Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Fattigdomen ligger stilla men klyftorna ökar”

Det har länge rått förvirring över begreppet "fattigdom" i den svenska debatten, och därför har det också funnits olika syn på om fattigdomen i Sverige ökar eller minskar. I en artikel på DN Debatt (8/4 2014) har Carl B. Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson för Folkpartiet, ytterligare bidragit till denna förvirring, skriver sociologerna Jan O Jonsson och Carina Mood.

Han menar att både fattigdomen och klyftorna minskat under senare år. Forskningen och SCB:s statistik på området visar istället att det är mer korrekt att säga att fattigdomen legat stilla medan klyftorna ökat.

Tre olika begrepp brukar användas inom fattigdomsforskningen: låg inkomststandard (s.å kallad absolut fattigdom), materiell/ekonomisk deprivation, och relativ inkomstfattigdom. Låg inkomststandard är att ha en inkomst som inte räcker till en skälig levnadsnivå (beräknad som kostnader för basala varor och tjänster) medan deprivationsmått direkt mäter ekonomiska problem eller låg konsumtion (exempelvis avsaknad av olika konsumtionsprodukter, eller svårigheter med löpande eller plötsliga utgifter).

Att inte ha råd med livets nödtorft är vad många intuitivt tänker på som fattigdom. Denna fattigdom är mycket låg i Sverige, som Hamilton konstaterar, och har under ganska lång tid minskat i takt med ökat välstånd. Dock har detta skett med kraftiga fluktuationer, bl.a. till följd av konjunktursvängningar: lågkonjunkturen under 1990-talet drev upp andelen med låg inkomststandard från 5 procent 1991 till 11 procent 1996. Därefter minskade andelen till 5 procent år 2006 – men sedan dess har nivån varit i stort sett stabil. Den materiella deprivationen som Eurostat redovisar fångar en mer utsatt grupp som är mycket liten i Sverige, och som krymper något mellan 2004 och 2012.

Under de senaste decennierna har det blivit vanligare att studera relativ inkomstfattigdom (detta görs exempelvis av EU och OECD). Detta mått är av en annan karaktär: det mäter hur många som har en inkomst väsentligt under "normalinkomsten" (till exempel under 60 procent av medianinkomsten i landet). Måttet beskriver alltså ojämlikheten i den undre halvan av inkomstfördelningen, och fångar den andel som hamnar efter i relativ bemärkelse – även om de, i ett rikt land, kan ha råd med kläder, TV, datorer osv. har de små möjligheter att leva på samma nivå som de flesta andra.

Även om "fattigdom" kanske mest naturligt förknippas med ekonomiska problem av absolut art kan också en ökad relativ fattigdom säga något viktigt om samhällsutvecklingen, och detta just i bemärkelsen ökande klyftor. I Sverige har den relativa fattigdomen ökat gradvis sedan 1990-talet, men accelererat sedan 2006. Det förefaller självklart att detta bör tolkas som ökade klyftor. Klyftorna har i själva verket ökat över hela inkomstfördelningen, eftersom höginkomsttagares inkomster också har ökat mer än medianinkomsten.

Man kan ha olika uppfattningar om det är mest relevant för fattigdomsdebatten att tala om relativ inkomstfattigdom, låg inkomststandard, eller materiell deprivation. Vi menar att dessa mått kompletterar varandra och att vi bör använda alla dessa mått för att studera utvecklingen. När vi gör det är slutsatsen av utvecklingen sedan 2006 att andelen svenskar som har låg inkomststandard eller är materiellt depriverade är ganska oförändrad men att ojämlikheten har ökat betydligt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.