Det pågår en ny sorts utvandring från Europa till Amerika. Den är inte omfattande men den gäller nyckelpersoner. Den handlar den här gången inte om löner utan om själva rätten till arbete.
Jag syftar på de framstående forskare som närmar sig pensionsåldern och ser sig om efter möjligheten att få fortsätta att arbeta. I flertalet europeiska länder måste man sluta vid 65 eller 67 eller 70. I USA är det efter ett utslag av Högsta domstolen näst intill ett federalt brott att över huvud taget fråga om ålder. Där arbetar man så länge man har lust.
Själv har jag inga sådana planer på att emigrera men i dag på min 65-årsdag vill jag ändå göra några reflexioner om den dränering på toppnivå, som Europa utsätts för. Min utsiktspunkt är jakten på kandidater till ett par större vetenskapliga priser, där jag är inblandad. USA:s försteg inom forskningen är ju bedövande, det gäller kanske särskilt samhällsvetenskaperna.
Det är då inte konstigt att de förnämsta vetenskapliga prisen ofta går till amerikaner men jag kan försäkra att det alltid finns ambitioner att bland de excellenta vetenskapsmän man har att välja mellan försöka lyfta fram icke-amerikaner. Men hittar man en sådan, kan man vara säker på att vederbörande flyttat till USA eller är på väg dit. Men här vi har ju en betydelsefull spanjor! Han har flyttat till Yale. Men den där holländaren då? Han är numera vid San Diego. Och engelsmannen? Han är vid Columbia i New York. Så kan man hålla på. För de verkligt framstående kollegerna har forskningen blivit en livsform. De vill inte sluta för att de passerar någon magisk åldersgräns.
Det är nu inte bara dessa forskare själva som Europa förlorar. Vid sextio års ålder har de byggt upp ett nätverk, en miljö, och den följer med vid flytten. Kompetensförlusten blir förödande.
Men är det verkligen så illa ställt? Har inte pensionsåldern höjts i vårt land? Medges, två år extra kan man numera få vara kvar, om man vill.
Och brukar dessutom inte professorer erbjudas emeritusrum efter pensioneringen och därmed möjligheten att vara kvar vid universitetet? Jo förvisso, även om detta inte är någon otvetydig rättighet för professorerna, särskilt inte sedan den omtalade minskningen av fakultetsanslagen i kombination med allt flera emeriti kommer att göra det allt svårare för institutionerna att erbjuda sådana möjligheter.
Dock är det en väsentlig skillnad mellan att få vara kvar på nåd och att kvarstå med ordinarie ledningsansvar för forskningen. Det är det senare som lockar i Amerika.
Kritiken av sakernas tillstånd i vår världsdel har också fått många europeiska länder att börja ompröva sin arbetsrätt.
Europeiska unionen har i ett särskilt arbetslivsdirektiv (2000/78/EG) uppställt ett förbud mot diskriminering på grund av ålder.
Direktivet har genomförts i flera medlemsstater, bland annat Irland, Nederländerna, Belgien, Danmark och Finland. Med den blandning av motvilja och lojalitet, som utmärker så mycket av Sveriges förhållande till EU, ser det faktiskt ut som om också Sverige kan tänkas följa efter.
I ett nyligen framlagt betänkande föreslår Diskrimineringskommittén att ålder införs som en ny diskrimineringsgrund i den svenska lagstiftningen(SOU 2006:22).
Jag kan se den yngre generationens reaktion på detta förslag. Ännu en kupp av fyrtiotalisterna! Ska vi då aldrig bli av med dem? Har inte fyrtiotalisterna vid det här laget varit gynnade nog och alltid fått dominera?
Det är en förståelig invändning. Och den kan förstärkas ytterligare om man tänker sig ett scenario med åldrande professorer som tappar kontakten med forskningen och predikar gårdagens sanningar till framtida studenter. Eller som Diskrimineringskommittén så finkänsligt skriver i ett försvar för att man trots allt kanske borde pensioneras vid 67: "Ett upphävande av 67-årsgränsen skulle kunna få konsekvensen att arbetsförhållande avslutas på ett ovärdigt sätt."
Det finns emellertid metoder att motverka sådana olyckor, vilket man i allt väsentligt lyckats med i USA. Receptet heter ekonomiska incitament att låta pensionera sig. Om man inte förlorar ekonomiskt på det är det faktiskt inte särskilt roligt att gå kvar i en verksamhet som glider en ur händerna.
Men det är ändå lätt att förstå att yngre forskare kan bli missnöjda, om de äldre nu försöker hålla sig kvar (fast de kanske bör tänka på att de också blir äldre en vacker dag).
Dagens yngre generation är antagligen den mest välutbildade, den mest kompetenta och den mest internationellt välorienterade vi någonsin haft. Dessa 40-åringar har berättigade krav på att nu få ta över. Bland det mest dråpliga jag varit med om är de beskäftiga departementsförfrågningarna om universitetens beredskap inför de stora pensionsavgångarna. Finns det verkligen några som kan ersätta fyrtiotalisterna? Mitt svar är ja utan någon som helst tvekan. Jag har den största tillförsikt inför framtiden och tycker dessutom att fyrtioåringarna har den moraliska rätten på sin sida.
Det jag i all enkelhet vill påpeka är att konsekvensen av fortsatt ättestupa blir att vi oupphörligt förlorar forskningens verkliga dragplåster till USA.
Det tar ett forskarliv att bygga upp deras vetenskapliga bedömningsförmåga och det är få förunnat att lyckas. Att förlora dem innebär ett dråpslag mot forskningen. Vi förlorar vår inspiration, vi förlorar våra hjältar att mäta våra egna krafter mot. Det är ett trist perspektiv om Europas vetenskapsmän reduceras till enbart recensenter av Amerikas vetenskapsmän, om Europas vetenskapsmän förvandlas till blott och bart en akademi som delar ut priser till sina mera produktiva, originella, storslagna, klargörande och provocerande amerikanska eller före detta europeiska kolleger.
LEIF LEWIN
Professor i statskunskap, Uppsala universitet