Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Förbud är kortsiktigt, dyrt och löser inte problemen”

EU-migranter i Stockholm. ”Det krävs ett försvar för grundläggande politiska, civila och sociala rättigheter för alla”, skriver debattörerna.
EU-migranter i Stockholm. ”Det krävs ett försvar för grundläggande politiska, civila och sociala rättigheter för alla”, skriver debattörerna. Foto: Thomas Karlsson

Utanförskap förstärks. Erfarenheter från bland annat Danmark och England visar att förbud mot tiggeri är ett kostsamt och ineffektivt sätt att hantera EU-migranternas ­situation. Dessutom kan det bidra till stigmatiseringen av romer, och göra EU mer ­orättvist, skriver Hans Swärd och Per Eriksson, professorer vid Lunds universitet.

Från många håll kommer nu inlägg som pläderar för någon form av förbud mot tiggeri. Tomas Tobé (M) och Beatrice Ask (M) föreslår på DN Debatt (30/4) bland annat att organiserat tiggeri ska förbjudas. I Sydsvenskan skriver kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, Torkild Strandberg (FP), att det nu finns skäl att överväga ett tiggeri­förbud i Sverige, och i Expressen skriver fem moderata riksdagsledamöter den 15 april att ”förbud mot tiggeri kan vara en väg framåt. Inte minst skickar det en signal till hemländerna att tiggeri inte är tillåtet i Sverige”. Vi menar att förbudslinjen inte är en lösning på problemen. I stället riskerar vi att försämra situationen för de fattiga EU-medborgare som tigger. Det finns åtminstone fem problem med ett tiggeriförbud.

Problemen sopas under mattan. Inlägget i Expressen hänvisar till Storbritannien och Danmark ”som har infört förbud mot tiggeri och detta har resulterat i att ytterst få tiggare finns kvar i dessa länder”. Danmark är det enda land i Norden som har infört ett nationellt förbud mot tiggeri enligt Strafflagens paragraf 191. En person som trots varning från polisen tigger kan dömas till fängelse i sex månader. Eftersom det är brottsligt att tigga är det inte tillåtet för ideella organisationer som får offentliga bidrag att ge till exempel härbärge åt hemlösa utan danskt personnummer. Flera hjälporganisationer har krävt en lagändring. Men den grundläggande frågan är om förbuden verkligen lett till att Danmark har blivit av med sina fattiga EU-medborgare. I en nyligen utkommen rapport från Institut for menneske rettigheder finns i Danmark mellan 200 och 300 utländska hemlösa som sover i parker i Köpenhamn. Samma rapport visar att det avkunnats 49 fällande domar för tiggeri under åren 2008–2012 och under samma tid skedde 185 ingrepp mot tiggare utan att det ledde till domstolsbeslut. Antalet fattiga EU-medborgare i Köpenhamn skiljer sig inte särskilt drastiskt från de siffror som redovisats från övriga nordiska huvudstäder. Förbuden har knappast förbättrat situationen för de fattiga uteliggarna, men allmänheten konfronteras inte med dem på samma sätt.

Liknade resultat visas från den forskning som studerat vilka konsekvenser det brittiska förbudet mot tiggeri fått för tiggarna i olika distrikt i London under 1990-talet. Resultaten visar att situationen försämrades genom att tiggarna stämplades som kriminella. Det blev därför svårare för dem att anpassa sig till samhället. En del av de bötfällda måste fortsätta att tigga för att tjäna ihop pengar till böterna och de fick därför svårt att lämna livet på gatan. I USA har forskare visat att tiggeriet vid förbud flyttats från de centrala delarna av städerna till förorterna där det inte finns samma polisövervakning.

Inte heller andra åtgärder som till exempel Frankrikes strategi med att deportera stora grupper till Rumänien och Bulgarien mellan juli och september 2010 i samband med att man rev de tillfälliga bosättningarna, tycks ha lett till några påtagliga effekter. Antingen kom de fattiga EU-medborgarna tillbaka eller så fylldes deras platser på gatan av andra personer från dessa länder.

