Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Förbjud gatutiggeriet för att minska risken för fattigdom”

De EU-migranter som tigger här i Sverige är genuint fattiga människor med stora svårigheter att få både utbildning och arbete i sina hemländer, men de är inte hemlösa där, skriver Cecilia Magnusson.
De EU-migranter som tigger här i Sverige är genuint fattiga människor med stora svårigheter att få både utbildning och arbete i sina hemländer, men de är inte hemlösa där, skriver Cecilia Magnusson. Foto: Roger Turesson

Växande samhällsproblem. Det krävs handlingskraft för att möta utmaningen med gatutiggeriet. Hemländernas ansvar räcker inte. En kommunal bostadslösning är orealistisk, liksom asylgrund för EU-medborgare. Men att införa ett förbud skulle minska risken att fattigdomen permanentas, skriver Cecilia Magnusson (M).

För Moderaterna som statsbärande parti har perioden i regeringsställning sedan 2006 präglats av ett praktiskt och vardagsnära förhållningssätt till politiken genom att lyfta upp de samhällsproblem och utmaningar som finns och hitta politiska lösningar. Det är ett förhållningssätt som inte föraktar eller förringar de många människornas åsikter. Det står i stark kontrast till en politik som begränsas av elitens ”åsiktskorridorer”, överdriven ideologi eller dogmatiska synsätt.

När Mona Sahlin den 1 juli i en debattartikel prisade statminister Fredrik Reinfeldts arbete mot främlingsfientlighet och rasism var det en märkeshändelse, både för Nya Moderaternas integrationsarbete och för den svenska politiska kulturen, där de stora partierna i bred enighet står bakom en humanistisk flyktingpolitik, stenhårt avståndstagande mot främlingsfientlighet och ett aktivt integrationsarbete.

För Moderaterna har arbetslinjen här haft en dubbel principiell och praktisk betydelse. Det är genom integrering på den svenska arbetsmarknaden genom eget arbete och försörjning som den sociala och kulturella integrationen bäst befrämjas för människor som kommer från eller har sin bakgrund i andra länder. Det är i arbetets stolthet och företagandets frukter som vi alla mest tydligt har glädje av de insatser som människor med denna bakgrund gör för oss alla.

Ett samhällsproblem som nu har spridning i hela landet, både i storstäder och i mindre orter, är gatutiggeriet. Många människor känner sig provocerade och mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären.

Här krävs klarsyn, bred enighet och handlingskraft för att också bemästra denna utmaning. Det gäller att formulera hållbara, humanistiska och praktiska lösningar på detta samhällsproblem som många människor uttryckt sin åsikt om till mig i sommar.

Anledningen till att så många romer är här i Sverige är den goda fria rörligheten för varor, tjänster och människor som vårt medlemskap i EU fört med sig.

Det finns ett antal myter kring deras närvaro som genom journalistiskt arbete kunnat spräckas: Detta handlar om genuint fattiga människor med stora svårigheter att få både utbildning och arbete i sina hemländer, men som inte är hemlösa eller svältande där. Det finns inga belägg för omfattande trafficking, människohandel eller organiserad brottslighet i anslutning till gatutiggeriet. Dessa fakta måste få större spridning, följas upp och ständigt påminnas om, då myter sprids fortare än fakta.

Det finns nu ett tydligt tryck från EU mot exempelvis Bulgarien och Rumänien att bättre sörja för och utnyttja de stöd som finns för att integrera de romska minoriteterna. EU måste hålla uppe och öka trycket i denna fråga. Åtminstone Rumänien har också markerat att man ser samma problem och utmaning och kommer nu att intensifiera sina insatser. Den långsiktiga lösningen är naturligtvis utbildning, anställningsbarhet och frånvaro av diskriminering i de länder där man har sin familj och sina rötter. Då finns den naturliga tillgången till EU:s arbetsmarknad utifrån principerna om fri rörlighet och egen försörjning av arbete.

Även om full ekonomisk och politisk kraft ägnas detta är det ett arbete som inte är gjort i en handvändning. Av egna erfarenheter från skola, försvar och klimat vet vi att omställning tar tid. Hur lång tid kommer det då att ta för att integrera en romsk minoritet som i århundranden varit diskriminerad?

Hemländernas ansvar är inte tillräckligt som enda svar på människors oro över det ökade gatutiggeriet. Det är helt enkelt inte svar på frågan om vad som kan göras på kort - eller på medellång sikt.

Jag tecknar fyra möjliga åtgärder mot gatutiggeriet på kort sikt:

1. Att tala om för väljarna att detta är en verklighet som vi nu måste vänja oss vid och att det under den närmaste tiden inte finns någon lösning som man är beredd att föra fram.

2. Att kommunerna ombesörjer inkvartering och försörjning av EU-migranterna. Det finns en rätt att vistas tre månader inom landet utan försörjning eller boende men ingenting som hindrar att en kommun ordnar detta åt EU-migranterna under denna tid eller därefter. Det finns dock ingen sådan skyldighet. Många kommuner gör stora insatser, ofta med hjälp av ideella och kyrkliga organisationer, för att lindra den värsta misären, men det är ett stort steg att stå för permanenta bostäder och försörjning och är långt ifrån någon självklarhet för en enskild kommun.

3. Att Sverige i strid med EU:s regelverk etablerar någon sorts asylgrund för romska migranter, som därmed får ansöka om asyl och bli en del av det system som i dag främst ägnas åt flyktingar från krigshärjade länder som Syrien och Irak. Genom en formaliserad asylgrund ges möjlighet till framförhållning, planering och dialog med kommunerna.

4. Att Sverige, precis som nu skett i både Danmark och Norge och tidigare även i Nederländerna och Storbritannien, förbjuder gatutiggeriet.

Det första alternativet ovan, alltså att den rådande situationen fortsätter, är det absolut sämsta. Den är för mig djupt cynisk och närbesläktat med en extrem nyliberal tolkning av frihetsbegreppet som också tillåter prostitution och drogbruk med hänvisning till den enskildes frihet. Den centrala frågan är om gatutiggeriet befäster och cementerar underordning, icke anställningsbarhet och utanförskap eller om det är en väg ut ur detta?

Att kommunerna skulle organisera en mer permanent bostads- och sysselsättningslösning för EU-migranter är sannolikt orealistiskt, om än inte legalt omöjligt. Det är också svårt att tänka sig att Sverige skulle införa en särskild asylgrund för medborgare i ett annat EU-land.

Det finns säkert många fler förslag på lösningar då det finns ett brett engagemang för frågan hos både enskilda och organisationer.

Att som en av insatserna förbjuda gatutiggeriet är inte att förbjuda fattigdom, utan att det är att ta bort en av de värsta riskerna för att fattigdom permanentas. Det är också en insats som ligger väl i arbetslinjens anda och som jag tror är nödvändig för bevara och öka människors tolerans och öppenhet för personer som behöver komma hit och verka i vårt land. Min slutsats blir därför att gatutiggeri måste förbjudas.