Alla minns dessa övningar i tidningar med sommarpyssel. Två bilder verkar helt identiska men snart upptäcker man det ena felet efter det andra. Samma sak hände när jag läste artikeln ”Är vi beredda att älska juden och muslimen?” (DN Debatt 23/7)
Först uppmanar författarna – en rad kristna samfund och kristna socialdemokrater – till ökad tolerans. Men kort därefter undrar man om de kristna samfunden försöker återta förlorad makt och flytta fram positionerna med det mångreligiösa samhället som förevändning? De skriver att den svenska allmänheten och de politiska partierna inte är beredda att välkomna en utveckling som går från ett enhetligt kristet samhälle till ett mångreligiöst. Och detta är bevisat genom att SD existerar, regeringen motverkar våldsam islamism, judar känner otrygghet, andra EU-länder lagstiftar mot niqab/burka och att kosher-och halalslakt skulle hindras i Sverige.
Dessa ”intoleranta” fenomen tillskrivs hela den svenska befolkningen och samtliga politiska partier. Svenskarna och deras politiska företrädare är intoleranta för att troende inte tillåts bete sig, i alla lägen, så som den mest extrema tolkningen av deras religion föreskriver. Vi ska tolerera män som vägrar skaka hand med kvinnor och vi ska tolerera kvinnor som vägrar visa sina ansikten.
Min utgångspunkt är att det står vuxna människor fritt att bete sig och klä sig som de vill så länge det inte skadar någon annan. Men det valet kan få konsekvenser, inte minst på arbetsmarknaden. Allt är inte diskriminering.
Skribenterna försvarar ”handskakningsdomen” och menar att mannen som vägrat skaka hand med en kvinnlig arbetsgivare inte gjorde något fel. Deras uppfattning är att mannens beteende är skyddat av religionsfriheten och därför bör accepteras.
Hur hade dessa företrädare för den kristna kyrkan agerat om mannens religion hade förbjudit honom skaka hand med svarta människor? Den tradition som mannen i fråga vill bevara och som skribenterna försvarar påminner om apartheidsystemet. I Sverige ska kvinnor och män behandlas som jämlika. Det ska inte arbetsplatser tumma på.
Skribenterna förespråkar en förskjutning av hur diskrimineringsskyddet och religionsfriheten fungerar enligt Europakonventionen. Enligt denna så finns det redan i dag tydliga gränser för religionsfriheten. Den garanterar rätten till den egna personliga övertygelsen som omfattar till exempel rätten att tillbe och fira gudstjänst. Däremot ger den inte någon allmän rätt att bete sig offentligt i enlighet med de regler som den egna religionen föreskriver. Rätten att utöva sin religion omfattar inte varje slag av handling som inspireras av en religion eller övertygelse. Det är också där gränsen går för vad som är diskriminering.
Muslimer är diskriminerade och det finns islamofobi också i vårt land. Detta är oacceptabelt och alla måste efter förmåga vara med i kampen mot det. Men det finns också extrema muslimer som förtrycker eller är beredda att utsätta andra för fara. Det måste också hanteras utan att det ska ses som diskriminering eller islamofobiskt.
Det måste samtidigt vara möjligt att kritisera islam utan att det tolkas som kritik av muslimer. I debatten om toleransen och dess gränser är det viktigt att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Nyamko Sabuni (FP)
Integrations- och jämställdhetsminister