DN Debatt

”Feministisk utrikespolitik effektivaste vägen mot fred”

Kriser hopar sig i omvärlden, och ett svar på det från det svenska utrikesdepartementets nya ledning under Margot Wallström (t h) och Isabella Lövin är att lägga fokus på FN:s agenda inom kvinnor, fred och säkerhet. Det är helt rätt, menar Robert Egnell.
Kriser hopar sig i omvärlden, och ett svar på det från det svenska utrikesdepartementets nya ledning under Margot Wallström (t h) och Isabella Lövin är att lägga fokus på FN:s agenda inom kvinnor, fred och säkerhet. Det är helt rätt, menar Robert Egnell. Foto: Anders Wiklund/ TT

Ny syn på säkerhet. Forskning visar att könsperspektiv och kvinnors deltagande i fredsprocesser och konflikthantering gör strävandena mot fred effektivare än om fokus bara ligger på nationell säkerhet och externa militära hot. Därför prioriterar Margot Wallström rätt, skriver säkerhetsforskaren Robert Egnell.

Ryssland har annekterat Krim och infiltrerar östra Ukraina samtidigt som islamistiska fundamentalister har utropat ett kalifat i Irak och Syrien. Kinas militära makt växer och dess uppträdande blir alltmer självsäkert, vilket hotar att rucka den existerande maktbalansen och ordningen i världen. Ebolaepidemin härjar med bekräftade fall allt närmare oss själva. Sveriges svar på dessa utmaningar är en ”feministisk utrikespolitik” med fokus på FN:s agenda inom kvinnor, fred och säkerhet. Prioriterar Margot Wallström och den nya regeringen verkligen rätt?

Svaret är ja – absolut! En feministisk utrikespolitik som innefattar genderperspektiv på både problem och lösningar kan bli ett viktigt redskap för att hantera de många utmaningar som världen i dag står inför. Wallström är dessutom långt ifrån ensam om den insikten. Nobels fredspris tilldelas i år Malala Yousafzai för hennes kamp för flickors rättigheter. Den förra brittiska utrikesministern William Hague har argumenterat för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Den mest inflytelserika feministiska företrädaren inom internationell politik kan dessutom bli USA:s nästa president – Hillary Clinton. Som utrikesminister framhöll hon kvinnors rättigheter och deltagande som en strategiskt viktig fråga.

Anledningen till att Wallström, Hague och Clinton placerar dessa mål högst upp på den utrikespolitiska agendan är inte bara att jämställdhet är viktigt ur ett rättighetsperspektiv. En lika viktig anledning är att kvinnors lika deltagande och ett genderbaserat perspektiv i internationell politik ökar effektiviteten i vår strävan efter att uppnå andra mål. Ett fokus på kvinnor, fred och säkerhet är därmed också ett instrument för att förhindra väpnade konflikter, skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig.

Bakgrunden till en feministisk utrikespolitik finns i FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet, vilken kodifierats i den banbrytande säkerhetsrådsresolutionen 1325 (2000). Resolutionens intellektuella innehåll är dock betydligt äldre och har sin grund i årtionden av aktivism och forskning inom feministisk teori och genusstudier. Vi vet i dag att kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av krig och konflikter, klimatförändringar och katastrofer. Vi vet också att kvinnor i allmänhet är frånvarande från fredsförhandlingar liksom från återuppbyggnad efter krig. Detta trots att forskningen visar på ett tydligt samband mellan kvinnors deltagande och framgång i dessa processer. Fredsavtal som inte tar hänsyn till kvinnors perspektiv eller som förhandlats fram utan kvinnors deltagande är över lag bräckliga, då många av de brott som begåtts inte hanteras. Kvantitativ forskning visar dessutom på ett samband mellan samhällens jämställdhet och minskad våldsbenägenhet och korruption.

I grunden bygger en feministisk utrikespolitik på en förändrad syn på vad säkerhet egentligen är och vem den är till för. I stället för ett traditionellt fokus på nationell säkerhet från externa militära hot lyfts ”mänsklig säkerhet” fram. Säkerhet utifrån individens eller gruppens perspektiv fångar upp frågor som ännu inte fått genomslag inom den traditionella säkerhetspolitiska debatten. Det som framför allt dödar och hotar människor i dag, och som i förlängningen också kan leda till sönderfallande stater och både interna och mellanstatliga konflikter, är ofta globala företeelser som sjukdomar och epidemier, klimatförändringar, kriminella nätverk, sexuellt och genderbaserat våld, fattigdom och samhällens sårbarhet genom bristande krisberedskap och resiliens. Ett mänskligt säkerhetsperspektiv hjälper också beslutsfattare att se underliggande orsaker till säkerhetspolitiska problem och vilka instrument som krävs för att hantera dem – helst innan väpnade konflikter eller katastrofer uppstår.

Ett genderperspektiv kan också bidra mer praktiskt genom att maximera de positiva effekterna av våra insatser för nationell och internationell säkerhet, ekonomisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Inom diplomatin har effekterna av förhandlingar som inte inkluderar dessa perspektiv redan nämnts. Utvecklingssektorn ser ett tydligt samband mellan kvinnors deltagande i ekonomin och ekonomisk tillväxt. Biståndsprojekt som utförs med genderperspektiv uppnår dessutom både bättre resultat och hållbarhet. Inom den humanitära sektorn effektiviseras verksamheten genom en genderbaserad situationsanalys och könsaggregerad data som skapar en tydligare bild av den humanitära situationen och som bättre inriktar insatserna för att minimera mänskligt lidande. Inom den militära sektorn har det senaste årtiondets insatser i Kosovo, Irak och Afghanistan visat med tydlighet att även militära insatser ofta kräver genderperspektiv för att vara effektiva, oavsett om det handlar om underrättelseinhämtning, bekämpandet av fiender i en region, fredsfrämjande insatser eller säkerhetssektorreformer.

En feministisk utrikespolitik handlar inte om att skifta fokus från hårda till mjuka frågor. Det handlar om att se och hantera de hot som vi står inför med rätt instrument och på ett så effektivt sätt som möjligt. Detta förutsätter också att icke-traditionella hot och lösningar måste lyftas fram. Ryssland och stabiliteten i närområdet är helt centrala utmaningar. Fokus måste också hållas på de globala och lokala problem som påverkar individer mer än stater. Genom att prioritera hot mot mänsklig säkerhet – bland annat epidemier som ebola, miljöhot, internationell brottslighet och sexuellt våld – hanterar vi också kontinuerligt flera av de underliggande orsakerna till att väpnade konflikter bryter ut. Till exempel kommer inte IS och andra islamistiska terrororganisationer att kunna stoppas utan att vi också hanterar det underliggande politiska förtryck, de religiösa och etniska spänningarna och de orättvisor som bidragit till radikaliseringen i regionen.

En feministisk utrikespolitik är inte en missriktad idealism i en våldsam värld. Den är ingen ”kvinnofråga” och inget för mjukisar. En feministisk utrikespolitik står på en stadig vetenskaplig grund som visar att genderperspektiv och kvinnors deltagande leder till ökad effekt i våra strävanden efter fred, säkerhet och mänskliga rättigheter – nationellt, i närområdet och globalt.