Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Feltänkt om styrningen av svenska universitet”

Den kollegiala styrningsformen försvaras tungt av till exempel Uppsala och Lunds universitet, Sveriges universitetslärarförbund samt Vetenskapsakademin och ett antal framstående forskare, skriver Bo Rothstein.
Den kollegiala styrningsformen försvaras tungt av till exempel Uppsala och Lunds universitet, Sveriges universitetslärarförbund samt Vetenskapsakademin och ett antal framstående forskare, skriver Bo Rothstein. Foto: Fredrik Persson TT

Missar central uppgift. Styrningsutredningen har rätt i att de kollegiala organen inom universitetsvärlden inte bör syssla med ledning av verksamheten. Men utredningen missar samtidigt en central punkt: de kollegiala organens viktiga uppgift att kunna utkräva ansvar av ledningen, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.

Hur landets universitet och högskolor skall styras är återigen en fråga i debatten. En utredning, ledd av förre rektorn för Stockholms universitet – Kåre Bremer – har lagt fram förslag som, om de skulle genomföras, innebär en radikal omsvängning till förmån för ökad makt för ledningen på bekostnad av det inflytande som forskare/lärare hittills har haft via kollegiala organ. Genom att ledamöterna i dessa organ valts av sina kolleger har man ansett att de både har legitimitet samt att de utgör en garant för forskningens frihet. Utredningen hävdar att den kollegiala beslutsmakten inte sällan verkat konserverande, att man haft svårt att fatta beslut som inneburit mera omfattande förändringar och att ledamöterna oftast visat sig ha svårt att se bortom det egna ämnets intressen.

Remissvaren på utredningen visar upp en ytterligt splittrad bild av det svenska akademiska landskapet. På ena sidan finns till exempel Uppsala och Lunds universitet, Sveriges universitetslärarförbund samt Vetenskapsakademin och ett antal framstående forskare som tungt försvarar den kollegiala styrningsformen. Kritiken mot utredningen är, minst sagt, inte nådig. Samtidigt är många av de nya och mindre högskolorna positiva till styrningsutredningens förslag eftersom de ligger i linje med den företagsbaserade modell som man försökt efterlikna.

Frågan är om inte båda sidorna har tänkt fel i denna sak. Min uppfattning, som i huvudsak grundar sig på iakttagelser från några av spetsuniversiteten i USA, är att de utmärks av ett både mycket starkt akademiskt ledarskap och samtidigt utomordentligt starka kollegiala organ. Min erfarenhet från svenska förhållanden är den rakt motsatta, nämligen ofta ett mycket svagt akademiskt ledarskap och samtidigt svaga, desorienterade och kortsynta kollegiala organ.

Det första man kan slå fast är att den kollegiala styrformen ingalunda alltid visat sig vara en garant för akademisk frihet och universitetens oberoende. Det tydligaste exempel kommer just från Tyskland under 1930-talet. Den i USA verksamme historikern Robert Ericksen har analyserat hur just universitetsvärlden reagerade på det nazistiska maktövertagandet. Hans slutsats (från boken ”Complicity in the Holocaust. Churches and Universities in Nazi Germany”) förtjänar att citeras:

”Det tyska universitetssystemet hade styrkor som kunde ha förväntats skydda mot politiseringen. Detta inkluderade det djupt inbäddade begreppet akademisk frihet. Alla de viktiga akademiska ledningspositionerna roteras regelbundet och de tillsattes av professorer valda av sina kolleger. Detta inkluderade varje dekanus vid en fakultet liksom rektorn för universiteten. Det fanns fakultetskollegier som bestod av professorer med rätt att styra den akademiska verksamheten. Trots dessa institutionella styrkor fortsatte de tyska universiteten under hela nazitiden att ge sitt stöd till den nazistiska regimen.”

