Anmälningsplikt ingen lösning. Ett skärpt tillträdesförbud är det bästa vapnet mot huliganerna, eventuellt i kombination med elektronisk övervakning via fotboja. Det skriver Björn Eriksson, nationell samordnare mot idrotts- relaterad brottslighet, i ett förslag till regeringen.
Att vara i minoritet har sina baksidor när riksdagen vill trilskas. För ett år sedan beslutade en riksdagsmajoritet – efter ett initiativ i justitieutskottet – att det nu var dags att införa en anmälningsplikt för idrottshuliganer. Systemet går ut på att hålla kända bråkmakare borta från idrottsarenorna. Genom att huliganen ska anmäla sig på en polisstation vid tidpunkten för matchen blir det fysiskt omöjligt att få tillträde till arenan. Det vore en överdrift att säga att regeringen, och för den delen också polis och idrottsrörelse, gjorde vågen när beslutet drevs igenom.
Själv kom jag in i bilden när jag i november 2011 utsågs till Nationell samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet och fick som extrauppdrag av regeringen att titta på hur detta riksdagsuppdrag bäst skulle kunna förvaltas. Jag har i dag lämnat mina förslag till regeringen och föreslår att beslutet bör få vila i frid. Min bakomliggande analys är följande:
Jag lade för några månader sedan fram ett delbetänkande med rubriken ”Mindre våld för pengarna”. I det betänkandet, som sålunda kom efter riksdagsbeslutet, redovisar jag alternativa lösningar genom bland annat olika skärpningar av gällande lag om tillträdesförbud till idrottsarrangemang. Enligt denna lag kan en person förbjudas att besöka ett idrottsarrangemang som anordnas på en idrottsanläggning om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under tävlingen.
Ett tillträdesförbud beslutas av åklagare. Utöver längre strafftider med mera föreslår jag att tillträdesförbudet vidgas till området närmast runt arenan. Dessa skärpningar, tillsammans med ett förslag att få upprätta register över dem som har tillträdesförbud eller som är föremål för arrangörsavstängning, är enligt min mening ett fullgott alternativ. Det är till och med ett betydligt vassare vapen i kampen mot huliganismen.
Riksdagsmajoritetens förslag utgår från att systemet tillämpas internt i England. Så är dock inte fallet eftersom anmälningsplikten endast kan gälla när landslaget eller engelska klubbar spelar utomlands. Det har aldrig förekommit anmälningsplikt vid matcher mellan klubbar i England och lagen medger heller inte detta. Däremot har de en tuff lagstiftning kring tillträdesförbud som jag delvis haft som förebild i mitt arbete.
Ett genomförande av anmälningsplikt inskränker allvarligt medborgarnas rörelsefrihet. Inskränkningar kan enligt regeringsformen bara göras i lag och får endast göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får inte gå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Inskränkningar i rätten till rörelsefrihet måste med andra ord vara proportionella till det behov eller det resultat man vill uppnå. Om det är möjligt att åstadkomma det som eftersträvas med andra mindre ingripande medel måste man först gå den vägen. Det av riksdagen föreslagna frihetsberövandet ska dessutom ske i brottsförebyggande syfte och inte som följd av konkret misstanke om ett begånget brott.
Att införa en anmälningsplikt reser vidare rader av frågor. Hur hanterar man ensamstående pappor med minderåriga barn som bor ett stenkast från aktuell arena? Vad gör man om en person inte anmäler sig? Var ska man anmäla sig? Om anmälan ska ske på en polisstation kräver det att den är öppen och bemannad.
Under högsäsong kan det handla om flera matcher i veckan. Hur gör man då? Ett exempel på hur omfattande det kan bli kan belysas genom följande exempel. En Djurgårdssupporter kan i dag få tillträdesförbud när det gäller både fotboll och hockey. Det innebär 55 matcher i hockey förutom slutspel och kvalificeringar, och 30 matcher inom fotbollen, förutom cup och kvalificeringar. Det blir mycket inte bara för den enskilde att anmäla sig i den omfattningen utan det blir även omfattande för den polisstation som anmälan ska ske till.
Listan på praktiska problem kan göras lång och det kan också av dessa skäl starkt ifrågasättas om en så ingripande åtgärd mot en enskild står i rimlig proportion till vad man vill uppnå.
Om den politiska viljan är att skärpa lagstiftningen utöver mina förslag i delbetänkandet föreslår jag i min skrivelse till regeringen att man vid överträdelser av lagen om tillträdesförbud snarare studerar möjligheterna till utvidgat kontaktförbud i kombination med elektronisk övervakning via så kallad fotboja (populärt benämnt besöksförbud). Särskilt utvidgat kontaktförbud ska enligt gällande lagstiftning omfatta ett väl avgränsat, men som regel inte alltför stort, område. Här finns ett etablerat legalt regelsystem att luta sig mot. Denna lagstiftning tillämpas i dag till exempel mot män som misshandlar sina kvinnor.
Det är ju inte varje dag i ens statstjänstemannakarriär då man har anledning att i tjänsten ifrågasätta ett riksdagsbeslut. Regerandet i minoritet har sin prislapp! Och utskottsinitiativ kan ibland bli missriktade när man kommer ned på skruv- och mutternivå. Frågan om anmälningsplikt är ett typiskt exempel på detta.
Björn Eriksson
Nationell samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet. F d rikspolischef och landshövding.