Domstolsväsendet är rättsstatens kärna. Grundlagen och internationella konventioner understryker också värdet av att domstolsförhandlingar är offentliga och öppna för envar. Offentligheten begränsas bara av bland annat skydd för enskilda i ungdomsbrottmål eller sexualbrottmål eller när statens säkerhetsintressen står på spel. I dessa mål kan rätten besluta om stängda dörrar. Härtill kommer rättens möjlighet – som en konsekvens av domarens skyldighet att upprätthålla ordningen vid förhandlingen – att utvisa den som stör rättegången. I svenska domstolar förekommer uniformerad domstolspersonal endast i form av expeditionsvaktmästare med ordningsvaktsförordnande. Till för ett antal år sedan var det ovanligt att vaktmästarna hade sådant förordnande eller bar uniform. Till den formlösa karaktären i svenska domstolar bidrar också att domare och partsföreträdare (åklagare och advokater) inte, såsom fallet är utomlands, bär särskild dräkt under förhandlingen.
Sedan ett antal år finns också en möjlighet för domstolarna att besluta om så kallad säkerhetskontroll, antingen allmän för hela domstolen eller särskild vid viss förhandling. Det innebär att polis eller ordningsvakter, på det sätt som sker vid säkerhetskontroll på flygplatser, kontrollerar att besökare till domstolen inte medför vapen eller andra föremål som kan användas vid brott som innebär allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Den som inte vill underkasta sig kontroll får avvisas från domstolen och påträffade farliga föremål får tas i beslag eller förvar. Denna möjlighet att inskränka allmänhetens tillträde till domstolen har funnits i nära 30 år. Lagen fick sin nuvarande utformning för snart tio år sedan, då uppdelningen i allmän och särskild kontroll kom till. Gemensamt krav för beslut om säkerhetskontroll är att det föreligger en konkret säkerhetsrisk.
Allvarliga incidenter vid svenska domstolar, också med dödlig utgång, har under de senaste decennierna inträffat i Söderhamn 1971, Eskilstuna 1996, Stockholm 1997, Östersund 2001, Umeå 2003, Västerås och Stockholm 2006.
Regeringen har ansett att det kan ifrågasättas om säkerheten i domstolarna är tillräcklig mot bakgrund av ett allt hårdare samhällsklimat och tillsatte därför förra året en utredning för att överväga om lagen om säkerhetskontroll bör ändras. Utredningen överlämnar i dag sina reformförslag till justitieministern.
Utredningen bekräftar bilden av ett hårdare samhällsklimat och pekar bland annat på att antalet polisanmälda våldsbrott ökat under den senaste tioårsperioden, där anmälningar av övergrepp i rättssak (exempelvis hot mot vittnen och målsägande) ökat med 70 procent mellan 1999 och 2006. Av betydelse för säkerhetsriskerna är också att helt oförutsägbara våldshandlingar synes ha blivit ett allt vanligare inslag; en stor del av gärningsmännen vid grova våldsbrott är personer med personlighetsstörningar med ingen eller svag impulskontroll eller empatiförmåga. Disciplinära problem på sina håll i skolvärlden, mot bakgrund av ett tilltagande ifrågasättande av auktoriteter, riskerar också att spilla över i domstolsväsendet. Härtill kommer ett ökat så kallat utanförskap – inte minst hos personer med annan etnisk och kulturell bakgrund – som en följd av svängningarna i den ekonomiska konjunkturen.
Skillnader i kulturmönster och kommunikationsproblem (men också rena fördomar) kan bidra till en spänd situation i domstolen i såväl brottmål som tvistemål och mål i förvaltningsdomstolarna; det är numera inte sällsynt att parter och andra som kallats till domstolen åtföljs av ett stort antal vänner och släktingar som av solidaritetsskäl vill delta i förhandlingen. Detta reser inte sällan ordningsfrågor, vilka om de inte hanteras korrekt kan utvecklas till rena säkerhetsrisker.
Den negativa brottsutvecklingen präglas också i växande grad av organiserad brottslighet, ungdomsgängsbrottslighet och internationell brottslighet, faktorer vilka var och en för sig medför ökade risker för bland annat hot och trakasserier mot domstolen, parter och förhörspersoner.
Dock har utredningen inte funnit några tecken på en ökad risk för rena terrordåd eller attentat mot domstolsväsendet med politiska eller ideologiska förtecken.
Från domstolarnas egen sida framhålls också ungdomsgängen, i vilka det kan finnas personer med bristande förståelse eller respekt för rättssamhället, som en särskild riskfaktor. Den allra största riskfaktorn uppges dock finnas i civilmålen, framför allt i familjemålen, som oftast är kulmen på en lång och upprivande kamp. I dessa mål, till skillnad från i brottmål genom kontakterna däri med polis och åklagare, är möjligheterna att göra en hotbildsanalys begränsade. Det är därför för närvarande ytterst sällan som säkerhetskontroller beslutas i annat än brottmål.
I vårt södra grannland Tyskland förekom i år två incidenter i domstol, varav en i ett civilmål, med dödlig utgång (Dresden och Landshut). Båda tragedierna hade med stor sannolikt kunnat undvikas genom en enkel inpasseringskontroll med larmbåge.
Rapporter över nyligen genomförda allmänna säkerhetskontroller vid bland annat Malmö och Linköpings tingsrätter visar på ett stort antal anträffade stickvapen och andra farliga föremål, vilka förstärker bilden av en allmän risk för allvarlig brott i domstolarna.
Utredningen betonar genomgående sambandet mellan ordning och säkerhet i domstolarna och framhåller att en förstärkning av uniformerad domstolspersonal i sig skulle verksamt bidra till att minimera riskerna och förhindra hot mot säkerheten, det vill säga åstadkomma det som säkerhetskontrollerna syftar till.
Utredningens överväganden utmynnar i att det nuvarande kravet på en konkret hotbild – jämte uppdelningen i allmän och särskild säkerhetskontroll – slopas och att domstolarna ges möjlighet att i ökad utsträckning besluta om fasta säkerhetskontroller. Sådana kontroller skall få genomföras i syfte att förebygga att det i en domstols lokaler förövas allvarliga brott.
Genomförs dessa reformförslag skulle det alltså bli vanligare att det vid entréerna till domstolarna – eller vid ingången till vissa förhandlingssalar – finns larmbågar och ordningsvakter eller poliser med metalldetektorer som allmänheten måste passera. I genomsnitt 10–15 av cirka 100 domstolar i landet kommer troligen att beröras av en sådan reform.
Vi kan inte helt utesluta säkerhetsrisker i våra domstolar – men väl minska dem. Kostnaderna för en reform får vägas mot en ökad trygghet och bevarad domstolsoffentlighet. Valet är enkelt.
Krister Thelin
hovrättslagman, regeringens utredare