancermediciner numera en betydelsefull roll, de minskar sjukdomssymtom. Friska, och personer som inte har insyn i vården, förstår nog inte vidden av att få några veckors eller månaders respit. Efter många år i cancervården vet vi att svårt sjuka människor har helt andra referensramar än de som är friska. För deras egen och för familjernas skull kan några månaders förbättring eller tid att leva upplevas som utomordentligt värdefullt.

Tidigare hade vi en situation där vissa regioner, exempelvis Stockholm-, Uppsala-, Örebro- och Umeåregionen, ofta hade en snabb introduktion av bra och nya läkemedel. För att exemplifiera; för trastuzumab (Herceptin) till kvinnor med nyopererad HER2-positiv bröstcancer tog det i Stockholm bara några enstaka veckor innan medicinen kunde användas.

I andra regioner i Sverige tog det mer eller mindre lång tid – i vissa fall flera år – för att introducera en väldigt bra medicin som minskar risken för att dö av cancer. Tyvärr har den långsamma proceduren blivit vägledande nu när Sverige ska ha en nationell samordning vid introduktion av nya läkemedel, i sig ett lovvärt initiativ men det finns numera tyvärr alltför många aktörer.

Det borde också vara möjligt att ha bättre budgetplanering för nya mediciner, data är ofta kända 1–2 år innan ett eventuellt godkännande av den Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA).

Att bedöma ett läkemedels ändamålsenlighet och medicinska effekt är en uppgift som ligger på experterna inom EMA. Sedan 2005 godkänns alla cancermediciner för hela EU genom en gemensam ansökan till EMA, dock utan så kallade hälsoekonomiska överväganden.

Det finns tre aktuella exempel med viktiga cancermediciner, där svenska patienter tyvärr inte fått tillgång till läkemedlen tillräckligt snabbt eftersom ansvariga ”administratörer” har varit tveksamma att betala för dem. Det svenska systemet borde också vara mer flexibelt vad det gäller olika betalningsmodeller (bara betala för dem som har nytta av medicinen etcetera.).

Det första exemplet är medicinen ipilimumab (Yervoy) för hudcancersjukdomen malignt melanom. I den studie som utgjorde grunden för den europeiska läkemedelsmyndighetens godkännande 2011, visades att ungefär 10 procent fler av patienterna i ipilimumab-gruppen levde efter 2–3 år jämfört med dem som fick standardbehandling.

Först tolv månader senare, i juni 2012, rekommenderade NLT-gruppen (Nya LäkemedelsTerapier) att landstingen ska använda ipilimumab för behandling av spridd hudcancer. Medicinen är dyr. Företaget har inte heller uppdaterat studiedata, vilket man kan förvänta sig. Men den årslånga väntan är inte acceptabel ur patienternas perspektiv.

En annan medicin som bör nämnas är everolimus (Afinitor) som visat tydlig förbättring – stabilisering av sjukdom vid återfall av hormonkänslig bröstcancer. Den här medicinen är godkänd och används för vissa njurcancerpatienter, men för bröstcancerpatienter – där den har en större behandlingseffekt – används medicinen bara på vissa sjukhus, medan andra sjukhus inte har pengar till den i sin budget. Ett postkodlotteri för patienterna.

Den tredje medicinen är abiraterone (Zytiga), där en studie visade att män med spridd prostatacancer som fick denna medicin hade en överlevnadsförbättring på 3,9 månader i median (vid en nyligen publicerad uppdatering 4,6 månader), jämfört med bästa möjliga standardbehandling.

Det vanligtvis mycket konservativa England har, via sin myndighetNICE, räknat ut att den hälsoekonomiska kostnaden är acceptabel. I Sverige kom TLV (Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket) av oklara skäl fram till en nästan dubbelt så hög kostnad. Det kan möjligen till delar bero på en ny beräkningsmodell som innebär att myndigheten felaktigt räknar med medicinanvändning även efter att behandlingen slutat fungera. Det bidrar givetvis till en orimligt hög kalkylerad kostnad. En annan förklaring kan vara mindre skicklighet att förhandla fram ett bra pris för de svenska patienterna?

I vissa delar av Sverige har man beslutat att abiraterone är en viktig medicin som utöver överlevnadsvinsten ger en tydligt förbättrad livskvalitet för män med prostatacancer. I andra delar av landet får läkemedlet inte användas. Vissa sjukhus erbjuder patienterna att själv betala för behandlingen. Är det rättvist? Och är ett sådant förfaringssätt förenligt med läkaretiken?

I en brittisk rapport till hälsovårdsdepartementet från 2010 jämfördes användningen av cancermediciner i 14 länder. För de nyaste cancermedicinerna, de som har blivit godkända de senaste fem åren, befann sig Sverige på en föga hedrande 8:e plats. Utöver detta finns i Sverige en tydlig skillnad mellan olika sjukvårdsregioner i hur olika mediciner används.

I ett internationellt perspektiv har cancersjuka i Sverige haft en bra prognos, i vissa fall mycket bra, i jämförelse med länder med liknande förutsättningar. Problemet är att de överlevnadsuppgifterna reflekterar hur vi ­diagnostiserade och behandlade patienterna för fem-tio år sedan.

Svenska politiker och ansvariga administra­törer har inte på ett tydligt sätt kommunicerat till medborgarna att de numera inte, som tidigare, kan räkna med att få tillgång till bra och nya cancermediciner. Måste vi som arbetar inom vården rekommendera att de svenska medborgarna – innan de blir sjuka – skaffar sig privata vårdförsäkringar?

För åtta år sedan stoppade Universitetssjukhuset i Lund en antikroppsbehandling för kvinnor med spridd HER2-positiv bröstcancer. Då blev debatten intensiv och sjukhuset tvingades att backa. Men nu, när andra cancerpatienter inte får livsförlängande behandling, står ingen på barrikaderna.

Var är alla läkare och politiker som inte tycker att vi ska göra skillnad på fattiga och rika på våra svenska sjukhus?

Jonas Bergh, professor i onkologi, Karolinska institutet, överläkare Karolinska onkologi/Radiumhemmet Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm
Jan-Erik Damber, professor i urologi, Sahlgrenska Akademin, överläkare i urologi, Sahlgrenska universitetssjukhusetsjukhuset, Göteborg
Marie Andersson, ordförande i Melanomföreningen i Sverige
Elizabeth Bergsten Nordström, ordförande i Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, BRO
Alf Carlsson, ordförande i Prostatacancerförbundet