I Sverige grundades Statens biografbyrå redan 1911, vilket innebär att vi har världens äldsta statliga filmcensur. Den är inte bara äldst, den är också gammalmodig. Vid denna tidpunkt rådde allmän tryckfrihet under fredstid i vårt land. Införandet av statlig filmcensur hängde samman med att man redan tidigt gjorde bedömningen att vissa rörliga bilder kunde vara direkt skadliga för publiken. Biograffilmen blev därför det enda medium i Sverige som kom att underkastas censur i form av obligatorisk förhandsgranskning.
Att staten på detta sätt tar på sig ett ansvar som är menat att skydda medborgarna från skadlig påverkan är förstås vällovligt. Vi menar dock att det nu är hög tid ifrågasätta om bevekelsegrunderna och formerna för detta ansvar och det lagliga ramverk som reglerar denna hantering svarar emot de värderingar och den rättsuppfattning som råder i en modern mogen demokrati. En lagstiftning som medger sådana allvarliga avsteg från och inskränkningar av ett så fundamentalt demokratiskt värde som yttrandefriheten behöver enligt vår mening ständigt genomlysas, uppdateras och ifrågasättas för att relevans och legitimitet kontinuerligt ska kunna säkerställas.
Under vår tid som filmcensorer har vi uppmärksammat ett antal omständigheter som vi menar på sikt allvarligt riskerar att undergräva förtroendet och respekten för den myndighetsutövning som Statens biografbyrå representerar.
När filmcensuren infördes 1911 var enda möjligheten att se rörliga bilder att gå på biograf. I dag ses en mycket liten andel av filmerna där, fem procent är en siffra som brukar nämnas. Resterande nittiofem procent ses på tv, video, dvd eller genom andra distributionsformer som samtliga har det gemensamt att censur är uttryckligen förbjudet i grundlagen. Vi har alltså en situation där den minsta distributionskanalen är den enda som är underkastad censur.
Av den lagtext som reglerar Biografbyråns verksamhet framgår bland annat att framställningen i film eller videogram inte får godkännas för offentlig visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada. Denna formulering i lagen är den som till största delen reglerar det vardagliga arbetet för en filmcensor på Statens biografbyrå. Varje film som ska visas offentligt i Sverige granskas av censorer som fattar beslut om vilken åldersgräns som ska gälla med hänsyn tagen till risk för psykisk skada hos barn från noll till femton år. I censorsgruppen finns såväl barnpsykologisk, som sociologisk, pedagogisk och medievetenskaplig kompetens representerad. Det finns inget stöd i vare sig forskning eller klinisk verksamhet om vari dessa "psykiska skador" skulle bestå, hur de uppkommer, hur symtomen ser ut, hur de behandlas, hur de läker. Är mardröm att betrakta som psykisk skada? Att krypa ihop i bänken, hålla för ögonen, att bli rädd och gråta, inte kunna somna på kvällen? Bedömning om risk för psykisk skada handlar i det dagliga arbetet på Biografbyrån i allt väsentligt om att ta ställning till skildringar av våld, hot och hotfulla stämningar, scener med inslag av stark ångest, panik och rädsla. I brist på evidens och användbar empiri får spridda vittnesmål från föräldrar med barn på bio, egna liknande erfarenheter, kunskaper om barn och barns utveckling och framför allt byråns aktuella praxis utgöra den egentliga vägledningen och underlag för beslut. De beslut som fattas menar vi därför sker på pseudovetenskapliga grunder, alltså tvärt emot lagstiftningens intentioner. Med den nuvarande formuleringen av lagen är det svårt att skaka av sig känslan att vi vid varje bedömningstillfälle sätter vår vetenskapliga och kliniska heder på spel. Censorsgruppens kvalificerade yrkesmässiga kompetens framstår enligt vårt förmenande som ett slags inte särskilt vattentätt alibi för att ge legitimitet och trovärdighet åt beslut som vi menar egentligen är omöjliga att fatta.
Än besynnerligare är den formulering som möjliggör för Biografbyrån att förbjuda filmer för all offentlig visning inom landet. "Framställningen i en film eller ett videogram eller en del därav får inte godkännas för visning, om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande." (Granskningslagen 1990:886 4 paragrafen.) Vad "förråande" egentligen betyder är höljt i dunkel och varken forskning eller lagstiftare har något svar på detta.
