Lars Leijonborgs avgång som folkpartiledare är knappast oväntad. Efter det uppmärksammade dataintrånget och det svaga valresultatet, följt av dålig utdelning i regeringsförhandlingarna och sjunkande opinionsstöd, har det inte saknats kristecken när det gäller folkpartiet. Parallellt med intensiva spekulationer om partiledarens ställning har ett stort antal utspel gjorts som vittnat om ett starkt behov av att markera närvaro i debatten. I några fall har dessa utspel inte förankrats i regeringen eller ens i det egna partiet, och i något fall har det varit fråga om utspel som varit mindre genomtänkt.
Jag skall beröra två aspekter av avgången.
1. Beslutsprocessen. Det är på landsmötet i höst som en efterträdare till Leijonborg skall väljas. Det betyder att det finns gott om tid att diskutera partiledarfrågan, vilket naturligtvis är bra för folkpartiet. Tid har ett värde i sig. Det finns dock anledning att erinra om ett generellt problem eftersom partiledarval ofta, inte minst under senare år, visat sig vara av avgörande betydelse för vilken kurs ett parti väljer. Handlingsutrymmet för partiledare tycks ha blivit allt större i takt med att partiorganisationerna försvagats och partierna utvecklats till kampanjpartier, samtidigt som väljarna blivit rörligare. Moderaterna har som bekant förändrats en del efter det senaste partiledarskiftet och samma sak kan sägas om såväl centerpartiet som folkpartiet.
Ett partiledarval handlar alltså inte bara om att utse någon som kan fungera väl i rollen som främste företrädare för partiet utan också om partiets framtida vägval. Problemet är att det sällan erbjuds möjlighet att diskutera dessa vägval.
När socialdemokraterna nyligen utsåg Mona Sahlin till ny partiledare diskuterades inte alls den typen av frågor, trots att det fanns gott om tid. Det exemplet är inte unikt. Det återstår ännu att se vad som händer med socialdemokraterna efter partiledarskiftet, men det kan vara värt att erinra om att varken Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson eller Lars Leijonborg, när de valdes, förväntades förändra sina partier på det sätt som sedermera skedde. Att detta blev möjligt, och att det åtminstone i två av fallen har skett under närmast ovationsartade former, förklaras naturligtvis av att kursomläggningarna varit framgångsrika. Och hur många av folkpartisterna kritiserade Leijonborg på valnatten 2002?
De här nämnda förändringarna har alltså kommit till stånd genom partiväsendets förändring. De har möjliggjorts av att partierna numera är väljarorienterade snarare än medlemsorienterade. Att partier förändras är nödvändigt. Men samtidigt är det problematiskt att de interna beslutsprocesserna forceras, inte minst på grund av ett medialt tryck att snabbt utse en efterträdare. Möjligen är det särskilt problematiskt för folkpartiet i det läge partiet befinner sig i.
Att Leijonborg nu tvingas avgå på grund av bristande stöd sammanhänger nämligen inte enbart med det svaga valresultatet. Avsaknaden av stöd har också en mer djupgående orsak. Under senare år har partiet lagt om kurs i en rad frågor vilket har resulterat i intern kritik. Kärnpunkten har gällt det sätt på vilket det socialliberala arvet hanterats.
Medan moderaternas och centerpartiets senaste partiledarskiften och följande kursomläggningar varit möjliga att genomföra trots avsaknad av ett tydligt mandat är det därför mycket som talar för att folkpartiet behöver en genomgripande intern diskussion om partiets framtida kurs.
2. Det ideologiska vägvalet. Fram till 1970-talet vägleddes folkpartiet av klassisk liberalism. Marknadsekonomin var den självklara utgångspunkten. Statsingripanden betraktades som ett hot mot individernas frihet och den ekonomiska tillväxten. Parallellt med denna klassiska liberalism har det också hela tiden funnits en socialliberalism som förutsatt politisk interventionism och som därmed, åtminstone emellanåt, bidragit till att folkpartiets position på vänster-högerskalan varit otydlig. 1972 års partiprogram demonstrerar den vänstersvängning som då skedde. Genomgående talas om behovet av ökad offentlig styrning och planering. Det slås fast att det marknadsekonomiska systemet innehåller mekanismer som leder till privat maktkoncentration, hård exploatering av miljön, och ekonomiska klyftor etcetera. Under 80-talet orienterade sig folkpartiet tillbaka till en mer marknadsliberal politik, även om det under Bengt Westerbergs partiledartid också skedde en mer ideologiskt grundad uppslutning bakom den generella välfärdspolitiken än tidigare.
Folkpartiets ideologiska hållning har genom historien varit allt annat än rak. Men under Leijonborgs tio år långa partiledartid har folkpartiet på ett tydligare och mer konsekvent sätt intagit ståndpunkter som bidragit till att skärpa partiets högerprofil. I frågor om tillväxt, företagsamhetens villkor och fördelningspolitik märks här en tydlig förändring. Till detta kommer den skarpa profil partiet intagit i skolpolitik, integrationspolitik och i frågor som handlar om brottsbekämpning.
Under Leijonborgs partiledartid har också folkpartiet, mer än tidigare, framstått som en självklar del i det borgerliga lägret. Den ideologiska kluvenheten och den tidigare otydligheten, som varit framträdande drag i folkpartiets profil, har försvunnit. Detta förhållande - som låg bakom partiets framgångar för några år sedan - är värt att betona i diskussionen om Lars Leijonborgs eftermäle.
Men den förändrade ideologiska profilen har alltså resulterat i intern kritik. Den har handlat om att partiet fjärmat sig från de socialliberala rötterna. Folkpartiet står nu inför en process där det ideologiska vägvalet rimligen bör bli föremål för en mer utförlig diskussion. Vilka utmaningar står liberalismen inför i individualiseringens tidevarv? Vilka är de hinder som försvårar för människor att förverkliga sina livsprojekt i dag? Mer än någonsin diskuteras strukturers och olika kollektiva identiteters betydelse för människors emancipation. Utmaningen för ett liberalt parti ligger i att blottlägga vår tids frihetsinskränkande mekanismer och att erbjuda lösningar.
Vad betyder avgången för regeringen? Att ett av regeringspartierna under ett halvår kommer att ledas av en avgående partiledare riskerar möjligen att försvaga folkpartiet, men knappast i någon större omfattning. Partiet hamnar sannolikt inte i ett politiskt vakuum, såvida inte tiden fram till landsmötet kantas av djupa interna konflikter. I ett sådant läge drabbas inte bara det egna partiet utan regeringen i dess helhet.
Jag har tidigare på DN Debatt framfört tesen att folkpartiet varit regeringens svaga länk på grund av partiledarens ifrågasatta ställning. Snart får vi veta om länken går att reparera.