Finanskrisen rasar världen över. Vi ser ökad ekonomisk konkurrens med fler starka tävlare i globaliseringens tidevarv. Västvärldens marknadsekonomier kommer att behöva kvalitetssäkra sina system genom hela livscykeln för att kunna behålla våra stabila välfärdsstater.
Men framför allt för Sveriges framtid och för att kunna bevara en fullgod välfärdsstat i en tid av konkurrensutsatt globalisering måste vi därför nu på allvar börja diskutera höjd pensionsålder. Politiker över hela det ideologiska spektrat har fegt tassat just kring frågan om höjd pensionsålder.
Men frågan stannar dessvärre ofta vid rapporter från tankesmedjor eller seminarier i den akademiska världen. Detta tabu måste brytas och frågan måste nu komma in i politiken på allvar och därför har vi i Sveriges riksdag motionerat om hur vi ska stimulera äldres arbetskraft. Det är fullkomligt ohållbart för Sverige att den genomsnittliga pensionsåldern endast ligger på 61,8 år (inräknat dem som har ersättning/förtidspension).
Mellan åren 1800 och 1920 ökade medellivslängden i Sverige från 37 till hela 60 år. I dag år 2008 blir många svenska kvinnor uppemot 90 år och även bland männen finner vi flertalet som passerar 80-årsstrecket. Tillgången till bättre föda, minskad barna- och mödradödlighet, medicinska, ekonomiska och sociala framgångar har tillsammans varit faktorer som bidragit till denna höjda medellivslängd.
När den allmänna folkpensionen infördes året 1913 beslöt man att den skulle var 67 år. Då var medellivslängden för kvinnor 58 år och för män 56 år. Enligt utredningen Senior 2005 skulle minst hälften av alla svenskar vara tvungna att arbeta till 79 år för att trygga vår välfärd.
Höjd pensionsålder diskuteras i många europeiska länder, men har hittills haft svårt att få genomslag i debatten. Detta trots att EU:s Lissabonstrategi syftar till att höja produktiviteten i vår ekonomi och att utmaningarna är stora på vår egen europeiska kontinent. Eurostats senaste befolkningsprognos visar att det enbart kommer att finnas två yrkesarbetande för varje pensionär i EU år 2050. Detta jämfört med fyra i dag.
Vi välkomnar ökad arbetskraftsinvandring och en solidarisk flyktingpolitik som Europa kommer att behöva i ännu större utsträckning, men även våra äldres viktiga roll att vara kvar längre i arbetslivet bör sättas under lupp. I USA är 72-åriga John McCain presidentkandidat. Inga-Britt Ahlenius yrkesaktiv och snart 70 år fick sina främsta toppuppdrag inom FN i New York när hon passerat pensionsåldern och 80-åriga Hans Blix är fortfarande aktiv.
Många äldre vill vara kvar i arbetslivet och då ska de också få en möjlighet att vara det. De får inte hindras att utgöra den resurs de är på arbetsmarknaden. Enligt Pensions-forums undersökning 2002 ville 28 procent av pensionärerna mellan 61 och 65 fortsätta arbeta.
Vid Byggnads kongress 2006 väcktes trots detta en rad motioner om sänkning av pensionsåldern till 65 eller 63 år. Vi har förståelse för att det finns yrkesgrupper som behöver gå i pension tidigare på grund av arbetets karaktär. Men det får inte hindra dem med andra yrken där det är fullt möjligt att arbeta betydligt längre.
Därför tycker vi att rätten att gå i pension vid 61 år ska bibehållas, men att pensionsåldern sedan ska vara flexibel och att pensionering ska ske vid en tidpunkt som tar hänsyn till att vi är individer med olika möjligheter att arbeta vidare. Det här kan man lösa genom individuella avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Kalla fakta är dock att Europas befolkning minskar, andelen äldre blir fler och andelen individer i arbetsför ålder minskar. I Europa var andelen personer 65 år och äldre 14,7% år 2000. 2050 kommer siffran att vara 27,6 % och de som är över 80 år 9,6 % från att år 2000 ha varit 2,9 %.
Med denna takt på utvecklingen kommer välfärdsystemen att sättas under hårt tryck och pensioner, hälso- och sjukvård kommer att bli svårare att hålla på samma nivå. Därför måste vi våga börja prata om att höjd pensionsålder mycket väl skulle kunna vara ett verkningsfullt instrument för att ge pensionärerna en bättre levnadsstandard och dessutom för framtiden kunna underlätta vården och omsorgens finansiering.
Incitamenten för att fler arbetar längre måste uppmuntras. Att höja pensionsåldern från 67 år till 70 år skulle kunna ge en besparing på uppemot 300 miljarder fram till 2020. Detta kräver också att vi avskaffar arbetsgivares rätt att säga upp medarbetare som är äldre än 67 år, även om de vill fortsätta i yrkeslivet.
Alliansregeringen gick till val på arbetslinjen och att alla arbetsföra ska göra rätt för sig. Detta har skett på flera fronter men den tydligaste reformen har varit att införa ett incitament för att folk ska arbeta mer. Jobbskatteavdraget innebär en sänkning av inkomstskatten på lön med mellan tre och fem procent.
För personer över 65 år är jobbavdraget dubbelt så stort eftersom det är viktigt att behålla människor i arbete så länge som möjligt. I och med jobbskatteavdragets tredje steg förenklas avdraget för den som fyllt 65 år och skatteminskningen kopplas direkt till inkomsten. Därmed gynnas också de med låga inkomster. Det ökar drivkrafterna för äldre att stanna kvar i arbetslivet.
Regeringen har också gjort det mer at-traktivt för arbetsgivare att anställa äldre. Arbetsgivare som anställer pensionärer har också befriats från den särskilda löneskatten, vilket ökar äldres möjligheter att få jobb. Att slopa den särskilda löneskatten minskar kostnaden att ha en äldre anställd med ungefär en femtedel utan att lönen blir mindre.
Syftet är att fler äldre som vill och kan arbeta ska kunna göra det. Allt detta är lovvärda initiativ, men om vi menar allvar med arbetslinjen så finns det ingen återvändo längre. En tänkbar lösning är att pensionsåldern som ett första steg höjs från 67 år till 70 år. Ett alternativ är att vi behåller rätten till att gå i pension vid 61 år, men tar bort den övre åldersgränsen för att inte hindra de äldre som vill och kan fortsätta ännu högre upp i åldrarna att göra det. Fullfölj arbetslinjen och höj pensionsåldern.
BIRGITTA OHLSSON
BARBRO WESTERHOLM