Mycket tyder på att intresset för religion och andlighet ökat de senaste åren. Det är glädjande. Som lärare i religion och historia menar jag att vi behöver mer - och inte mindre - kunskap om olika religioner och deras inverkan på vår samtid.
Men det faktum att religion tenderar att få ökad betydelse för medborgarna är dock inte helt oproblematiskt. Att religion kan få politiska konsekvenser har tydligt framgått i samband med uppståndelsen kring karikatyrbilderna av profeten Muhammed.
Det är därför av största vikt att vi har en skola med ett tydligt kunskapsuppdrag, en religionsneutral värdegrund uppbyggd på humanistiskt resonemang och att rätt utbildade lärare anställs på akademiska meriter för att garantera undervisningens objektivitet och allsidighet.
Vetenskapen i Sverige har länge intagit en till synes ohotad position. Det är genom det vetenskapliga studiet som vi når kunskap om världen. Men en trosåskådning, oavsett vilken religion det gäller, har en inneboende drivkraft att göra anspråk på "hela" sanningen? En religion utan sanningsanspråk blir ointressant och livlös.
Detta innebär att samhället måste sätta gränser för hur sådana icke-vetenskapliga perspektiv tillåts påverka offentliga angelägenheter som exempelvis utbildning och sjukvård.
Det svenska skolsystemet av i dag är frukten av det moderna sekulariserade samhällsbygget. Vetenskapen som ledstjärna och det demokratiska fostrandet av barn och ungdom har byggt efterkrigstidens stabila samhälle som utgår från aktiva och självständiga medborgare.
Vetenskap och kunnande är individens möjlighet till frihet och ett självständigt liv. Det är en förutsättning för jämställdhet mellan könen och förståelse för olika kulturer.
Svensk skola är givetvis skyldig att följa de gemensamma internationella konventioner och avtal som berör skolområdet och som Sverige har skrivit under. Enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna ska föräldrar ha möjlighet att placera sina barn i en skola vars övergripande inriktning stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi. Bland annat av den anledningen och som en följd av friskolereformen i början på 1990-talet har svenska föräldrar möjlighet att sätta sina barn i konfessionella friskolor redan från årskurs ett.
Men Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som i det här fallet bevakar föräldrarnas rättigheter, är inte den enda som ska vara styrande för den svenska skolan. Sverige har också ratificerat barnkonventionen, som sätter barnens rättigheter i det främsta rummet. Att ett barn inte själv kan ta ställning i sakfrågor gör att samhällets roll som försvarare av barnens rättigheter blir extra viktig.
Barnkonventionens artikel 14 gör gällande att barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Här är lärarnas utbildning och ansvar avgörande för att garantera att så blir fallet.
Då religionstillhörighet bör bygga på att en individ genom ett aktivt val väljer religion, innebär det att ett barn måste garanteras frihet från religion i pliktskyldiga sammanhang utanför hemmet, det vill säga i skolan.
Det finns alltså en målkonflikt i konventionstexterna, där föräldrars rätt står mot barnens. Då barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten, men inte kan föras upp till någon internationell domstol, är det av extra vikt att den tolkas så att frihet från religiös och politisk indoktrinering garanteras.
Som religionslärare och ordförande för en lärarorganisation anser jag att en principiell diskussion nu måste föras angående offentligt finansierade konfessionella friskolor.
Religion som undervisningsämne är fullkomligt oumbärligt för att elever ska kunna bli en aktiv del i det samhälle vi lever.
Lärarnas riksförbund har en positiv grundsyn på friskolor med olika typer av profiler. Valfriheten har fört mycket gott med sig och det finns anledning att bejaka den. Men friheten att välja kan aldrig få vara total. Vissa ramar för vad som är möjligt och önskvärt ur samhällssynpunkt måste finnas, något som kan verka begränsande för individen.
Det är därför viktigt att kunna föra en intellektuell diskussion kring frihetsbegreppet och inse att man ibland måste göra prioriteringar. Det finns, som vi har sett när det gäller konventionstexterna, inte en enda frihet, utan flera. Alla friheter kan inte vara lika mycket värda utan man tvingas i olika situationer rangordna. Detta blir särskilt tydligt när det gäller offentligt finansierade verksamheter som skolan.
