Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Folkrätten hindrar inte ett erkännande av Västsahara”

Marockos regering har reagerat kraftigt på rapporter om att den svenska regeringen överväger ett erkännande av Västsahara. På bilden passerar arbetare framför landets första Ikeavaruhus, som byggs utanför storstaden Casablanca.
Marockos regering har reagerat kraftigt på rapporter om att den svenska regeringen överväger ett erkännande av Västsahara. På bilden passerar arbetare framför landets första Ikeavaruhus, som byggs utanför storstaden Casablanca. Foto: Abdeljalil Bounhar / AP

40 år av ockupation. Enligt rättsenlighetsprincipen kan Västsahara erkännas. Den principen har motiverat erkännanden av andra nya stater som inte haft full kontroll, när det berott på folkrättsstridiga handlingar från andra stater. Exempelvis Kroatien, Bosnien Hercegovina och Palestina, skriver tre folkrättsexperter.

Det är i dag 40 år sedan Marocko inledde den ”gröna marschen” mot Västsahara. Den markerade inledningen på en marockansk olaglig invasion, ockupation och annektion, som fått fortgå med USA:s, Frankrikes och EU:s tysta stöd. För Västsaharas folk innebar den gröna marschen inledningen på en fyra decennier lång vistelse under ockupation eller i flyktingläger.

Den 5 december 2012 beslöt riksdagen, i ett tillkännagivande, att Sverige snarast bör erkänna den Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR; Västsahara), vilket den dåvarande Alliansregeringen lämnade utan avseende. Den socialdemokratiska partikongressen beslöt såväl 2009 som 2013 att Sverige bör erkänna inte bara Palestina (vilket skedde 2014) utan också Västsahara. För närvarande pågår en översyn av den svenska Västsaharapolitiken i Regeringskansliet. Med anledning av detta besöktes UD i början av oktober av en marockansk delegation, som uppmanade Sverige att inte erkänna Västsahara.

Västsahara, som ligger omedelbart söder om Marocko, koloniserades av Spanien. År 1966 uppmanades Spanien av FN:s generalförsamling att arrangera en folkomröstning för att avgöra kolonins framtid. Detta i enlighet med principen om folkens självbestämmande, som väglett hela avkoloniseringen av Afrika och Asien. General Francos fasciststregering i Spanien var dock inte intresserade av att följa FN:s uppmaning.

På Marockos initiativ fick Internationella domstolen – FNs främsta juridiska organ – i början av år 1975 frågan om Marocko hade någon rätt till den dåvarande spanska kolonin. Till marockanernas besvikelse fann domstolen den 16 oktober samma år att även om det funnits pre-koloniala band mellan Marocko och territoriet Västsahara så innebar inte dessa band att Marocko kunde hävda suveränitet över området.

Kort därefter, den 6 november, inleddes alltså den ”Gröna marschen”. Samma dag uppmanade FN:s säkerhetsråd Marocko att ”omedelbart dra tillbaka alla deltagare i marschen” (resolution 380). Väpnad konflikt uppstod mellan Marocko och den sahariska befrielsefronten Polisario. Den senare blev erkänd av FN som den legitima representanten för det västsahariska folket. Mauretanien anslöt sig söderifrån och de båda staterna delade upp territoriet mellan sig. Några månader senare lämnade Spanien Västsahara åt sitt öde, fullt upptaget med att bestämma sin politiska framtid efter Francos död den 20 november.

År 1976 utropades den Sahariska republiken (SADR). Den blev medlem av Afrikanska Unionen (AU) 1984. År 1979 avsade sig Mauretanien alla anspråk på området. FN:s säkerhetsråd antog en fredsplan 1991 som förutsatte en folkomröstning om territoriets status. Den kunde inte genomföras till följd av Marockos krav på röstlängder som gynnar det egna maktinnehavet. I dag avvisar regeringen i Rabat alla lösningar som inte innebär att området blir kvar under marockansk suveränitet.

