Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”FN:s framtidsscenarier för klimatet är rena fantasier”

Internationellt erkänd energiexpert: Kolet och oljan räcker helt enkelt inte för att utsläppen i atmosfären ska nå de nivåer som FN:s klimatpanel utgår från i sina framtidsscenarier.

Jag ifrågasätter inte att utsläppen av växthusgaser påverkar vårt klimat. Men jag har en annan uppfattning än FN:s klimatpanel IPCC om omfattningen av utsläppen från kol och olja – och den bygger på nya vetenskapliga rön från Uppsala universitet. De framtidsscenarier som IPCC publicerade år 2000 är inte bara osannolika, utan också i flera fall helt orealistiska.

Skälet är att den produktion av kol och olja som IPCC:s skräckscenarier bygger på över huvud taget inte är möjlig. Detta kan förvisso lindra oron för klimatet, men å andra sidan måste vi oroa oss desto mer för framtida energibrist, skriver Kjell Aleklett.

År 2000 publicerade FN:s klimatpanel IPCC 40 olika framtidsscenarier där utsläpp från olja, naturgas och kol specificerades. Under de senaste nio åren har dessa scenarier varit ledstjärnan för världens klimatforskare och IPCC motiverar varför de skall följa dem: ”Utsläppsscenarierna är en beskrivning av möjliga snarare än önskvärda framtidsscenarier. De representerar relevanta, rimliga, alternativa framtider.” Trots att utsläpp från fossila bränslen varierar stort ansåg man att alla scenarier var lika sannolika.

Bland dessa finns framtidens skräckscenarier som bland andra Al Gore har varnat för, och de går under benämningen ”Business as usual”. Klimatberäkningar som bygger på dessa utsläpp ger som medelvärde en temperaturökning med 3,5 grader från 1990 fram till 2100. Några scenarier passerar 6 grader.

Global mänsklig verksamhet genererar växthusgaser och utsläppen ökar i samma takt som befolkningen växer. Jag ifrågasätter inte att dessa utsläpp påverkar vårt klimat. I dag kommer 57 procent av växthusgaserna från fossila bränslen och den stora frågan i Köpenhamn är framtidens utsläpp av koldioxid från just fossila bränslen.

Jag har en annan uppfattning än IPCC och min uppfattning bygger på vetenskapliga publikationer publicerade av Globala energisystem vid Uppsala universitet.

Vi kan nu visa att de allra flesta scenarier är osannolika och framför allt är de som man brukar kalla Business as usual helt orealistiska. (Tio publikationer relevanta för denna artikel finns tillgängliga genom hemsidan för Globala energisy­stem, www.fysast.uu.se/ges).
I maj 2007 publicerade DN Debatt mitt klimatinlägg som fick rubriken ”Klimathotet är överdrivet eftersom oljan inte räcker”.

En artikel med rubriken ”The peak of the oil age” har i dagarna publicerats av Energy Policy (nätupplagan) och vi har nu vetenskapliga belägg för att oljan inte räcker till eftersom produktionen kommer att minska. Utsläppen från användning av olja kommer därmed att minska med minst 10 procent fram till 2030, och minskningen blir ännu större om den globala ekonomin bromsar in.

Klimatförhandlingarnas huvudfråga borde därför vara: Hur skall vi använda kol i framtiden?
Dagens kolproduktion – stenkol och brunkol – är omkring 3 000 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) och om scenarierna ”Business as usual” vore realistiska måste produktionen öka sju gånger fram till 2100. Det är en ökning med 600 procent. De senaste 20 åren har de globala kolreserverna reviderats nedåt med 25 procent. Senast var det Indien som halverade sina reserver. ”Kolets Saudiarabien” är USA med 29 procent av de globala reserverna. Före detta Sovjetunionen har 27 procent, Kina 14, Australien 9, Indien 7 och Sydafrika 4 procent av reserverna. Det betyder att 90 procent av de fossila kolreserverna finns i dessa sex nationer.

Vi kan också konstatera att samma sex nationer i dag producerar 86 procent av världens kol.

Om utsläpp från kol skall öka med 600 procent kan det inte ske utan att USA, med världens största kolfyndigheter, ökar sin produktion med samma storlek. I en artikel, som publicerades i maj 2009 i International Journal of Coal Geology, har vi studerat historiska trender och möjlig framtida kolproduktion i USA. Produktionen av höghaltig antracit minskar medan brunkolsbrytningen i delstaten Wyoming ökar. Framtidens kolproduktion är helt beroende av ny kolbrytning i delstaten Montana.

Enligt den amerikanska konstitutionen kan de federala myndigheterna inte tvinga Montana att producera kol och i Montana vill man inte producera kol då brytningen kommer att förstöra miljön och stora delar av jordbruksarealen. Om konstitutionen ändras och vi får en brytning i Montana är det möjligt för USA att öka sin produktion med 40 procent, men inte med 100 procent. En ökning med 600 procent är rena fantasierna.

Kina, i dag världens största kolproducent, har hälften så stora kolreserver som USA, och man har inga möjligheter att öka sin kolproduktion med 100 procent, 600 procent är också rena fantasier. Ryssland, med världens näst största reserver, kan öka sin produktion markant, men de orörda ryska kolreserverna finns i centrala Sibirien i ett område utan infrastruktur.

Ryssland är för sin egen energiförsörjning inte beroende av detta kol, men skulle en brytning påbörjas någon gång efter år 2050 kan produktionen bara bli en bråkdel av dagens globala produktion. Det är omöjligt att produktionen kan ge en global ökning med 100 procent och 600 procent är på nytt fantasier.

Våren 2008 diskuterade jag klimatfrågan med USA:s dåvarande ambassadör Michael Wood som var intresserad av vår forskning. Mitt förslag till en dellösning var att USA:s president och Rysslands president skulle underteckna ett bilateralt avtal där man garanterade att hälften av de återstående kolreserverna i respektive land skulle förbli oanvända. Folket i Montana skulle jubla och Rysslands framtid skulle inte påverkas.

När det gäller framtida utsläpp av koldioxid från kol skulle 25 procent av möjliga utsläpp försvinna.

Slutsatsen blir att den kolanvändning som IPCC rekommenderat klimatforskare att utgå från när man beräknar framtidens skräckscenarier är orealistisk. Frågan är varför dessa gigantiska utsläpp över huvud taget finns med bland möjliga scenarier. IPCC har ett stort ansvar för att tusentals klimatforskare runt om i världen ägnat år av forskning till att beräkna temperatur­ökningar för scenarier som är helt orealistiska. Konsekvensen är att mycket stora forskningsresurser slösas bort till ringa gagn för någon.

Att de fossila reserverna inte räcker för att måla upp IPCC:s skräckscenarier kan möjligen lindra oron för framtidens klimat men gör å andra sidan att vi måste oroa oss desto mer för framtida resursbrist. Bristen på olja kan till exempel medföra ett ännu större tryck på regnskogen för produktion av biodiesel från palmolja.

Det faktum att den fossila energi som krävs för scenariet ”Business as usual” fram till år 2100 över huvud taget inte finns medför att världens växande befolkning behöver ett globalt krisprogram för att skapa nya energilösningar. Vi måste nu med omedelbar verkan förändra det globala energisystemet.

Kjell Aleklett
professor i fysik, Globala energisystem vid Uppsala universitet

Globala energisystem

Kjell Aleklett är verksam vid Globala energisystem som sedan 2008 är ett program för forskning och forskarutbildning på institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Man har bland annat upprättat forskningssamarbete med China University of Petroleum i Beijing, University of Liverpool Management School och universitetet i Groningen, Nederländerna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.