Kvinnor behandlas som andra klassens varelser i Sverige i dag. De har sämre villkor än män på snart sagt alla områden i livet. Det är inte en åsikt, utan ett vetenskapligt bevisat faktum.
I boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" (Piratförlaget) har vi gått igenom flera decenniers forskning i frågan och beskriver hur ojämställda vi egentligen är, och varför det blivit så.
Vi är övertygade om att upplysning och fakta kring de här frågorna är helt avgörande för hur framgångsrikt jämställdhetsarbetet blir. En ny studie från Föreningssparbanken bekräftar vår ståndpunkt: Kvinnor som får reda på fakta kring hur diskriminerade de egentligen blir i samhället blir befordrade i större utsträckning än sina kvinnliga kolleger som inte fått samma information.
Under en tioårsperiod har banken kontinuerligt använt utbildning som ett verktyg för att öka andelen kvinnliga chefer. Dels har kvinnor utbildats tillsammans med män i program utan ett specifikt genusperspektiv. Dels har skräddarsydda program tagits fram dit enbart kvinnor haft tillträde.
De programmen har genomgående haft ett tydligt könsperspektiv.
Informationen som de kvinnliga deltagarna har fått har varit uttalat genus-orienterad. Den har aktivt beskrivit de annorlunda och orättvisa förutsättningar kvinnor har i arbetslivet jämfört med män. Själva utbildningen har gått ut på att ge kvinnor kunskap kring sina särskilda villkor, men också verktyg att hantera orättvisorna och förändra sin situation. De har, med andra ord, givits en feministisk grundutbildning.
Den nyligen avslutade studien visar att av de kvinnor som deltagit i de kvinnliga utbildningsprogrammen har 65 procent gått vidare i karriären till höga chefs- eller specialistfunktioner. 24 procent finns kvar på samma nivå som när de började utbildningen medan 11 procent har gått till en lägre befattning.
Detta har utspelat sig under en period då Föreningssparbankens organisation har förändrats, bland annat med syftet att bilda större enheter. De som är kvar i samma befattning har alltså i de flesta fall fått betydligt större ansvarsområden. Av dem som gått till en lägre befattning finns till exempel personer som tagit en planerad paus i karriären eller som bytt karriärinriktning.
I en enkätundersökning svarar 85 procent av deltagarna att de har haft nytta av utbildningen i sin karriärutveckling. Svaren på frågan på vilket sätt de har haft nytta av programmet kan sammanfattas: "Jag har fått insikt i kvinnors och mäns olika villkor i arbetslivet och verktyg för att hantera det." Resultaten ovan ska jämföras med utbildningarna utan genusperspektiv som riktat sig till både kvinnor och män. De kvinnor som deltagit i de utbildningarna har inte gått vidare i karriären i samma utsträckning.
Skillnaden är anmärkningsvärt tydlig. Bland kvinnorna som gått utbildningarna utan genusperspektiv är det endast 25 procent som avancerat till högre befattningar efter avslutad utbildning.
I alla undersökningar finns felkällor. I studien ovan skulle en felkälla kunna vara att det inte är själva innehållet i utbildningen som ger effekt utan den synlighet i organisationen och det självförtroende som nomineringen till programmet ger.
Forskning om ledarutveckling stödjer den förklaringen. Forskningen visar också att chefsutbildningar kan vara en del av såväl informella som formella karriärvägar i företagen. Till största delen bör felkällan kunna elimineras i ovannämnda studie då effekten bör vara lika stor i de könsblandade program som användes som jämförelse. Slutsatsen blir därför tydlig och kontroversiell: Feministiskt skolade kvinnor gör snabbare karriär än andra kvinnor. En motiverad frågeställning efter dessa resultat är hur männen reagerar när de får samma genusteoretiska kunskaper som kvinnorna.
Den statliga utredningen "Mansdominans i förändring" (SOU 2003:16) visar att det finns en avgörande skillnad kring hur män och kvinnor agerar på samma information. Att förklara för män hur orättvisorna i samhället drabbar kvinnor leder inte automatiskt till någon förbättring från jämställdhetssynpunkt. Tvärtom visar forskningen att ökad kunskap hos männen i stället kan leda till ökat motstånd från deras sida.
Det är, med andra ord, de medvetna kvinnorna som måste se till att samhället förändras och blir mer jämställt. Männen framstår som bromsklossar och kommer troligtvis inte att hjälpa till i någon större utsträckning. Kvinnorna måste alltså hjälpa varandra, men inte bara för sin egen skull.
Om man sammanställer all den forskning som i dag finns tillgänglig om vilka konsekvenser jämställdhet får, framträder ett tydligt mönster. I ett jämställt samhälle skulle miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, forskningen och samhällsbyggandet förändras i grunden. Äktenskapen skulle bli stabilare. I dag är det framför allt kvinnan som begär skilsmässa eftersom hon inte står ut med att ha ansvaret medan mannen har makten. I ett jämställt samhälle blir skilsmässorna färre. Det har i sin tur flera konsekvenser:
* Kriminaliteten och våldet minskar eftersom männen tar hälften av all föräldraledighet och alltså finns där som förebilder för sina barn.
* Både män och kvinnor får bättre ekonomi.
* Männen dricker mindre, vilket minskar samhällets kostnader för vård och rättsväsende.
Eftersom all kompetens skulle tas till vara, i stället för bara hälften av underlaget, skulle näringslivet gå bättre, tillväxten öka och budgetunderskottet minskar. Alla konsekvenser bidrar, var och en för sig, till att medellivslängden ökar för både kvinnor och män.
Demokratin stärks. Alla vinner.
Lotta Snickare
arbetar med ledarutveckling på Föreningssparbanken och är forskare i ledarskap på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm
Liza Marklund
Författare och journalist