Den marockanska aggressionen, ockupationen och annekteringen av territoriet utgör ett allvarligt brott mot internationell rätt, och ingen stat har erkänt Marockos suveränitet över Västsahara. Västsahara är inte en del av Marocko och Marocko har ingen rättslig titel eller rättsenligt krav på territoriet. Folket i Västsahara har rätt till självbestämmande, som i detta fall kan uppfyllas genom inrättandet av en helt suverän stat, om de så önskar.

En mycket stor del av befolkningen har flytt till flyktingläger i Algeriet, medan bosättare har flyttat in. Inhemska och utländska investerare har fått mark och rättigheter till naturtillgångar och ny infrastruktur har byggts för behoven hos dessa nykomlingar. På den amerikanska tankesmedjan Freedom Houses rankning av stater med avseende på demokrati har det ockuperade Västsahara lägsta möjliga ”poäng” – 7 av 7 (där 1 är bäst och 7 är sämst). En utmärkelse som regeringen i Rabat delar med kollegor i bland annat Pyongyang och Damaskus.

Alla stater är skyldiga att inte erkänna en olaglig situation till följd av annektering och att inte ge stöd till upprätthållandet av denna olagliga situation. Trots detta har EU slutit en rad avtal med Marocko om bland annat fiske och handel med jordbruksprodukter, vilka tillämpas också på det ockuperade Västsahara. Detta till skillnad från USA, som gjort klart att deras bilaterala frihandelsavtal inte omfattar Västsahara.

På sistone har frågan om Sverige kan erkänna Västsahara fått förnyad aktualitet. Ett erkännande innebär rent folkrättsligt att den erkännande staten måste betrakta den erkända staten som en stat, inklusive att den nya statens regering företräder folket och territoriet.

Vid erkännande brukar man beakta om de tre kriterierna territorium, befolkning och effektiv regering uppfylls (den så kallade effektivitetsprincipen). Under de senaste årtiondena har det emellertid vuxit fram en annan princip – ”inga rättigheter på grund av orättshandlingar” (ex injuria jus non oritur) – som vi kallat rättsenlighetsprincipen. Denna princip, som så att säga konkurrerar med effektivitetsprincipen, säger att en stat inte kan erkännas om den tillkommit på ett folkrättsvidrigt sätt, till exempel genom apartheidpolitik eller krig. Denna princip har också motiverat erkännanden av nya stater som inte haft full kontroll, om denna brist på kontroll berott på folkrättsstridiga handlingar från andra stater, till exempel folkrättsvidrig annektion eller förnekande av självbestämmanderätten. Sverige erkände 1992 Kroatien med åberopande av denna princip och lite senare erkändes också Bosnien Hercegovina, som inte heller hade full kontroll. År 2014 erkände vi Palestina under liknande omständigheter.

Ungefär 15 procent av territoriet Västsahara kontrolleras i dag av Sahariska republiken. På detta område finns en fungerande sahrawisk förvaltning i ett glest befolkat område. Regeringen befinner sig i exil i Tindouf i Algeriet (på samma sätt som den lagliga norska regeringen under andra världskriget befann sig i London). Sahrawierna har en otvetydig rätt till självbestämmande, inklusive rätten att bilda en egen stat, om man så vill.

En stat har rätt att erkänna en ny stat, om inte detta erkännande strider mot någon annan stats rätt. Som framgått ovan har Marocko inte bara skyldigheten att respektera rätten till självbestämmande i Västsahara, man måste också upphöra med annektionen och ockupationen av Västsahara. Marocko har inte någon rätt till detta område.

Allt detta ger följande resultat: Västsaharierna har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation. Marocko har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en västsaharisk stat på ockuperade områden. Västsahara bör alltså kunna erkännas, om regeringen skulle finna det vara lämpligt.

Owe Bring, professor emeritus i internationell rätt

Said Mahmoudi, professor i internationell rätt, Stockholms universitet

Pål Wrange, professor i folkrätt, Stockholms universitet

Skribenterna är författare till boken ”Sverige och folkrätten”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.