Under 1960-, 70- och 80-talen fanns en insikt hos arbetsmarknadens parter och de politiska partierna om att arbetsmarknadspolitikens verkningsgrad snabbt avtog då arbetslösheten översteg 3 procent. Gjorde den det i något hörn av vårt land sattes kompletterande närings- och utbildningspolitiska åtgärder in.

Sedan 1990-talet har arbetslösheten vida överskridit 3 procent. I dag är den öppna arbetslösheten 5,4 procent. Därtill kommer ytterligare 2,8 procent som deltar i olika arbetsmarknadspolitiska program. En arbetslöshet på denna nivå tycks ha fått acceptans. Begreppet "full sysselsättning" används inte längre i det svenska språket. Regeringen har haft stora svårigheter att få ner den öppna arbetslösheten till målet 4 procent.

Detsamma gäller sysselsättningsmålet att 80 procent av alla mellan 20 och 64 år ska vara sysselsatta. I dag ligger siffran på 78 procent, varav 2 procent är långtidssjuka.

Omkring 10 procent av den arbetsföra befolkningen är förtidspensionerad mot 4 procent 1970. Sammanlagt har drygt en miljon eller nästan 20 procent av alla i åldrarna 20-64 år ersättning för arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller förtidspension.

Kostnaden för dessa transfereringar uppgår till 121 miljarder kronor, eller 4,8 procent av BNP. Lägger man också till de regionalpolitiska transfereringarna som regionalpolitik, EU-stöd och skatteutjämning till regioner med svag sysselsättning, är vi uppe i 6,6 procent av BNP. Dessa enorma utgifter utgör inte bara ett hinder för de välfärdspolitiska ambitionerna utan också för tillväxtskapande investeringar i till exempel utbildning, infrastruktur, forskning etcetera.

Arbetslösheten tenderar att bli alltmer långvarig. Enligt statistik som Ams har tagit fram åt oss har 80 000 av de 375 000 som i dag är arbetslösa under de senaste tio åren haft en total arbetslöshet på mer än två år.

Mer än en fjärdedel av dessa är födda utomlands. I storstadsregionerna är siffrorna ännu mer dramatiska; Västra Götaland och Skåne 32 procent, Stockholm 40 procent. Det här är grupper som förlorat sin anställningsbarhet och som knappast påverkar inflationen.

Aktivitetsgarantin har för många blivit en inhuman återvändsgränd, där kontakten med arbetsmarknaden är liten och där jobbsökarkurserna avlöser varandra. Sedan 2001, då aktivitetsgarantin startade, har antalet personer där ökat från 33 000 till 46 000 i december 2005. 42 procent av dem som går i aktivitetsgarantin har varit arbetslösa i över sju år de senaste tio åren.

Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift har alltid varit att matcha arbetssökande mot lediga jobb. I takt med att allt fler blir arbetslösa och arbetslöshetsperioderna förlängs tunnas denna uppgift ut. Sökaktiviteterna överlåts åt de arbetslösa själva, vilket föranlett olika grupper att starta egen förmedlingsverksamhet. Samtidigt klagar arbetsgivare i allt större utsträckning över att de inte hittar arbetskraft till sina lediga jobb.

Åtgärdernas andel av den totala arbetslösheten har sjunkit från 70 procent i slutet av 1980-talet till 30 procent 2004. Åtgärdernas kvalitet har försämrats. 1992 svarade arbetsmarknadsutbildning för 60 procent av alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 2004 var andelen bara 20 procent.

Arbetsmarknadspolitiken har under 1990- och 2000-talen således flyttat sig från att vara ett effektivt instrument för matchning till att i allt högre grad få socialpolitiska kännetecken med huvuduppgift att svara för det ekonomiska stödet till de arbetslösa. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fungerar mer som kvalificeringsåtgärder för stödberättigande och i allt mindre utsträckning till att skapa varaktiga anställningar på en arbetsmarknad med allt färre jobb.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är inte att skapa nya jobb. För denna uppgift behövs helt andra instrument som ökar den nationella och globala efterfrågan på varor och tjänster och som förbereder arbetskraften på de nya uppgifter som växer fram i en global strukturomvandling genom exempelvis basutbildning och livslångt lärande.

Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att fokusera på matchningen av arbetssökande mot lediga jobb. För att klara detta måste Ams befrias från sitt socialpolitiska åtagande. Så här bör en modern arbetsmarknadspolitik utformas:

Humanisera stödet till de långtidsarbetslösa. Inför en bortre parentes på två år för a-kassan. Efter denna period bör kommunerna ta över ansvaret med statligt stöd.

Kommunernas arbetsmarknadsverksamhet bör organiseras efter lokala arbetsmarknadsområden. Med hjälp av kommunala eller privata "plusjobb" i kombination med utbildning ska målet vara att återupprätta de långtidsarbetslösas anställningsbarhet på den reguljära arbetsmarknaden.

Regionalisera arbetsmarknadspolitiken till sex till åtta regioner i Sverige. Anpassa politiken till de olika regionala förutsättningar som råder i olika delar av landet och kombinera arbetsmarknadspolitiken med regionala närings- och utbildningspolitiska insatser samt infrastrukturåtgärder som vidgar de sökandes tillgång till kringliggande arbetsmarknader.

Informationstekniken gör det möjligt att upprätthålla en nationell rörlighet och en rörlighet över landets gränser. En sådan rörlighet kräver dock att arbetsförmedlare har tid att hjälpa sökande som kan flytta.

Ta bort arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen. Den bidrar till den ökade utslagningen genom att ge arbetsgivare incitament att bara anställa människor med 100-procentig arbetsförmåga. Det finns andra sätt att öka arbetsgivarnas ansvar för en god arbetsmiljö, till exempel att återupprätta en obligatorisk företagshälsovård.

Inför kompetenskonton. Las, a-kassa och omställningsavtal var industrisamhällets trygghetsreformer.

I kunskapssamhället kan endast det livslånga lärandet ge människor det vaccin som gör att de lättare kan upprätthålla sin anställningsbarhet vid omstruktureringar och företagsnedläggelser.

Inför ett nationellt system, liknande ATP-systemet, där den anställde, arbetsgivaren och staten årligen betalar in en summa till ett individuellt kompetenskonto som kan användas till framtida utbildning.

Pröva en svensk variant av "flexicurity". Även om las inte längre ger anställda ett starkt skydd vid företagsnedläggelser bidrar den verksamt till att mota bort "outsiders" från att komma in på arbetsmarknaden. Företag drar sig för att anställa arbetskraft.

I Danmark har facket gått med på att mjuka upp anställningsskyddet till priset av kraftigt höjda ersättningar vid arbetslöshet.

Följden har blivit att arbetsmarknaden blivit mer flexibel, arbetslösheten sjunkit och tryggheten ökat. Arbetsgivare anställer snabbare i högkonjunkturen och kan säga upp anställda snabbare i lågkonjunktur.

Är det inte dags för oss i Sverige att diskutera ett svagare las i utbyte mot kompetenskonto, höjda nivåer och tak i a-kassan för de anställda?

Detta är frågor som vi tycker borde diskuteras i stället för påstått obevisat investeringsstopp i svenska storföretag.
Jan Edling
Före detta LO-utredare
Jan Nygren
Före detta statsråd