När det offentliga väger en frihet mot en annan måste någon form av jämlikhetstanke ligga till grund. För skolan gäller att alla individer måste få de grundläggande förutsättningar som krävs i livet för att kunna fatta självständiga beslut och förhålla sig kritisk till olika sakförhållanden. Det utgör det moderna samhällets fundament.
I skolan ska rätt utbildade lärare förmedla kunskaper till eleverna i olika ämnen och se till att eleverna når de kunskapsmål som staten satt upp. Inte under några omständigheter får det finnas tveksamheter om att det är en demokratisk värdegrund och kunskaper härledda ur vetenskapliga metoder som ensamma skall råda innanför skolans väggar.
Skolan som samhällsinstitution måste sätta barnets bästa och barnets rättigheter i centrum. Det är samhällets skyldighet att genom professionella lärare och ett tydligt regelverk se till att så är fallet. Först i and-ra hand kan övriga intressen beaktas.
Barnens rätt att bilda sig en egen uppfattning, att slippa politisk eller religiös indoktrinering, borde här gå före föräldrars önskemål om en konfessionell inriktning på skolverksamheten.
Det system med konfessionella friskolor vi har i dag sätter inte barnens rättigheter i centrum.
Möjligheten att välja skola efter en specifik religiös inriktning har också en avskiljande och uppdelande effekt. Detta förstärker den segregation som redan finns på utbildningsområdet, vilket omöjligen kan vara politiskt önskvärt. Ambitionen att integrera olika kulturer och strävan mot ett likvärdigt skolsystem motverkas. Detta är något som inte borde accepteras.
Jag beklagar därför djupt att ett förbud mot religiösa friskolor tycks svårt att genomföra.
Med det konstaterat borde diskussionen kunna avslutas redan här. Men så enkelt är det dessvärre inte. Den nyreligiositet vi ser växa fram i samhället skulle inte behöva vara ett problem i sig. Däremot den relativistiska tendens i samhället att på ett generellt plan förhålla sig kritisk till den vetenskapliga metoden att belägga fakta. Denna naivitet att alla teorier om sakernas tillstånd är lika värda är ett direkt hot mot det kunskapssamhälle som man från både politiskt och akademiskt håll säger sig värna om.
På andra sidan Atlanten har just en förvirrad debatt om religionens ställning i den amerikanska skolan avslutats genom domstolsförfarande. Men även i Sverige finns så kallade kreationister som kräver att "intelligent design" lärs ut i den svenska skolan som en skapelseteori likvärdig den vetenskapliga darwinistiska.
Frågan är hur skolan ska kunna fokusera på kunskapsmålen om inte samhället helhjärtat stöder den vetenskapliga metoden för kunskapssökandet. Detsamma gäller skolans värdegrundsmål där sekulär humanistisk etik måste ligga till grund för demokratiuppdraget. De grekiska filosoferna Platon och Aristoteles breda resonemang föregick de religiösa tänkarna med flera hundra år. Någon särskild religion behöver därför inte nämnas som historiskt samhälleligt rättesnöre i läroplanssammanhang.
Det vetenskapliga tänkandet och det humanistisk-etiska jämlikhetsidealet måste ensamma genomsyra det svenska skolsystemet. De vindar som blåser i samhället tyder på att Sverige är i behov av en ny Hedenius som på ett klargörande sätt tvingar såväl ung som gammal, högutbildad som lågutbildad, att hålla isär tro och vetande.
Lärarnas riksförbund anser att skolan måste stärka sin status som en given mötesplats för alla religioner, kulturer och etniciteter, där vetenskapen står i centrum. Det strider mot den moderna samhällstanken att premiera en specifik religion i utformandet av en enskild skolverksamhet. Detta resonemang inbegriper också hänvisningar till en viss religion i skolans övergripande styrdokument.
Då friskolor som bygger på en religiös inriktning i dagsläget inte går att förbjuda, samt att skolans värdegrund i dag förknippas med en specifik religion, så är det nu hög tid att regeringen ger Statens skolverk i uppdrag att utvärdera och på nytt utreda den värdegrund som den svenska skolan ska bygga på.
Mette Fjelkner
Ordförande i Lärarnas riksförbund