Energiförsörjningen är av vitalt intresse för ett välutvecklat land som Sverige. Debatten är livlig och skall så vara. Alla vill förmodligen ha ”ren energi” med ett minimum av miljöpåverkan. Här börjar den svåra valsituationen.

Svensk vattenkraft svarar för nästan 50 procent av elproduktionen. Älvarna är i stort sett utbyggda till ett pris av rätt stora ingrepp i naturen genom omfattande dammbyggen.

Kärnkraften är sedan länge på plats. Ett verk är under avveckling och beslut om utbyggnad är under debatt. Kärnkraftsmotståndet har avtagit. Kärnkraften svarar för cirka 30 procent (2008) av Sveriges energiproduktion.

Vindkraften är under ganska snabb utbyggnad, men andelen vindkraft av vår totala elproduktion är knappt 2 procent. Vindkraften är ren, men invändningarna gäller utseende och ljud.

All ”gammal” energi är billig därför att miljökraven var mycket lindrigare förr. Älvarna kunde byggas ut med litet folkligt motstånd. Kärnkraften välkomnades och säkerhetskraven var inte stränga. Inte heller avfallsfrågan var av särskilt stor betydelse. Olja och kol kunde brännas utan stora begränsningar av utsläppen. Sammanfattningsvis är gammal energi billig, medan ny är dyr.

Ett äldre svenskt kärnkraftverk producerar lika mycket el som tusen vindkraftverk av standardtyp. Jag blev förvånad när jag första gången hörde det. Ett nytt kärnkraftverk är under uppförande i Finland och beräknas stå klart om två till tre år. Det beräknas kosta cirka 50–55 miljarder i svenskt mynt, 5–6 miljarder euro. Kärnkraftverket skulle kunna ersättas med cirka två tusen vindkraftverk. Investeringskostnaderna är ungefär desamma liksom drift- och underhållskostnaderna. Skillnaden är bara att vindkraftverket inte behöver något bränsle, vinden är ju gratis och ren. Många anser att vindkraftverk är fula och andra att de för oljud. Men många fler är rädda för kärnkraft och framför allt för det radioaktiva och osynliga avfallet.

Jag anser att Sverige skall vara självförsörjande på energi. Vi bör inte vara beroende av import och därmed sårbara vad avser vår framstående industri och våra samhällen. Vi bör välkomna en öppen europeisk elmarknad där vi kan sälja vårt elöverskott och lätt importera när vi har underskott. Ingen skall kunna bedriva utpressning mot Sverige. Den öppna marknaden är vår garanti för att det inte skall kunna hända.

Vårt land saknar olja och naturgas. Vi får lita till andra energislag som vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Vi får söka en så bra balans som möjligt mellan dem. I den balansen bör vi beakta att ett kärnkraftverk tar cirka hundra år att avveckla medan ett vindkraftverk kan monteras ned och helt återanvändas på några månader.

Vår största elproducent är Vattenfall. Vattenfall har också, genom förvärv, klivit upp i den högsta europeiska ligan, visserligen minst av de stora, men ändå. Förslag kommer fram om att stycka Vattenfall. Detta tycker jag skulle vara felaktigt. Vattenfall kan genom storlek och teknik hävda svenska intressen i Europa. Konkurrenterna skulle förvånas och kanske glädjas om Vattenfall – Nordens i särklass största elproducent – skulle stympas. I stället borde Vattenfall få ökade resurser genom att tillföras kapital från nya ägare, såsom Sveriges ansvarsfulla pensionsfonder. Avkastningen är god och säker och Vattenfall skulle få en ny frihet under ansvar. Svenska regeringar skulle slippa att ta ansvar för driften av vårt största energibolag och inte ingripa i dess skötsel. En regering är inte lämpad att driva företag.

Näringsminister Maud Olofsson har ett äkta engagemang i energifrågor. På DN Debatt föreslog hon nyligen (1/8) att det kapital som en delprivatisering av Vattenfall skulle inbringa, kunde användas för att investera i förnyelsebar energi och projekt med hållbar utveckling. Jag tycker att dessa idéer är goda och riktiga för Sverige.

Näringsministern har också aktivt bidragit till att ett företag som heter Su­stainable Innovation bildats. Syftet med företaget är att starta projekt på området ren energi och energiteknik som minskar utsläpp och nedsmutsning. Energimyndigheten uppmanades att delvis finansiera det nya företaget, som därmed också är delstatligt. Något senare bildades ett företag som skall samarbeta med Sustainable Innovation, och vidareutveckla dess idéer till hållbara projekt som ger vinst och skapar arbete. Bolaget heter SGC, Su­stainable Growth Capital, och skall i höst börja skaffa kapital för sin verksamhet. Det vore kanske lämpligt att näringsministern, och därmed regeringen, inbjöds att vara med och satsa kapital i SGC i stället för att starta en helstatlig konkurrent. Privat och statligt kapital kan just i detta nya företag göra god nytta. Det bör tilläggas att jag accepterat att vara styrelseordförande i SGC.

Vi behöver ett Sverige med dynamisk och ekonomisk energiproduktion som är skonsam för miljön.

Pehr G Gyllenhammar