Det finns med andra ord starka skäl att inte romantisera det kollegiala styret vad gäller dess förmåga att värna den akademiska friheten. I Sverige kan man konstatera att det varit kollegiala organ som rest krav på ideologisk likriktning av undervisning och forskning, till exempel idén om så kallad genusmärkning. Mina egna erfarenheter av kollegiala organ vid svenska lärosäten är inte upplyftande. Ledamöterna har i allmänhet sett sig som representanter för sina snäva institutionsintressen och inte förmått ta ett ansvar för fakulteten eller universitetet som helhet. Även vid fall då verksamheter under mycket lång tid visat sig vara svårt underpresterande och dysfunktionella har man skyggat från att fatta beslut om reformering eller nedläggning. Politisk och intellektuell opportunism har till inte så ringa grad präglat verksamheten, inte minst vid inrättandet av nya verksamheter. Konservatism har också präglat verksamheten vilket resulterat i en ovilja att rekrytera nya krafter utifrån. I stället har man ofta valt att gynna sina egna produkter vilket bidragit till en svårartad ”inavel” vid många svenska fakulteter.

 

Det finns med andra ord starka skäl att inte romantisera det kollegiala styret vad gäller dess förmåga att värna den akademiska friheten. I Sverige kan man konstatera att det varit kollegiala organ som rest krav på ideologisk likriktning av undervisning och forskning, till exempel idén om så kallad genusmärkning.

 

För att se att kollegialt inflytande och akademiskt ledarskap inte behöver stå i motsättning till varandra kan man göra en jämförelse med hur en god demokratisk ordning på nationell (eller kommunal) nivå bör fungera. Det första vi kan konstatera är att det valda organet (riksdagen, kommunfullmäktige) inte har i uppdrag att styra riket (kommunen). Detta ligger på regeringen respektive kommunstyrelsen och vi ser i allmänhet gärna att dessa skall vara starka och handlingskraftiga. Det folkvalda, som då här motsvarar de kollegiala organen, har i stället i uppdrag att anta de generella principer som skall styra landet (kommunen), att granska ledningens verksamhet samt, inte minst viktigt, att utkräva ansvar av det styrande organet. En regering eller en kommunledning som inte längre har förtroende hos riksdagen (kommunfullmäktige) kan inte sitta kvar. I själva verket är denna mekanism för ansvarsutkrävande helt central för att det demokratiska styrelseskicket skall uppfattas som legitimt.

Det är enligt min mening just på denna helt centrala punkt som Kåre Bremers styrningsutredning har fallerat eftersom den modell som föreslås helt saknar möjlighet till ansvarsutkrävande av ledningen från de valda kollegiala organen. Låt mig ge ett konkret exempel: Harvarduniversitetet har, liksom de andra spetsuniversiteten i USA, en mycket stark linjestyrning. Rektorer och andra personer i ledningspositioner har en maktställning som enligt vad jag kunnat finna vida överstiger vad som motsvarande personer har i Sverige, åtminstone om man ser till den reella maktutövningen. Våren 2006 råkade emellertid dåvarande rektorn för Harvard ut för en kritikstorm som bland annat handlade om hans uttalande att kvinnor inte var lika lämpade som män för avancerade studier i matematik. Efter att kollegiet vid Harvards största fakultet bifallit en motion om att man skulle uttala att man inte längre hade förtroende för Summers var han tvungen att lämna sin post och blev därmed den kortvarigaste rektorn i detta ansedda lärosätes historia. I princip ser det likadant ut på fakultets- och institutionsnivå, det vill säga personer i ledningen som inte längre har kollegiets förtroende kan inte vara kvar.

Styrningsutredningen har i huvudsak rätt i att de kollegiala organen inom universitets- och högskolevärlden inte bör syssla med ledning av verksamheten. Men man har glömt bort deras synnerligen viktiga uppgift att kunna utkräva ansvar av ledningen. Utan denna funktion kommer inte ledningen att ha legitimitet hos de som faktiskt skall utföra arbetet vid landets universitet och högskolor. Och då kommer då kommer dessa att fungera betydligt sämre.

DN Debatt. 2 april 2016

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Oxford university:
”Feltänkt om styrningen av svenska universitet”

Repliker

Per Södersten, seniorprofessor Karolinska institutet:
”Uppmuntran fungerar bättre än bestraffning”

Sven Widmalm, professor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet:
”Konstigt om kollegialiteten”

Erik J Olsson, Lunds universitet; Jens Stilhoff Sörensen, Göteborgs universitet och Magnus Zetterholm, Lunds universitet:
”Överreaktion på kollegiala styrets problem”

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Kollegierna bör också anta de styrande principerna” 


Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.