Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”För många medborgare utan inflytande i politiken”

Valkretsen Herrgården i Rosengård hade i förra EU-valet Sveriges lägsta valdeltagande.
Valkretsen Herrgården i Rosengård hade i förra EU-valet Sveriges lägsta valdeltagande. Foto: DRAGO PRVULOVIC / TT

Selektiv maktlöshet. Bara en femtedel av svenskarna känner att de har möjlighet att påverka politiska beslut. Och unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök till påverkan än andra. Det är dags att hitta nya vägar för människor in i politiken, skriver den nyutnämnde demokratiutredaren Olle Wästberg.

Svenskarnas valdeltagande är bland det högsta i världen. Enligt SOM-Institutet i Göteborg är närmare 80 procent av väljarna nöjda med hur demokratin fungerar. Svensk demokrati tycks må bra.

Men tränger man bakom siffrorna blir bilden en annan. I flera av storstädernas förorts­områden röstade knappt var tredje väljare i förra riksdagsvalet. Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut.

Bara drygt 20 procent av svenskarna anser att de har en möjlighet att påverka politiska beslut. Siffran faller drastiskt när man under­söker marginaliserade grupper. Maktlösheten är selektiv. De som inte är aktiva mellan valen är också de som i andra sammanhang, exempelvis på arbets- och bostadsmarknaden, står utanför: Utlandsfödda, lågutbildade, unga.

Maktlösheten leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte har fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen.

För många år sedan träffade jag Dennis Healey, då ekonomisk talesperson för det brittiska arbetarpartiet. Arbetslösheten i Storbritannien hade slagit rekord och jag frågade varför det inte var huvudfrågan i politiken. ”Well”, sa Healey, ”de arbetslösa är ju inga väljare. De består av utlänningar och folk som inte röstar”.

Svensk politik har inte nått en sådan cynism, men om marginaliserade grupper inte har en röst kommer det så småningom också att påverka politikens innehåll och göra utanförskapet permanent.

Under senare årtionden har kvinnor blivit mer jämlikt representerade i kommun- och landstingsfullmäktige. Men glastaken finns där: färre kvinnor är ordföranden i kommunstyrelser och fullmäktige. Ungdomar, utlandsfödda och funktionshindrade är underrepresenterade. 15 procent av de röstberättigade är födda utanför Sverige, men bara 8 procent av kommunpolitikerna är utlandsfödda. Siffrorna är likartade för ungdomsrepresentationen. Vårt samhälle kan på många sätt anses vara ungdomsfixerat, men det gäller knappast kommunalpolitiken.

Samtidigt ökar maktkoncentrationen. På 50 år har antalet politiska förtroendeuppdrag sjunkit från 24 per tusen invånare till mindre än tio. I Stockholm går det 1 331 invånare per uppdrag. Inte konstigt att få svenskar uppger att de känner en politiker, vilket ökar klyftan mellan väljare och valda.

Vi har också haft en utveckling som innebär att förtroendevalda kommunpolitiker blivit allt äldre och suttit allt längre. Ordförandena i kommunfullmäktige har i snitt suttit 23 år i fullmäktige. De som blir valda får allt fler uppdrag. Främst unga och kvinnor hoppar av kommunala uppdrag under mandatperioderna. De ledande kommunpolitikerna – med sina många uppdrag – växer inte sällan samman med tjänstemännen. Kommunalrådet har sitt kontor i kommunhuset, vägg i vägg med kommundirektören.

Vad vi ser är bilden av en politisk klass.

De politiska partierna har förlorat fotfästet. På tjugo år har partierna tappat 360.000 medlemmar. I dag är ungefär 100.000 svenskar aktiva i politiska partier. Samtidigt finns det 70.000 politiska uppdrag på kommun- och landstingsnivå. Partierna är inte länge samma länk mellan den offentliga makten och väljarna som de en gång varit. Allt färre identifierar sig med ett politiskt parti och att vara samhällsengagerad innebär inte att man går med i ett politiskt parti. Vi måste hitta nya vägar för människor in i politiken.

Många kommuner försöker med medborgar­paneler, medborgardialog och olika samrådsförfaranden. Det kan utvecklas, liksom det lokala folkomröstningsinstitutet. Men mer måste till.

Det som har hänt i de politiska partierna är inte unikt. I de första demokratiskt valda riks­dagarna för hundra år sedan var två tredjedelar av ledamöterna med i nykterhetsrörelsen. Signifikansen var inte nykterheten, utan att folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, liksom arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen – var kunskapsmaskiner.

På samma sätt fungerade efterkrigstidens identitetsrörelser och även 1970-talets alternativrörelser. Människor lärde sig politikens formalia, att samarbeta och kompromissa.

Dessa demokratiskolor står naturligtvis också i dag öppna, men få knackar på dörren. Framtidskommissionens underlagsrapport om ”Framtidens civilsamhälle” visar hur allt fler söker sig bort från traditionella folkrörelser till alternativa former för engagemang, ofta mycket nära det egna intresset, som bostadsrättsföreningar, dagisstyrelser, föräldraföreningar.

Arbetsplatsen är för många det ställe man diskuterar politik på. Men arbetsplatserna förändras av den tekniska utvecklingen och av anställningsförhållandena. Det säger sig självt att den som är ”sms-anställd” inte bygger sociala nätverk via arbetsplatsen.

Också opinionsbildningens villkor har förändrats. På ett halvår har mer än 300 journalistjobb försvunnit. TV4 har lagt ner sina lokalredaktioner. Effekten är sämre granskning och att informationen om vad som händer inom kommunalpolitiken minskar.

Andelen medborgare som aldrig tar del av nyhetsmedier ökar. I stället växer internet. På internet finns oändligt med information och debatt. Men det möjliggör också för människor att skapa parallella informationsstrukturer. I de slutna grupperna frodas konspirationsteorier. En del tror att politikerna har dolda agendor och gör upp bakom ryggen på medborgarna. Som författaren Umberto Eco påpekat gror fascismen när konspirationsteorierna breder ut sig.

De traditionella folkrörelserna, de politiska partierna, arbetsplatserna, medierna – allt är exempel på nätverk som har tunnats ut. Kanalerna för inflytande pluggas igen och de politiska besluten upplevs som mindre legitima. När människor inte känner att de har inflytande växer utanförskapet.

Bengt Göranssons stora demokratiutredning ledde till att demokratipolitiken 2001 blev ett särskilt politikområde. Och en hel del har skett. En i stort sett enhällig riksdag uppdrog i våras åt regeringen dels att utreda en större delaktighet i politiken, dels att ta tag i den våldsbejakande extremismen. Demokratiminister Birgitta Ohlsson tillsatte förra veckan Mona Sahlin som samordnare om extremismen. Men extremismen måste också bekämpas genom att det politiska utanförskapet byts mot en mer inkluderande demokrati.

Det hjälper inte att önska sig tillbaka till de starka folkrörelsernas och partiernas tid eller till det gamla mediesamhället. Demokratin bör anpassas till människors levnadsförhållanden och val. Demokratin måste kunna hantera demokratin.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.