Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube. Men även en grupp som Humanisterna visar prov på farlig förenkling. Vem synar denna organisation och deras sätt att sammanföra alla religiösa till ett hot mot ett modernt samhälle och dess offentlighet?
Humanisterna är varken rasister eller emot ett mångkulturellt samhälle. De är ”bara” emot religion, men det rejält. Det mesta som är ont härleds till religion, inte till patriarkat eller till religiösa eliter som vill monopolisera makt, eller till kulturella sedvänjor som har mer med traditionella manssamhällen än med religion att göra. Respekten är inte stor för kulturella uttryck som svensk-svenskar inte är vana vid. Religion bör endast utövas i det privata, hävdar man. Men där kan den varken granskas eller diskuteras offentligt.
På 50-talet betraktades religion som något som gradvis skulle försvinna allteftersom moderniseringen framskred. De stora teorierna om sekularisering utarbetades efter denna enkla modell. Ju modernare ett samhälle blev desto mer skulle religionens inflytande minska. Men verkligheten talade ett annat språk. I världsdel efter världsdel fick religion inte mindre att säga till om i politiken, utan tvärtom. Till och med i världens kanske mest moderna land, USA, har religionens inflytande vuxit, på gott och ont.
SD vill numera använda Svenska kyrkan och religionen som ett bålverk mot andra religiösa och kulturella traditioner. Tidigare var asatron ideal. När Humanisterna tycks längta tillbaka till 1950-talet och Hedenius rationalistiska religionskritik så är även detta en sorts nostalgi. Det var en tid då tro- och vetandedebatten verkade avgjord till vetenskapens fördel, fast det nog snarare handlade om att innebörden i begrepp som tro och vetande omförhandlades. För SD tycks 1930- och 40-talets Europa vara idealet, möjligen svenskt 50-tal. En reaktion är traditionell, den andra högmodern. Ingen av grupperingarna har en mer reflexiv senmodern hållning som bejakar ambivalens och historiens tvetydighet.
Humanisterna åberopar upplysning och modernitet som instrument mot värderingar och sedvänjor man tar avstånd från. SD vill bevara Sverige svenskt och hålla rent från människor från andra kulturer. Detta innebär två helt olika renhetsideal. SD använder retoriska figurer om muslimer, liknande dem som under 30-talet användes om judar. Ett sådant språkbruk är helt främmande för Humanisterna. Denna religionskritiska organisation talar i stället genomgående om religion i samband med det som man vill distansera sig från. Religiösa människor är farliga för samhället. Att vara svensk och upplyst tycks innebära att vara ateist, och beskrivs som något välkänt och positivt. Sammanhanget laddar orden med betydelse.
Humanisterna ställer viktiga frågor om förhållandet mellan religion och politik. Ändå riskerar också Humanisterna att i praktiken ta avstånd från de nya svenskarna. Avsikten är att kritisera religioner och sedvänjor – vilka framstår som mer synliga hos nya svenskar. Trots att SD, ett politiskt parti, och Humanisterna, en fristående organisation, står för helt olika värderingar uppstår – förvånansvärt nog – även vissa likheter. Båda tycks vilja införa ett enhetssamhälle.
Det civila samhället är ett slagfält mellan olika synsätt och ideologier. Många vill att just deras synsätt ska prägla det hela. Såväl SD som Humanisterna har tydliga krav på hur hela samhället bör se ut, krav som om de genomfördes skulle upprätta ett enhetssamhälle.
SD:s kärnbudskap riktar sig framförallt mot muslimer. Man skiljer inte på islamister, praktiserande moderata muslimer och sekulariserade eller ljumma muslimer som trots att de inte utövar sin religion har en kulturell, muslimsk tillhörighet. Alla dras över en kam.
Humanisterna har upplysning som inspiration och ledstjärna. Det är lätt att hålla med. Men i vår tid har förnuftet utvecklats så långt att det med nödvändighet också reflekterar över sig självt och sin historiska roll. Att reducera allt till en fråga om förnuft och rationalitet har haft förödande konsekvenser, inte minst i västvärlden.
Den engelska teologen Tina Beattie hävdar i polemik mot nyateismen att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från allt det onda som våld, krig och hat representerar. Inte heller har religionen vittrat bort utan uppstått i nya former som parasiterar på moderniteten. Religiös och ateistisk extremism hör enligt Beattie samman med en ohistorisk och bokstavlig förståelse av sanning som liknar den hållning vetenskapen periodvis intagit. Den uppvisar samma motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening. I stället favoriseras en aggressiv och ensidig dogmatism som bryter upp kreativa och sociala dimensioner av mänskligt liv. Hon menar att såväl nyateismen, med dess krav att all religion bör försvinna från offentligheten, som extrema religiösa rörelser, som vill ha politisk makt, utgör extrema varianter.
Den så kallade konflikten mellan vetenskap och religion utgör en dimridå som döljer viktigare frågor om global makt och rättvisa i en postmodern tid, hävdar Beattie. Om moderniteten skapade förutsättningar där religiös och vetenskaplig fundamentalism kunde slå rot så har postmoderniteten med sin skepsis mot alla sanningsanspråk skapat en utbredd stämning av tvivel och ett kulturellt vakuum där varje form av extremism och identitetspolitik kan blomma. Hon menar att vi i stället mer än någonsin behöver kollektiva visioner som ger rum för rättvisa och mångfald, visioner som kan utmana korrumperade och orättvisa strukturer.
Det blir då helt fel väg att bunta ihop människor som ateister eller religiösa, muslimer, judar eller kristna. Alla sedvänjor och idéer är inte värda respekt, men människor är det.
Elisabeth Gerle
Utkommer i dagarna med boken ”Farlig förenkling – om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna”(Nya Doxa förlag)