Egentligen borde vi inte vara förvånade över det svaga utfallet i Köpenhamn. Förhandlingen om klimatet handlar ju ytterst om överlevnad i morgondagens värld. Men de nödvändiga åtgärderna berör direkt dagens politiska och ekonomiska situation och intressen.
Vilket slags tillväxt skall vi ha? Hur skall våra livs- och konsumtionsmönster förändras? Vilka uppoffringar måste göras – utan att regeringar förlorar val? Hur skall fattiga länder kompenseras? Hur skall företag och politiker övergå från kvartals- och valperiodstänkande till långsiktigt ansvarstagande?
Alla dessa frågor som växte fram när klimatkonferensen närmade sig sanningens minut hade inga svar – varken i Köpenhamn eller på hemmaplan bland FN:s medlemsstater.
Det var också uppenbart i Köpenhamn att medvetenheten och opinionstrycket kring klimatfrågorna varierade kraftigt mellan olika länder. Jämför Maldiverna, som kan försvinna i havet om mindre än 100 år, med Saudiarabien som har olja i marken och stora finansiella resurser. Eller Kina med tunga krav på fortsatt ekonomisk tillväxt och USA med resursslösande livsmönster, The American Way of Life.
Hoppet stod länge till EU som den pådrivande och inflytelserika kraften. Men detta hopp grusades av förhandlingens negativa dynamik, av Kinas och USA:s utpräglat nationella perspektiv och, tyvärr, av sänkta ambitioner från EU:s egen sida på ett alltför tidigt stadium i förhandlingsprocessen.
Det var frustrerande att följa det internationella spelet i upptakten till Köpenhamnsmötet. De viktigaste aktörerna höll inne med sina förhandlingskort enligt antikverade förhandlingsregler – en part vinner och en annan förlorar. Det handlar i själva verket om en förhandling där antingen alla vinner eller alla förlorar. Varför då tjuvhålla på sina kort?
Lika frustrerande var att notera de fattiga ländernas underordnade roll i uppspelet till Köpenhamn. G 77-gruppen i FN består förvisso av en disparat samling av mer än 130 medlemmar. Men den måste noga konsulteras. Jag minns från mina förhandlingar som ordförande i FN:s generalförsamling hur denna G 77 ofta var skillnaden mellan framgång och misslyckande. Vi vet att denna grupp länder insisterade på att Kyotoavtalet skulle förlängas och skärpas. De var mindre intresserade av nya legalt icke-bindande deklarationer.
I FN eftersträvas alltid enhälliga resolutioner. Men det är ingen helig regel. Under Sveriges ordförandetid i FN antogs till exempel resolutionen om det nya mänskliga rättighetsrådet efter en omröstning (mer än 170 röster för, 3 emot och 4 som avstod). Detta förfaringssätt är alltså också en möjlighet i klimatförhandlingen för att förhindra att några få länder kan kortsluta hela processen. Detta har för övrigt också antytts av Mexikos president, som är värd för nästa års viktiga uppföljningsmöte.
Det är angeläget att söka behålla FN-formatet för klimatförhandlingen. Detta kräver att substansbehandlingen och mötesordningen utformas så att meningsfulla resultat kan uppnås. FN riskerar annars att betraktas som irrelevant och helt ställas åt sidan. Det vore djupt ironiskt, ja tragiskt, om inte världsorganisationen spelade en central roll i en global ödesfråga.
Klimatförändringarna och miljöförstöringen är både globala, nationella och lokala problem. Skall vi effektivt hantera dessa jätteproblem måste en handlingsplan utformas och en mobilisering ske på flera nivåer.
Vi måste få till stånd en internationell arbetsfördelning, där problemen sätts i centrum och de krafter identifieras som främst kan påverka dem. Det innebär att klimatförändringarnas olika orsaker beaktas var för sig och att de olika aktörerna ges realistiska roller. FN och Världsbanken har en uppgift, EU och andra regionala organisationer en annan, liksom regeringar, parlament, näringsliv, forskarsamhället, organisationer och enskilda.
Om inte en sådan arbetsfördelning och mobilisering kring de konkreta problemen sker riskerar vi nya besvikelser och misslyckanden. Detta kan leda till att tilltron till internationellt samarbete får sig en ordentlig törn. Länder och medborgare kan komma att vända sig inåt och söka lösningar i isolering från omvärlden. I dessa grumliga vatten frodas också farliga politiska krafter.
Inför Mexikomötet bör FN och dess medlemsstater börja utarbeta en förhandlingsstruktur som återspeglar behovet av arbetsfördelning och engagemang på alla nivåer. Det är då viktigt att regeringscheferna behåller nära kontakt med förhandlingsförloppet och ger stöd till FN:s generalsekreterare att genomföra Köpenhamnsmötets slutsatser och göra dem juridiskt bindande. Klimatfrågan är övergripande och berör inte bara miljöministrar utan i lika hög grad utrikes-, finans- och industriministrar. Hela regeringskansliet måste ta ett ansvar under regeringschefens ledning. En god internationell strategi i klimatfrågan måste av alla ses som ett vitalt nationellt intresse.
Dit har vi fortfarande en lång väg att gå. I många delar av världen – på Maldiverna, Grönland och, som jag själv sett, ökenutbredningens Afrika – drabbas människor i dag av klimatförändringen. I andra delar av världen märks inte denna förändring lika påtagligt. Tysta förlopp får inga rubriker. Att handla långsiktigt och förebyggande anses inte ekonomiskt eller politiskt lönsamt.
Kanske det klena resultatet av Köpenhamnsmötet trots allt kan stärka viljan att på bred front nå resultat nästa år. Det visade sig i Köpenhamn att någon trovärdig plan B inte fanns. Detta får inte ske under 2010. En sak vet vi: det finns ingen planet B.
Jan Eliasson