Om några veckor är det 40 år sedan sexdagarskriget 1967 rasade mellan Israel och dess arabiska grannstater. Sedan dess ockuperar Israel den arabiska Västbanken med östra Jerusalem och kontrollerar även i praktiken gränserna till Gazaremsan. Men de 40 åren har präglats av nya krig eller krigshot, avskyvärda terrorhandlingar och palestinska uppror. En självständig palestinsk stat på Gazaremsan och Västbanken är fortfarande avlägsen.
Ockupationen har varit förödande för Israelbilden i omvärlden. Under 1950- och 1960-talen hade Israel en mycket stark ställning i svensk opinion, liksom i de flesta länder i väst. Så antog till exempel Stockholms arbetarekommuns representantskap den 7 juni 1967 - mitt under pågående sexdagarskrig - ett uttalande som uttryckte ett förbehållslöst stöd åt den judiska staten: "Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens."
Socialdemokraternas uttalande speglade den svenska folkopinionen ännu en bit in på 1970-talet. Stödet för Israel var betydligt större än stödet för palestinierna och de arabiska staterna. I en opinionsundersökning av Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar från 1973 sade sig 49 procent gilla Israels agerande i Mellanösternkonflikten medan endast 5 procent sade sig gilla den palestinska organisationen al-Fatahs agerande. Men ett drygt decennium senare hade stödet för Israel rasat i opinionen. I 1986 års SOM-undersökning uppgick andelen som gillade Israels agerande endast till 20 procent och i 2004 års SOM-undersökning till 8 procent. I dessa SOM-undersökningar uppgick andelen som sade sig gilla den palestinska organisationen PLO:s agerande till 8 respektive 7 procent. De palestinska organisationerna har således visserligen inte lyckats vinna det opinionsstöd som Israel förlorat. Men Israel har i folkopinionen förlorat hela det överläge man hade under 1960- och 1970-talet.
Under Libanonkriget sommaren 2006 försökte Israel med militära medel slå ut den libanesiska islamiströrelsen Hizbollah i södra Libanon. Samtidigt genomförde Israel en militär offensiv på Västbanken och i Gaza. Flera palestinska parlamentsmedlemmar från Hamas fängslades och fördes till israeliska fängelser. Kriget hade föregåtts av raketbeskjutning mot Israel från Libanon och från Gaza, samt av kidnappningar av israeliska soldater.
Kriget blev ett misslyckande för Israel. Hizbollah finns kvar i södra Libanon, de israeliska soldaterna är fortfarande i fångenskap och raketbeskjutningen mot Israel fortsätter. Framför allt förlorade Israel kriget om världsopinionen. En omfattande mediebevakning visade hur den israeliska krigföringen innebar enorma materiella skador i Libanon och att ett stort antal civila dödades.
I den svenska Libanondebatten anklagades vänstern för att inte bara vara kritisk till Israels krigföring utan för att också stödja den terroranklagade organisationen Hizbollah. Såväl ungliberalen Fredrik Malm som förre Arbetarenjournalisten Rasmus Fleischer använde uttrycket "Hizbollah-vänstern" i syfte att ge en bild av att vänstern inte nöjde sig med att kritisera Israels agerande i kriget utan också stödde Hizbollah.
Hur förhöll sig då den svenska folkopinionen till kriget i Libanon? Och är det verkligen sant att vänstern kombinerade sin Israelkritik med att stödja Hizbollah? I 2006 års SOM-undersökning - som inom kort presenteras i boken "Det nya Sverige" (red. Sören Holmberg och Lennart Weibull) - jämförs svenska folkets inställning till Israels uppträdande i Mellanösternkonflikten med inställningen till Hamas, Hizbollahs, USA:s och Irans uppträdande.
Tabellen visar att det hösten 2006 finns en övervägande negativ bild i svensk opinion av de olika aktörerna i Mellanösternkonflikten. Inställningen till USA och Israel är något mindre negativ än inställningen till Hamas, Hizbollah och Iran. Men skillnaderna är små. Endast 7 respektive 6 procent sade sig vara positiva till USA:s respektive Israels agerande, mot 2 procent för Hamas och Hizbollah och 1 procent för Iran.
Kristdemokrater och moderater är minst negativa till Israels uppträdande i Mellanösternkonflikten. Av kristdemokraterna uppger 21 procent att de är positiva till Israels uppträdande, medan motsvarande andel bland moderaterna är 12 procent. Därefter följer folkpartiet, där 7 procent är positiva till Israel. Mest negativa till Israel är vänsterpartister och miljöpartister, där endast 1 respektive 2 procent är positiva till Israels uppträdande. För samtliga partier gäller att andelen som är negativt inställd till Israels agerande är avsevärt större än andelen som är positivt inställd.
Motsvaras då den negativa Israelbilden hos vänsterpartister och miljöpartister av ett stöd till Hizbollahs agerande i konflikten? Svaret är nej. Bland vänsterpartister är 84 procent negativa till Hizbollahs uppträdande, endast 3 procent är positiva. Bland miljöpartister är 88 procent negativa till Hizbollahs uppträdande, endast 2 procent är positiva. Den minst negativa bilden av Hizbollah återfinns faktiskt hos folkpartisterna, där 5 procent har en positiv bild av Hizbollahs agerande i Mellanösternkonflikten.
Det övergripande resultatet är att den svenska folkopinionen har en negativ bild av de centrala aktörernas uppträdande i Mellanösternkonflikten. Resultaten stämmer väl överens med tidigare undersökningar. Konflikten mellan israeler och palestinier har pågått en lång tid och orsakat mycket lidande på båda sidor. Libanonkriget innebar knappast att vägen till fred i Mellanöstern blev kortare. Även om kritiken mot Israels och USA:s agerande är stark har Hamas av FN stämplats som en terrororganisation och även Hizbollah har tidigare använt sig av terror som politiskt medel. Mot den bakgrunden blir det en oerhört hög tröskel för svarspersonerna att säga att de "gillar" någon av parternas agerande.
Trots den tidvis intensiva och känslomässigt laddade debatten om Israel och Israels uppträdande finns det en samstämmighet mellan de svenska politiska partierna om hur konflikten bör lösas. En rättvis och hållbar fred måste baseras på en tvåstatslösning, där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra.
Oenigheten i den svenska debatten gäller således inte detta slutmål, utan hur man bäst kommer dit och vem av parterna som bär ansvaret för att fredsprocessen gått i baklås. Efter 40 år av ockupation finns det en frustration i svensk opinion över att parterna inte lyckats lösa konflikten.
Ulf Bjereld