De tragiska hedersmorden på Sara, Pela och Fadime har fått stor uppmärksamhet i medierna och överensstämmer också med den förväntade bilden av vem som är offer när det handlar om hedersrelaterat våld. Men hedersmordet på Abbas, en 20-årig man som torterades till döds, gör det inte. I debatten före och efter dessa mord och även då det gäller andra former av hedersrelaterat våld är det flickor och unga kvinnor som är offer och männen som är förövare. Det är åtminstone så vi ska förstå problemet och de insatser som regeringen valt att satsa på. Men hur väl stämmer det med verkligheten?

I dag presenteras en slutrapport från en nationell utvärdering som granskat regeringens insatser mot hedersrelaterat våld under perioden 2003-2007. Målet med satsningen har varit att öka kunskaperna om hedersrelaterat våld, förändra hedersattityder och tillgodose behovet av platser i skyddat boende. Förra regeringen avsatte 180 miljoner kronor för insatser mot hedersrelaterat våld under den aktuella perioden och alliansregeringen fortsätter nu satsningen. På uppdrag av regeringen har forskare vid Umeå centre for Evaluation Research vid Umeå universitet genomfört utvärderingen.

Utvärderingens övergripande slutsats är att regeringens insatser mot hedersrelaterat våld har bidragit till att legitimera hedersrelaterat våld som samhällsproblem och till att etablera ett nytt policyområde med delat ansvar mellan myndigheter, kommuner och frivilligorganisationer. Samtidigt som samhällsproblemet har fått ökad uppmärksamhet och acceptans, finns ingen enighet bland nyckelaktörer som arbetar med problematiken eller forskare om hur hedersrelaterat våld ska definieras och inte heller vad som är legitima och effektiva problemlösningar. Regeringens insatser har utvecklats för att hantera ett komplext problem, ett problem som kan uppfattas på olika sätt, för vilka det saknas enkla lösningar.

Regeringens insatser har framförallt riktats till offer, i första hand flickor och unga kvinnor. Utvärderingen visar att av 415 lokala projekt har enbart tre procent haft homo- och bisexuella och transungdomar som målgrupp, trots att HBT-ungdomar är en uttalad målgrupp för satsningen. Enbart elva procent av projekten har vänt sig direkt till män eller pojkar.

Målet att tillhandahålla skyddat boende har uppnåtts för flickor och unga kvinnor, samtidigt som de långsiktiga effekterna av insatsen är osäkra. Skyddat boende har erbjudit skydd och trygghet, vilket varit det primära målet.

Däremot har inte de placerades självförtroende stärkts i den utsträckning som skulle behövas. Banden med familjen har brutits och de placerade har fått nya sociala kontakter med andra placerade och boendepersonal. Men behovet av stöd kvarstår ofta efter placeringen.

De kunskapshöjande projekten som undersökts har bidragit till ökad kunskap om hedersrelaterat våld som ett sammansatt samhällsproblem inom berörda myndigheter och kommuner, medan de attitydpåverkande insatserna inte uppvisar några tydliga resultat. Osäkerhet om resultaten beror dels på otydlighet i vad regeringen förväntat sig att uppnå med attitydpåverkande insatser, dels på svårigheter att utvärdera dessa, samt att få hittills har utvärderats.

Vi har också kunnat se en del negativa konsekvenser av programmet. En misstänkt förövare som inte får information om vad som har hänt hans familj eller vilket brott han misstänks för och som behandlas som förövare kan få svårt att komma igen. Som en intervju med en misstänkt förövare visar upplevde han att myndigheterna behandlade honom som en förövare och fortsatte att göra det långt efter det att han friats från misstankar om brott.

Hur kan man förstå och förklara dessa resultat?

En förklaring till att insatser för flickor och unga kvinnor har prioriterats kan sökas i regeringens könsmaktsperspektiv och den problemsyn och normstyrning som följer med detta perspektiv. Regeringens programteori, så som vi kunnat utläsa den, har i hög grad utgått från detta perspektiv. Exempelvis har länsstyrelsernas uppdrag varit att fördela medel till lokala projekt som "problematiserar föreställningar om maskulinitet och om mäns över- och kvinnors underordning" (bilaga till ju2005/4117/IM). I regeringsbeslutet för Myndigheten för skolutvecklings uppdrag betonas att hedersrelaterat våld och förtryck är "en del av könsmaktsordningen" och att insatserna ska "förebygga patriarkalt våld" och främja "skolornas jämställdhetsarbete" (Ju2006/3184).

Det kan vara värt att notera att i regeringsbeslutet för utvärderingen ställdes krav på att en genusteoretiker skulle knytas till utvärderingen och att teoretiskt underlag även hämtas från feministisk forskning om mäns våld mot kvinnor (Ju2005/7845/IM). Vi har tolkat regeringsuppdraget på så sätt att vi har varit fria att själva bedöma omfattning och sätt att integrera feministisk forskning i utvärderingen.

Många insatser har genomförts med små medel och man kan inte förvänta sig samma resultat av alla insatser. I fyra delrapporter har vi redovisat resultat av olika delar av satsningen.

Vårt samlade intryck är att många insatser och många av de personer som vi mött och som medverkat i programmet har gjort ett uppoffrande och värdefullt arbete för att hjälpa de som utsatts för hedersrelaterat våld och för att förebygga hedersrelaterat våld, men utifrån utvärderingens resultat bör man fråga sig om inte andra insatser bör prioriteras framöver. Vår bedömning är att könsmaktsperspektivet förbisett behovet av insatser för förövare och potentiella förövare.

Utvärderingens rekommendationer är därför att:

1. utveckla förebyggande insatser riktade till potentiella förövare och familjer som sanktionerar hedersrelaterat våld.

2. utveckla insatser för förövare och misstänkta förövare.

3. utveckla skyddat boende som insats, framför allt utslussning och uppföljning.

4. satsa på insatser som har en tydlig utgångspunkt i grundläggande mänskliga rättigheter.

När en individ slår larm om att hon/han hotas eller har utsatts för hedersrelaterat våld måste detta tas på största allvar och den våldsutsatta måste få ett säkert skydd omedelbart. Vad som därefter sker får avgörande betydelse för alla inblandade parter.

Individens rätt till skydd vid hot om våld och förtryck ska tillgodoses och samtidigt ska en misstänkt person betraktas och behandlas som oskyldig om inte en domstol dömt personen för ett brott. I det akuta och det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld bör det, för att rätt insatser ska kunna sättas in, finnas en öppenhet och beredskap för att förövaren kan vara en pojke, man, flicka, kvinna eller en stor del av en familj, samt att en förövare också kan vara ett offer.

Vad som är lämpliga och effektiva insatser för förövare beror på orsakerna till hot och våld i det enskilda fallet och vem som är förövare. Här behövs mer metodutveckling. Insatser riktade till förövare och potentiella förövare bör präglas både av respekt för demokrati och mänskliga rättigheter och av respekt för kulturell, religiös och etnisk mångfald med en tydlig markering att våld och hot i hederns namn inte accepteras.

Utan ett sådant synsätt finns en risk för att grupper av invandrare pekas ut som potentiella förövare, vilket kan försvåra integrationen i samhället.

Om inte regeringen fortsätter att avsätta särskilda medel för insatser mot hedersrelaterat våld riskerar frivilligorganisationers medverkan och kompetens att gå förlorad. Projektmedel bör kunna sökas för längre perioder, vilket skulle förbättra förutsättningarna för aktörer att utveckla och genomföra långsiktigt hållbara insatser.
Anders Hanberger
Mehdi Ghazinour
Gunilla Mårald