DN Debatt

”Folk har kallat oss miffon – nu vill vi visa vad vi kan”

Claes-Erik Sivre, Nancy Delic, Balint Marton och Sophia Bergman.
Claes-Erik Sivre, Nancy Delic, Balint Marton och Sophia Bergman. Foto: Karoline Malitzki/UR

Utvecklingsstörda. Folk tror att vi är barn, men det är vi inte. Vi är vuxna och lika mycket värda som alla andra. Ibland har vi nedsättande kallats miffon men nu har vi tagit det ordet som vårt eget. Med våra program i radio och tv vill vi ge en tankeställare om vilka vi är och vad vi kan, skriver fyra programledare.

Andra programledare är ju inte utvecklingsstörda som vi är. Det har alltid varit så. Hade det funnits programledare som vi när vi växte upp hade det betytt en hel del. Då hade vi kanske haft något gemensamt med dem.

Vi vill ge en tankeställare och ändra synen på personer med utvecklingsstörning. Visa vad vi håller på med, att vi är ungefär som normalstörda. Vi är roliga. Vi är oss själva. Vi är mer än man tror. Vi tänker lite annorlunda, men vi kan något och är någonting. Och vi vill vara med.

Vi kan vara med, som vi är i Mifforadio och Miffo-tv talkshow. Och vi kan vara med på många andra ställen också. Vi kan bidra med nåt bra till samhället.

Samhället och många människor ser ner på oss som har en utvecklingsstörning. En fördom är att vi är som barn. En gång testade vi en grej i Mifforadio. Vi gick på bussen i Malmö och sa att vi inte har några pengar. För att vi är utvecklingsstörda. Lite som barn alltså. Då fick vi åka gratis. Chauffören tyckte nog synd om oss.

Vi behandlas som barn, vi daltas med. Bara för att vi har lågt IQ tror folk att vi inte förstår innebörden av vissa saker. Vi kanske inte förstår vissa saker lika snabbt, men det betyder inte att vi är barn. Bara för att vi har lägre IQ jämfört med andra är vi inte barn. Vi har levt och gjort mycket, vi har vår erfarenhet och kan göra mycket av sånt som normalstörda kan.

Vi vill inte bli behandlade som barn. När vi är vuxna är vi vuxna. Vi tar ansvar. Vi blir ihop (även med normalstörda), får barn, lever familjeliv, åker på semestrar och drömmer om att ha en sommarstuga. Men folk förstår ändå inte att vi är vuxna och låter oss ofta inte vara vuxna.

Vi vill bli sedda som de personer vi är, med den livserfarenhet vi har. Men vi får inte vara med på samma sätt som andra.

Många av oss vill ha ett jobb. Ett riktigt jobb. Ett vanligt heltidsjobb och ingen habiliteringsersättning. En riktig lön. Med Mifforadio och Miffo-tv talkshow får vi programledare det. Och vi får vara med och jobba som andra programledare gör när de jobbar. Det är ett riktigt jobb och det betyder mycket.

Vi blir behandlade på ett annat sätt, vi blir mer tagna på allvar. Vi vågar säga vad vi tänker, vi har truten med oss. Folk lyssnar när vi pratar. Det har gett oss ett helt annat liv, vi mår bättre och vi har fått bättre självkänsla. Vi är på hugget och vi älskar att vara i radio eller tv och snacka med kändisar, lyssnare, tittare och kolleger.

Vi får ha våra gäster som vi vill träffa, vi får bjuda in dem. Vi kan ställa bra frågor till kändisar. Vi har redaktionsmöten, vi kommer med idéer på vad som ska vara med i tv- och radioprogrammen, vi tänker till och är med och bestämmer kring olika saker. Vi får vara med som alla andra.

Det är många personer med en utvecklingsstörning som bara har daglig verksamhet att gå till, inget annat. De jobbar med saker som man inte gör ute på ett vanligt jobb. Det handlar mer om att komma dit och umgås. De får inte göra något som betyder nåt på riktigt.

Vi har alla fyra tidigare jobbat i daglig verksamhet. Det är kul. Men det är inte riktiga jobb. Man gör inte riktiga saker. Man kan komma och gå som man vill. Och man tjänar några få kronor i timmen! Det är många av våra vänner som har det så. Det är inte rätt. Vem vill inte ha något viktigt att göra? Något som betyder nåt? Väldigt få av dem som går i daglig verksamhet kommer ut i ett vanligt jobb.

Sedan finns tanken att man genom praktik på olika ställen ska få ett jobb så småningom. Men det händer nästan aldrig. Man blir kvar i daglig verksamhet. Det är synd. En gång provade vi att jobba på en restaurang och en förskola, för att se om vi skulle klara det. Det gjorde vi. Det var vad de som jobbade där sa.

Vi tror att folk tänker att personer som har en utvecklingsstörning inte kan göra så mycket. Det är inte rätt. För alla kan göra bra saker som har betydelse. Saker som inte bara är påhittade. Vi ställer frågor till våra gäster så som kanske en normalstörd inte skulle göra men då blir det nåt bra av det. Och det är lika mycket värt. Vi är inte alltid som alla andra och gör saker lite annorlunda, men det kan vara bra. En del av oss kanske tror att de inte kan fast de kan. Vi är förebilder.

Man är något om man är med i tv. Det tycker många. I alla fall om man visas på ett schyst sätt. De som arbetar med tv, radio och tidningar vet det. Om de vill kan de göra jättemycket för personer med utvecklingsstörning. Och andra personer som inte är precis som alla andra. Varför ska alla andra få vara med i tv och radio på alla möjliga sätt men inte personer med utvecklingsstörning? Det är orättvist och konstigt.

Får vi vara med och visa vilka vi är kommer folk att se hur vi är. Och få en mer rättvisande bild av oss. Vi vill inte vara med som skämt, som man gör sig rolig över. Vi har blivit kallade miffo. Nu har vi tagit det ordet som vårt eget. Här är vi och vi skäms inte. Vi vill vara med som alla andra. På ett vanligt sätt.

Vi är lite annorlunda, men vi är mer lika än olika. Vi har samma känslor, funderingar, behov och önskningar som alla andra. Vi är människor.

Låt oss vara med på riktigt:

Ha med oss i tv, radio och tidningar – men visa oss som ni visar upp normalstörda.

När vi är vuxna är vi vuxna – behandla oss som vuxna.

Utgå inte från att vi inte kan något. Vi kan vara långsammare men vi kan mycket.

Tänk på allt vi kan i stället för det vi inte kan.

Ge oss vettiga saker att göra och slösa inte bort det vi kan.

Låt oss prova på riktiga jobb, inte bara daglig verksamhet.

Lär känna oss och tro inte saker om oss när du inte känner oss.