Svensk ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Arbetslösheten ökar snabbt bland LO-förbundens medlemmar och varslen fortsätter att strömma in. Redan förra året blev tillväxten negativ och nu står vi inför ytterligare ett år med krympande ekonomi.

Industrin befinner sig i ett nödläge. Många företag vittnar om svårigheter att få finansiering och den utländska efterfrågan har tvärnitat. IF Metall har träffat en överenskommelse med arbetsgivarna om att möjliggöra lokala överenskommelser om att minska arbetstiden i syfte att förhindra ännu fler varsel och låta fler ha möjlighet att stanna kvar i företagen. Det här är en okonventionell lösning för den del av industrin som IF Metall representerar, och det finns inga fler LO-förbund som har sagt sig vilja teckna sådana avtal.

Men krisen slår inte bara mot industrin. Inom byggsektorn ser vi snabbt växande arbetslöshet. Sysselsättningskrisen sprider sig nu snabbt till den offentliga sektorn, transportsektorn och tjänste­näringarna. Den offentliga sektorn, liksom privata tjänstesektorn, drabbas också av tysta varsel. De med otrygga anställningar – många lågavlönade kvinnor – förlorar sina arbeten.

Sverige och svenska löntagare har klarat ekonomiska kriser förr tack vare en väl fungerande svensk modell med en bra arbetslöshetsförsäkring och en väl fun­gerande arbetsmarknadspolitik. I dag har viktiga delar i den svenska modellen försämrats eller tagits bort av den borgerliga regeringen. Det handlar om en kraftigt försämrad och orättvis arbetslöshetsförsäkring och om en i princip obefintlig arbetsmarknadspolitik.

Nu ser vi tydligt effekten av den djupt osolidariska arbetslöshetsförsäkring som har införts där avgiften till a-kassan måste höjas när arbetslösheten stiger. De löntagare som jobbar i branscher med ökande arbetslöshet får betala krisen även genom avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Nu slår avgiften till a-kassan för IF Metall i taket till 300 kronor. Det kommer också att kunna bli fallet i fler a-kassor framöver.

I Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Den övergripande strategin har varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan i stället med välutbildade arbetstagare och en effektiv produktion. Den svenska fackföreningsrörelsen har bejakat strukturomvandling – det är inte lågproduktiva jobb som ska räddas – det är människor.

Denna modell håller på att riskeras genom den borgerliga regeringens politik under de gångna åren. Försämringarna i arbetsmarknadspolitiken i kombination med det bristande engagemang som regeringen har för den svenska industrins problem gör att det blir allt svårare för fackföreningsrörelsen att stå upp för det som varit viktiga delar i den svenska modellen.

Att rädda den svenska ekonomins framtida konkurrenskraft under dessa dramatiska år är inte en fråga bara för arbetsmarknadens parter. Det är framför allt regeringens ansvar. Hittills har den inte visat att den är beredd att ta detta ansvar. Resultatet har blivit att fack och arbetsgivare hanterat de mest dramatiska problemen. Men om insatser från parternas sida upplevs leda till att regeringen minskar sitt engagemang i stället för att öka det kommer relationerna på arbetsmarknaden att bli kärvare.

LO och LO:s förbund har under det senaste året vid ett flertal tillfällen ställt krav på ökade insatser för att hejda den stigande arbetslösheten och få tillbaka den halva miljon medlemmar som lämnat a-kassan. Våra krav har ständigt avvisats, bland annat med hänvisning till ett stigande budgetunderskott. Sverige har en av världens starkaste statsfinanser. Det är nu pengar behövs. Regeringen måste skyndsamt öka sina insatser. Årets vårbudget kommer att bli avgörande för hur de breda löntagargrupperna ska kunna klara sig igenom jobbkrisen.

Fackföreningsrörelsen vill se insatser inom flera områden så att krisen inte förvärras och sprids.

För det första måste en mer expansiv ekonomisk politik föras. Tidsbegränsade statsbidrag till kommunerna för att motverka neddragningar i välfärdstjänster behöver införas. För cirka 20 miljarder kronor brutto kan cirka 35 000 kommunala arbetstillfällen behållas. Offentliga investeringar och infrastruktursatsningar behöver tidigareläggas i den mån det är möjligt.

Nödlånen genom Riksgälden till större företag i fordonsindustrin bör utsträckas till alla industriföretag. Ett tidsbegränsat rot-avdrag som omfattar privata och kommunala fastighetsägare samt hushåll bör införas. Renoveringar av flerbostadshus kan då starta, en åtgärd som beräknas ge över 30 000 nya arbetstillfällen.

Kraftfulla insatser för att anställda inte ska behöva sägas upp, utan i stället kan få ta del av utbildning och kompetensutveckling, behöver införas. För att finansiera detta behöver korttidsbidraget återinföras för studier på deltid medan man är kvar i anställning. Det behöver också kompletteras med ett återinfört rekryteringsbidrag som möjliggör studier med ersättning på samma nivå som arbetslöshetsersättningen under ett år. De miljarder som finns i Europeiska socialfonden bör också kunna finansiera vidareutbildning av personer som är varslade eller uppsagda från sina anställningar.

Slutligen behöver också utbildningsplatserna i den kommunala vuxenutbildningen, särskilt med inriktning på yrkesvux, i den kvalificerade yrkesutbildningen och på högskolan expandera.

De arbetsmarknadspolitiska programmen bör expanderas med cirka en procent av arbetskraften – närmare 50 000 personer – under 2009. Arbetsmarknadsutbildningar bör prioriteras, men även praktikplatser kommer att behövas.

Vi ser också den ökande ungdomsarbetslösheten som slår hårt mot visstidsanställda i tjänstesektorn men också mot de ungdomar som behöver färdigutbildning. Det är oacceptabelt att regeringen ingenting gör när en hel ungdomsgeneration riskerar att börja sitt vuxenliv i arbetslöshet.
Slutligen måste a-kasseavgiften snabbt sänkas till cirka 100 kronor per månad. Taket måste höjas så att de allra flesta löntagare får 80 procent av sin lön och fler arbetslösa får del av försäkringen, inte minst deltidsarbetslösa.

WANJA LUNDBY-WEDIN, LO:s ordförande

YLVA THÖRN, Kommunal

STEFAN LÖFVEN, If Metall

HANS TILLY, Byggnads

LARS-ANDERS HÄGGSTRÖM, Handels

JANNE RUDÈN, Seko