Förbud mot tiggeri är varken en kostnads­effektiv eller långsiktig lösning. Studier av 1990-talets förbud mot tiggeri, lösdriveri och uteliggande visar att förbud varken är en kostnadseffektiv eller långsiktig lösning. Det är dyrt att övervaka människor som tigger och rättsprocesserna är dyra och ger ofta inte avsedda resultat. Ofta är redan befintliga lagar tillräckliga. I stället för att lägga stora summor på polisiära insatser och rättsliga processer skulle pengarna kunna användas mer effektivt för insatser för att bekämpa fattigdom. Dessutom riskerar lokala och nationella förbud att man att bollar runt problemet mellan olika länder, i stället för att vi i Europa tar ett gemensamt ansvar. Partiella förbud som att förbjuda en viss typ av tiggeri, som till exempel organiserat tiggeri, leder ofta till svåra avgränsningar och tolkningsproblem och leder lätt till ytterligare lagskärpningar. Var går till exempel gränsen om en familj, en släkt eller om en hel by organiserar sig?

Ett förbud kan i praktiken uppfattas som en förstärkning av den etniska diskrimineringen mot romer. Den finska professorn Virpi Mäkinen argumenterar för att ett tiggeriförbud lätt skulle förstärka den etniska diskrimineringen mot romer eftersom tiggeriet inom EU har kommit att ses som en romsk fråga under 2000-talet, även om också grupper tigger. Många romer i Rumänien är rädda för att registrera sig, vilket gör att de går miste om grundläggande rättigheter och sociala förmåner. Det har att göra med att tidigare deporteringar och godtyckliga arresteringar och att dödandet av romer i koncentrationslägren under andra världskriget lever kvar i det kollektiva minnet. I praktiken skulle ett förbud kunna uppfattas som en ytterligare diskriminering av en redan diskriminerad grupp och försämra deras situation.

Ett förbud är orättvist mot de fattigaste EU-medborgarna. Europeiska kriminologer har argumenterat för att det är orättvist att kriminalisera fattiga och utsatta grupper, eftersom det i praktiken blir fattigdomen som kriminaliseras och man inskränker den fria rörligheten inom EU för de fattigaste.

Förbud kan leda till att samhället blir mer intolerant. Det finns en uppenbar risk för att en kriminalisering leder till att samhället blir mer intolerant överlag mot grupper som av majoritetssamhället betraktas som avvikande eftersom det blir lätt att även i andra lägen ta till detta medel för att lösa sociala problem. Det kan i sin tur kan bli ett framtida hot mot medborgerliga rättigheter. Att införa den här typen av lagar kan knappast vara någon lösning för det framtida Europa.

Det finns bara en framkomlig väg. För att komma tillrätta med EU-medborgare som tigger krävs en politisk diskurs om de fattigas rättigheter inom EU som går tvärs igenom nationella gränser och som vare sig är baserad på krav på olika förbud eller enbart baserat på paternalistiska kortsiktiga åtgärder. Det krävs ett försvar för grundläggande politiska, civila och sociala rättigheter för alla. Det gäller rätten till arbete, rätten till sjukvård, rätten till utbildning, rätten till socialförsäkringar och social trygghet. De som sover i det offentliga rummet och bor i kåkstäder som blir brända eller rivna av bulldozrar eller blir ivägkörda till andra länder eller städer mister sin handlingsförmåga och kan inte röra sig fritt. Har vi inte system som tillräckligt kan skydda dem mot övergrepp, trakasserier och förnedrande stereotyper gör vi dem ännu mer skyddslösa. Förbud riskerar att förstärka ett utanförskap och gynna dem som vill profitera på nöden. Låt oss i stället behandla dem värdigt här och verka för förändring där de kommer ifrån.

Fördjupning. Debatten om förbud mot organiserat tiggeri
Läs mer. DN Debatt