Mitt namn är Hannah Fredriksson och jag föddes 10 april 1992. Min mor var då nyskild och stod ensam med skulder. Vi startade på ny kula i Huskvarna, där vi bodde i en tvåa. När jag växte upp delade jag rum med min bror. Vi hade inte råd med större och vi hade inte heller råd med nya kläder eller leksaker. Allt vi köpte var begagnat. Men eftersom banden emellan oss var starka var det ingenting som jag och min bror brydde oss om. Vi hjälptes åt med disk och tvätt och jag lärde mig tidigt husliga arbeten och att vara självständig. Det tackar jag mamma för i dag.
Min mamma jobbade som undersköterska på ett äldreboende och trivdes bra med det. När jag var sju år gammal mötte hon min styvfar. När det blev seriöst mellan dem flyttade vi ihop till en större lägenhet och började få bättre ekonomi.
När jag gick i 5:an eller 6:an hade min mammas kroniska migrän blivit så allvarlig att hon inte längre kunde utföra sitt arbete. Hennes migrän blev bara sämre och till slut blev det ändrade roller. Jag fick ta hand om hushållet de dagar hon mådde dåligt, laga mat, diska, städa och tvätta.
Självklart hjälpte min styvfar till när han inte jobbade.
Nu har jag blivit så pass gammal att jag har ett eget liv. Så då kan jag finnas till för henne ännu mer. Hon får anfall fem sex gånger i veckan och då får jag hålla koll på henne så att hon inte svimmar, hjälpa henne när hon får upp det lilla hon äter och till och med hjälpa henne att gå på toa.
Jag har ett flertal dagar stannat hemma eftersom mamma svimmat eller spytt, vilket resulterat i rätt hög frånvaro i skolan. Så därför förstår jag inte varför Försäkringskassan vill få ut henne i arbetslivet igen. Hon vill så gärna själv, men det går inte.
Hon skäms över att vi hjälper till och känner sig elak. Men det ska hon inte göra. Detta är inte hennes fel. Försöker hon sig på fysiskt arbete, som att jobba i trädgården, får hon sota för det dagen efter. Varje gång hon gör en kraftansträngning får hon ligga i flera dagar i sovrummet i totalt mörker. Mediciner har hon ätit massvis i flera år vilket påverkat hennes kropp väldigt illa.
Det sårar mig att bara se på. Så nu när regeringen kom med detta nya sjuksystem var jag tvungen att göra något. Hon fick självklart avslag, migrän går antagligen inte att ”bevisa” och det gör mig så förbannad! Jag har levt med henne i 19 år, och de läser bara i ett papper. Avslag, klart, nästa!
Mamma är det bästa jag har och jag tänker inte ge upp förrän hon får rätt. Och kan man även hjälpa andra är det en riktig vinst!
Efter Försäkringskassans avslag (den 17 januari i år) förändrades vårt liv drastiskt. Vi var tillbaka på ruta ett, ekonomi noll. Och nu har vi dessutom ett hus sedan några år. Eftersom jag jobbat sedan jag var 14 år gick jag upp i tid för att vi skulle ha råd med lån, mat och räkningar. Det är en självklarhet för mig att hjälpa till eftersom jag bor i detta hus, men jag kan erkänna att det är påfrestande.
Jag jobbar nattpass på helgerna på en fabrik i Mullsjö och försöker få ihop skola, arbete och fritid. Bäckadalsgymnasiet i Jönköping måndag och tisdag med läxor och inlämningar. Praktik från 7 till 16 onsdag till fredag. Och på fredagen klockan 19 går jag på mitt nattpass som slutar klockan 08 på lördagen. Åker hem och sover, börjar klockan 21 och jobbar till klockan 10 på söndagen. Sedan gör jag skolarbeten om det finns några, om jag inte somnar. I skolan ligger jag på VG rakt igenom så på något konstigt vänster får jag ihop det. Jag äter sedan en tid tillbaka antidepressiva för att orka. Jag brukar inte berätta om det för någon eftersom jag tycker att det är pinsamt. Jag är en glad och positiv tjej med många mål och drömmar och vill inte se mig som svag.
Min högsta dröm är att detta sjuka system ska ändras och jag förstår verkligen folk som ger upp. Vissa dagar gråter man sig själv till sömns. Mest av utmattning.
Mina vänner är helt fantastiska och jag älskar dem så, men har aldrig tid att umgås. Antingen är jag för trött eller så jobbar jag. På helger är de ute, dansar och ”festar” och jag står och tycker synd om mig själv på fabriken. Det är oerhört jobbigt. Känns som om jag gått miste om så mycket. Dock har jag alltid min familj som jag kommer hem till. Det är hos dem mitt hjärta finns.
Jag önskar att alla som är friska förstår hur bra de har det. Ta aldrig någonting för givet! Min syn på livet är en evig kamp. Jag vill ge min mamma det bästa liv hon kan få. Hon förtjänar så fruktansvärt mycket mer och jag skulle göra allt för henne. Går de på henne så går de på mig. Och det känns skönt att vi inte är ensamma.
Hannah Fredriksson
anhörig till utförsäkrad