Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg”

Sverigedemokraterna har infört vad de kallar nolltolerans mot rasism och har uteslutit en rad medlemmar ur partiet. Här intervjuas partisekreteraren Björn Söder våren 2013 sedan tolv medlemmar uteslutits.
Sverigedemokraterna har infört vad de kallar nolltolerans mot rasism och har uteslutit en rad medlemmar ur partiet. Här intervjuas partisekreteraren Björn Söder våren 2013 sedan tolv medlemmar uteslutits. Foto: BERTIL ENEVÅG ERICSON / TT

Olycklig acceptans av SD:s ideologi. Tillträdande regering bör deklarera att Sverige ska följa FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering. Det skulle tvinga SD att bekänna färg och bromsa en pågående normalisering av rasismen, skriver Stefan Jonsson och Elena Namli.

Även i ett land med en stark demokratisk tradition, utvecklad rättsstat och starkt civilsamhälle kräver demokratin ansträngningar. Hur ska valresultatet hanteras? Hur förhålla oss till att tretton procent av väljarna röstade på Sverigedemokraterna? Vågar man hävda att det finns rasistiska preferenser hos en så stor del av Sveriges befolkning eller ska man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras? Om det sista gäller, vad betyder det?

Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar.

I debatten om Sverigedemokraternas framgångar skjuts denna verklighet ofta i bakgrunden till förmån för två andra argument. Det ena är att många som röstar på Sverigedemokraterna bara visar sitt missnöje med den etablerade politiken. Det andra argumentet är att de som stämplar Sverigedemokraterna som rasistiskt ifrågasätter SD-väljarnas grundläggande rätt, nämligen rätten att fritt uttrycka sina politiska preferenser i en demokrati.

Båda argumenten inkluderar en problematisk sammanblandning mellan respekten för allas lika rätt att ha åsikter och idén om att alla åsikter ska respekteras. Denna sammanblandning spelar Sverigedemokraterna i händerna. Partiets ledning har aktivt arbetat för att göra sin ideologi demokratiskt rumsren. Jimmie Åkesson framställer sig numera rent av som antirasist. Normaliseringen godtas av många röster i offentligheten, som menar att det inte är Sverigedemokraterna och deras förmenta rasism som vi ska oroa oss för. Hotet mot demokratin sägs i stället komma från ”extremism” av olika slag – såväl vänster som höger. Denna logik innebär i praktiken att en ”normal” (icke-extrem, icke-våldsam) rasism kan accepteras inom ramen för den demokratiska arenan.

Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar. I västerländsk politisk tradition utformas detta skydd i form av ett etiskt och juridiskt bindande åtagande att respektera de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är den gräns som varje autonom maktutövning ska respektera – såväl i en demokrati som i andra politiska styrelseformer. Mänskliga rättigheter är det löfte som en demokratisk majoritet ger minoriteter, liksom enskilda individer, genom att undanta dem från andra slags preferenser som majoriteten i en demokrati kan genomdriva.

Detta innebär konkret att Sverige ska följa paragraferna i den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, det vill säga ”varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung”. I linje med förre diskrimineringsombudsmannen Peter Nobels förslag förra året (UNT 7/8 2013) bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.

Ett beslut att följa FN-konventionen skulle i dagsläget få viktiga följder. Det skulle stärka vad avgående integrationsminister Erik Ullenhag kallar den antirasistiska normen. Det skulle tvinga Sverigedemokraterna att bekänna färg, även till priset av partisplittring – menar partiet allvar med sin nolltolerans mot rasism? – och skulle därmed bromsa den pågående normaliseringen av rasismen. Det skulle också hejda en alarmerande förskjutning av det politiska landskapet, så att vi i nästa valrörelse slipper se politiker med hakkors liksom det groteska spektaklet där Svenskarnas parti turnerar runt landet med polisbeskydd för att sprida nazistisk propaganda.

Åtgärden avhjälper förstås inte det djupa politiska missnöje som valet uttryckte. Allt fler människor misstror de politiska alternativ som erbjuds av etablerade, icke-rasistiska partier. Förklaringarna till detta är många, men oavsett vilka man föredrar och vilka åtgärdsförslag man förespråkar kan lösningen inte vara att ”ställa krav på invandrare”. Historiska erfarenheter, men även förfärande händelser i dagens Europa, vittnar om hur legitimt missnöje över växande klyftor riktas mot svagare grupper och inte mot de som bär ansvar för den växande fattigdomen och osäkerheten. Att ställa svaga sociala grupper mot varandra skapar spänning, våld, etnisk diskriminering och rasistiska hatbrott. Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Efter valet 2014 bör därför den politiska situationen och rasismen angripas från åtminstone två håll. Dels fordras lyhördhet för människors missnöje, samt politiska, ekonomiska och sociala åtgärder som avhjälper det – däremot inte en syndabockspolitik som förvärrar läget. Dels fordras försvar av de mänskliga rättigheterna. Rasistisk retorik och politik kan aldrig betraktas som ”normalt” i ett demokratiskt samfund, oavsett hur missnöjda människorna är med den politik som förs.

Att i dag tona ner omfattningen och karaktären av rasistiska sympatier i vårt land är därför fel väg att gå. Vad vi behöver är att våga konfrontera verkligheten och aktivt värna om en demokrati på de mänskliga rättigheternas grund.