Den avskyvärda men oundvikliga utgången av Aung San Suu Kyis skenrättegång är det slutgiltiga beviset för att militärregimen i Burma är fast besluten att fortsätta trotsa världen.

Den deprimerande nyheten att hon har dömts till upp till arton månaders ytterligare husarrest är inte bara en tragedi för henne själv och hennes familj, utan även för det burmesiska folket som dagligen lider under förtrycket.

Detta var ögonblicket då generalerna kunde lyssna på de röster som allt högre ropar efter förändring och slå in på den väg av reformer som krävs av regionen och det globala samfundet.

Samtliga undvek detta. Anklagelserna var grundlösa, domen är skandalös.

Det internationella samfundet måste svara på denna senaste orättvisa med ett tydligt budskap till juntan: Deras förtryck kommer inte att tolereras längre.

EU har kommit överens om ytterligare sanktioner direkt riktade mot regimens ekonomiska intressen som svar på domen och dessa måste införas så snart som möjligt.

Ett beslutsamt agerande av FN:s säkerhetsråd måste följa på detta. Inget mindre än ett världsomspännande förbud mot försäljning av vapen till regimen duger som ett första steg.

Jag anser också att vi bör identifiera och rikta in oss på de domare som spelar med i dessa politiska skenrättegångar som är ett absurt hån mot rättvisan. Generalerna ska inte kunna tvivla på styrkan i den internationella solidariteten med frihet, demokrati och utveckling i Burma.

Politiska och mänskliga villkor i landet fortsätter att försämras.

När över 140 000 dödades och miljoner hamnade på bar backe efter cyklonen Nargis förra året, motarbetades världens ansträngningar att hjälpa till, en fredlig protest av munkar 2007 krossades våldsamt, etniska minoriteter förföljs och befinner sig under väpnad attack.

Medierna har försetts med munkavle, yttrandefrihet och mötesrätt existerar inte och antalet politiska fångar – fängslade enbart för sitt orubbliga engagemang för fred och nationell försoning – har fördubblats till mer än 2 000.

Aung San Suu Kyi är den mest kända av dem. Hon har länge varit en symbol för hopp och utmaning under sina fjorton år som samvetsfånge.

Hon är en mycket modig kvinna. Under de långa åren i isolering har hon knappt träffat sina två söner men ändå är hon fast besluten i sin tro på demokrati och det burmesiska folket.

Hennes vägran att ge vika för förtrycket är inspirerande.

Den fasad hennes åtal utgör är än mer avskyvärd då dess egentliga mål är att kapa bandet till de människor för vilka hon utgör en ledstjärna för hopp och motstånd.

Behandlingen av henne kan bara tolkas som juntans ovilja mot frihet, demokrati och lagar i ett nytt Burma med Aung San Suu Kyi som centralfigur.

Så om de inte omedelbart släpper henne och alla andra politiska fångar fria samt påbörjar en verklig dialog med oppositionen och olika etniska grupper kommer valen nästa år inte att ha någon trovärdighet.

I juli krävde FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon sådana åtgärder under ett besök i Rangoon. Med denna dom har generalerna avfärdat honom offentligt.

Nu kommer vårt största prov.

Inför denna arrogans kan vi inte bara stå bredvid och därmed sanktionera det förhatliga agerandet av en våldsam och förtryckande junta – vi måste visa dem att det internationella samfundet står enat och samordnat i sin reaktion.

Vi har bevittnat hur ett enastående samförstånd utvecklats över världen mot Burmas regim, den omfattar FN, EU, Asean (den sydostasiatiska samarbetsorganisationen) och fler än 45 statsöverhuvuden.

Vi måste alla fortsätta att trycka på för sann politisk försoning och förändring, särskilt i de länder i regionen med störst inflytande.

Burma är rikt på naturliga och mänskliga resurser och är placerat mitt i en dynamisk kontinent. Demokratiska reformer skulle frigöra landets enorma potential.

Jag har alltid tydligt framhållit att Storbritannien skulle reagera positivt på tecken på framsteg men vår attityd måste hårdna i skenet av denna dom.

Generalerna dömer landet och dess folk till än djupare isolering, fattigdom, konflikt och förtvivlan.

En del kanske ifrågasätter varför Burma får så mycket uppmärksamhet. Det finns andra länder där mänskliga rättigheter ignoreras eller där människor lever i fattigdom.

Men den burmesiska regimen befinner sig praktiskt taget i en klass för sig när det gäller omfattningen av dess vanstyre och dess likgiltighet inför det dagliga lidandet bland dess befolkning på 50 miljoner.

Återigen går mina tankar till Aung San Suu Kyi – det mänskliga ansiktet på Burmas tragedi. Men ord och tankar är inte längre nog.

Gordon Brown