I Stockholm pågår val av ny biskop. Vid utfrågningen den 19 mars av de åtta biskopskandidaterna nämndes inte vid något tillfälle betydelsen av en hög kvalitet på förrättningar, det vill säga dop, vigslar och begravningar. Tillgången till förrättningar är nämligen den främsta anledningen att vara medlem i Svenska kyrkan, vilket drygt en miljon stockholmare är.

Det visar den undersökning som kyrkan gjorde bland sina medlemmar 2005. Det är bemötandet vid dessa tillfällen som till 90 procent påverkar den bild man har av Svenska kyrkan. Men dop, vigslar och begravningar hamnade först på 14:e plats när 469 församlingar i landet på 90-talet tillfrågades vad de hade valt att prioritera. Inget tyder på att bilden är radikalt annorlunda i dag.

Man kan se åtskilliga exempel ute i församlingar på att förrättningar inte prioriteras. Ett exempel är att föräldrar när de ringer för att boka dop ofta får besked om att man döper två barn samtidigt, eventuellt tre. Det finns församlingar där prästen på lördagarna har tre dopgudstjänster i följd där tre barn döps varje gång.

Från kyrkans sida argumenterar man ofta för att dopet innebär att man döper barnet in i församlingen, det vill säga en kollektiv handling. Man önskar att föräldrarna ska följa upp dopet genom att på olika sätt komma med i församlingens verksamhet. Dopföräldrar har dock vanligtvis inte denna ambition. Deras önskemål är nästan alltid att ha en privat dophögtid – inte att dela den med andra dopbarn och dessas föräldrar och släkt.

Ett annat exempel på att förrättningar inte prioriteras är hur man handskas med kontakten med dopföräldrar, vigselpar och anhöriga till bortgångna. Avsikten är att det skall vara en nära kontakt där man samtalar om utformningen av dopet, vigseln, begravningen (enligt ”Biskopens råd och anvisningar”). Vissa präster sköter sådana samtal per telefon.

Ytterligare ett exempel är schemaläggningen av förrättningar, som kan innebära att präster på lördagarna i vissa församlingar har fyra fem förrättningar i sträck. Det säger sig självt att prästen då knappast får möjlighet att vara mentalt närvarande med den aktuella familjen.

I min avhandling ”Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket” har jag intervjuat ett slumpmässigt urval församlingsbor och präster i 24 församlingar i Stockholms stift. Sammanlagt intervjuades 24 församlingsbor och 24 präster; män och kvinnor i åldrarna 25–65 år.

Församlingsborna tyckte framför allt att gudstjänster var stela och svårtillgängliga med ett obegripligt språk. Den viktigaste egenskapen hos en präst menade de var att han/hon ”inte satte sig över”.

Församlingsborna kunde berätta om åtskilliga egna existentiella och andliga upplevelser, till exempel att känna sig intensivt levande, känna frid i naturen, erfara närheten av en avliden anhörig. Församlingsborna hade sinsemellan i stort sett samma åsikter och erfarenheter av kyrkan till skillnad från prästerna som grovt sett bestod av två grupper: präster med mottagarinriktning och präster med sändarinriktning. Det innebar att prästerna kunde placeras på en skala mellan hög grad av sändarorientering och hög grad av mottagarorientering.

Vissa präster befann sig i mitten och hade ingen uttalad inriktning åt vare sig det ena eller andra hållet. Mottagarinriktade präster var i första hand inställda på att möta människor på en jämbördig nivå i deras livsfrågor och på att acceptera och bejaka deras erfarenheter. De var orienterade mot mottagarna, det vill säga församlingsborna.

Sändarorienterade präster betonade att ”kyrkan måste vara KYRKA” och inte en folkrörelse eller serviceinrättning. De ansåg att en verkligt riktig präst framför allt ska föra ut det kristna budskapet. Det var vanligt att sändarinriktade präster ifrågasatte församlingsbors attityder, till exempel menade att människor har fördomar mot kyrkan och/eller sitter fast i sin “individualiserade kommersialistiska värld”. Församlingsbor önskade i stort sett genomgående mottagarorienterade präster.

Skillnaden mellan utpräglade sändar- och mottagarinriktade präster kan handla om kristendoms­tolkning. En mottagarorienterad präst är engagerad i att lyssna på människors egna erfarenheter och deras reflektioner.

I förlängningen innebär det att man betraktar människor som religiöst myndiga och ser deras erfarenheter som viktiga delar i att förstå livet och helheten. Utpräglat sändarorienterade präster har en inriktning på en ”rätt” tolkning av den kristna tron. Ett sådant synsätt kan innebära att man menar att människor inte förstår den kristna tron jämfört med utbildade teologer,

Resultaten avspeglar en spänning i kyrkosyn mellan en kyrka där man främst eftersträvar att tillmötesgå de behov människor har och en kyrka med ett missionsuppdrag där man främst eftersträvar att föra ut den kristna tron.

Statistik för kyrkans verksamhet i Stockholms stift visar att efterfrågan kontinuerligt sjunker på dop och vigslar. Antalet kyrkliga begravningar har länge legat på ungefär samma nivå, men tendensen till ökning av borgerliga begravningar tyder kanske på att kyrkliga begravningar kommer att minska i antal på samma sätt som vigslar och dop.

Nu för tiden kan man välja vilken typ av läkare eller terapeut man önskar, vilken form av friskvård man vill ha etc. I dag kan man välja vilken kyrka man vill för en förrättning – men inte vilken präst man önskar vid ett dop, en vigsel eller en begravning. Kyrkans nuvarande organisation tillgodoser vanligen inte sådana önskemål såvida inte prästen arbetar i den församling där man är skriven.

Det är troligt att människor i allt större utsträckning inför de stora ögonblicken i livet som till exempel bekräftelse av livspartner, födelse av ett barn eller en nära anhörigs bortgång kommer att vilja välja, om inte exakt vilken präst, så i varje fall vilken sorts präst man vill anlita. Om kyrkan inte ger sådana valmöjligheter kan följden bli att människor väljer andra alternativ som till exempel borgerliga förrättningar.

Att resonera på detta sätt kan väcka starka känslor bland kyrkans präster, till exempel rädsla att bli betygsatt som också kan uttryckas som en oro för kolleger som inte är ”särskilt talangfulla på förrättningar” – som en präst anmärkte. Det är inte svårt att leva sig in i sådana känslor.

Men vem ska använda sig av ”de inte särskilt talangfulla” prästerna” vid förrättningar på motsvarande sätt som man kan fråga vilka som ska använda sig av de ”inte särskilt talangfulla läkarna” eller någon annan yrkesgrupp. Ett dop, en vigsel eller en begravning går aldrig att göra om ifall den utförts på ett mindre tillfredsställande sätt.

Trots att människor främst efterfrågar dop, vigslar och begravningar saknas utvärdering av denna huvuduppgift inom kyrkan. Att man inte utvärderar förrättningar skulle kunna tyda på att man inte uppfattar mottagarnas erfarenheter som angelägna.

Intervjuerna med församlingsbor och präster väcker många frågor. Om bortemot hälften av kyrkans präster har en inriktning som församlingsbor inte är intresserade av och inte frågar efter kan detta vara ett problem för kyrkan.

Elisabeth Arborelius