När Island och Färöarna inom kort avskaffar vuxencensuren kommer Sverige att som ensam nordisk stat ha kvar möjligheten att förbjuda filmer för samtliga rikets medborgare. För ett par decennier sedan låg vi i praktiken jämte Danmark i framkanten för en modern filmgranskning - i dag är vi långt efter.
Censurlagstiftningen tar alltså direkt sikte på vilka effekter en film kan antas ha på sin publik: antingen det vaga "psykisk skada" eller det direkt kryptiska "förråande". När vi kontaktas av representanter för allmänheten som har synpunkter på de åldersgränser vi satt handlar det nästan uteslutande om att de tycker att vi satt för låga gränser. Diskussionerna kommer då främst att gälla filmers "lämplighet" för en given åldersgrupp.
En film där det förekommer svordomar, grovt språk, sexism, rasism, sexscener av icke pornografisk karaktär, nakenhet, narkotikabruk, tobaksrökning, alkoholförtäring, beskrivning av brott för att nämna några exempel, behöver i sig inte medföra risk för psykisk skada i någon ålder, enligt den tolkning av lagen som tillämpas av Statens biografbyrå. Vi varken kan eller får ta hänsyn till vilken målgrupp filmen är avsedd för eller är "lämplig" för, endast om den är "psykiskt skadlig" alternativt "förråande".
Sammanfattningsvis när det gäller just denna del av granskningen har vi alltså mycket litet på fötterna när vi bedömer risk för psykisk skada och ifrågasätter också om det egentligen är just en sådan bedömning som efterfrågas av en svensk biopublik. Skulle det visa sig att det är mera "lämplighetsbedömningar" som efterfrågas uppstår givetvis också frågan om detta är en statlig angelägenhet. Vi menar att vi på detta område dras med en otidsenlig lagstiftning som snarast behöver ses över.
Att den nuvarande lagstiftningen är besynnerligt inkonsekvent torde också bli uppenbart i de fall där Biografbyråns beslut överklagas. Om en filmdistributör är missnöjd med Biografbyråns beslut och vill ha en lägre åldersgräns träder kammarrätten in. Inte sällan händer det att kammarrätten gör en annan bedömning än vad Biografbyråns censorer har gjort av risken för psykisk skada. Då är det kammarrättens beslut som gäller och det kan inte överklagas av Biografbyrån.
Vi som arbetar som censorer har anställts på grundval av vår beteendevetenskapliga eller pedagogiska kompetens. När kammarrätten river upp byråns beslut består den av tre jurister, en filmvetenskaplig samt en beteendevetenskaplig expert. Följaktligen anses plötsligt jurister bättre lämpade att avgöra psykisk skada än experter.
Arbetet som filmcensor är förmodligen också Sveriges enda där erfarenhet och yrkeskunskap är belastningar i stället för meriter. Efter sex års förordnande anses risken för avtrubbning så stor att vidare anställning är omöjlig. Det vetenskapliga stödet för sådan avtrubbning är obefintligt och denna sexårsgräns gäller varken kammarrättsledamöterna eller byråns direktör, som varit verksam som censor i tjugofem år.
För en uppmärksam allmänhet torde denna ordning på sikt tydliggöra hur slumpartat staten handskas med den inskränkning av demokratiska fri- och rättigheter som den statliga filmcensuren faktiskt innebär.
Att staten envisas med att behålla ett ansvar för en försvinnande liten del av utbudet av rörliga bilder framstår alltmer som en anakronism och en symbolhandling utan realinnehåll där ett otympligt och föråldrat regelverk behöver få en grundlig översyn. Sverige är nu en av få demokratiska stater som fortfarande har kvar en så allvarlig inskränkning i yttrandefriheten att man har möjlighet att förbjuda filmer för hela befolkningen. Att avskaffa denna bör emellertid inte innebära att all filmgranskning upphör. Enligt flera undersökningar vill allmänheten ha kvar någon form av granskning i form av "konsumentupplysning" vilken då kunde ta sitt ursprung i olika lämplighetskriterier snarare än "psykisk skada". Man kan i sammanhanget studera hur man i både Norge och Danmark lämnat den repressiva vuxencensuren bakom sig och tagit vidare grepp över filmgranskningen, bland annat genom att kombinera den med både forskning och omfattande mediepedagogiska verksamheter.
Ulf Dalquist
Filmcensor, fil.dr
Anders Nyman
Filmcensor, legitimerad psykolog
och legitimerad psykoterapeut