A är ung kvinna och troende muslim. Av religiösa skäl bär hon niqab, ett plagg som döljer ansiktet förutom ögonen. I januari 2009 påbörjade hon en ettårig barnskötarutbildning på Västerorts vuxengymnasium i Stockholm. På skolan finns en ordningsregel som förbjuder eleverna att bära plagg som täcker ansiktet. A fick besked att hon inte kunde gå utbildningen så länge hon bar niqab. Hon gjorde då en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Efter utredning har jag nu fattat beslut i ärendet.
Det jag har att ta ställning till i ärendet är inte om det är bra eller dåligt att bära niqab, utan om A har blivit diskriminerad av skäl som har samband med hennes religion. Jag ska heller inte ta ställning till om det går att arbeta som barnskötare iförd niqab. Ärendet handlar om A:s rätt att gå en utbildning.
Den rättsliga prövningen följer ett givet schema: rätten att bära religiös klädsel är skyddad, men mot det ska ställas de krav som arbetsuppgifterna eller utbildningen ställer.
Rätten att bära religiös klädsel innebär till exempel inte att man kan åsidosätta skyddsföreskrifter. Men skolan – eller en arbetsgivare – måste först försöka hitta lösningar på eventuella hinder och först om detta inte låter sig göras kan en person utestängas.
Att utestänga en elev från undervisning bara för att hon bär niqab, utan att ta hänsyn till de specifika förutsättningarna för deltagandet, strider därför enligt DO:s uppfattning mot diskrimineringslagen.
Diskrimineringslagen förpliktar också skolan att arbeta förebyggande för att ge alla elever lika möjligheter. Skolorna ska bland annat försöka undanröja hinder som följer av elevers religiösa övertygelse. Tanken bakom dessa krav, som antagits enhälligt av riksdagen, är att tillgången till utbildning för alla oavsett faktorer som kön och etnisk tillhörighet eller religion är centrala för ett integrerat och demokratiskt samhälle.
Stockholms stad, som ansvarar för verksamheten vid Västerorts vuxengymnasium, har invänt att niqab är ett kulturellt uttryck snarare än ett religiöst, men den distinktionen saknar betydelse. Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av dessa diskrimineringsgrunder.
Det DO haft att ta ställning till är om niqab påverkar skolans möjlighet att bedriva utbildning på barnskötarprogrammet och om eventuella praktiska problem kan lösas. I förarbetena till diskrimineringslagen anges att förbud för elever att bära klädsel med religiös bakgrund kan godtas om det ”väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar”.
Stockholms stad motiverar sitt förbud med pedagogiska och sociala skäl samt behovet att kunna identifiera personer som vistas på skolan. När A anmälde Västerorts vuxengymnasium till DO lovade skolan dock att hon skulle få gå kvar på utbildningen till dess att DO fattat beslut i ärendet.
A har vid det här laget genomgått utbildningen med gott resultat. Hon kan därigenom sägas ha visat att hennes niqab inte utgjort ett hinder för undervisningen. Kontakten med andra elever och lärare har fungerat bra. Under lektionstid har hon oftast kunnat sitta så att manliga klasskamrater inte kunnat se hennes ansikte och hon har därför inte behövt bära sin niqab. A har också förklarat sig villig att visa ansiktet närhelst skolans personal skulle behöva identifiera henne.
Sammanfattningsvis kan DO inte se att det funnits några bärande skäl för att förbjuda A att delta i undervisningen på barnskötarprogrammet iförd niqab.
Västerorts vuxengymnasium har baserat sitt niqab-förbud på Skolverkets principbeslut från 2003 där verket öppnade för möjligheten för skolor att förbjuda heltäckande slöja. Beslutet har gett skolan visst fog för sin tolkning, men skolan borde ha beaktat det diskrimineringsskydd inom utbildningsväsendet som infördes 2006, alltså efter att Skolverket fattade detta beslut.
Eftersom A trots förbudet har fått gå utbildningen är det inte självklart att det föreligger ett missgynnande i diskrimineringslagens mening. Frågeställningen i ärendet rör dessutom ett begränsat antal kvinnor och i de få fall där saken aktualiserats tycks skolorna ha kunnat finna praktiska lösningar i enlighet med diskrimineringslagens intentioner.
DO väljer därför att inte driva ärendet till domstol för rättslig prövning.
Som diskrimineringsombudsman är jag dock orolig för den hätskhet och de förenklingar som präglat debatten kring niqab. Många har velat utestänga kvinnor som bär plagget från att delta i utbildningar, utifrån perspektivet att niqab är ett uttryck för kvinnoförtryck och måste bekämpas.
Skyddet för allas grundläggande rättigheter är en av grundvalarna i vår demokrati. Till skillnad från stater som genom förbud eller påbud vill styra medborgarna i en viss religiös eller icke-religiös riktning har Sverige valt att värna en demokratisk princip om individens fria vilja att uttrycka eller låta bli att uttrycka sin religiösa övertygelse.
Som diskrimineringsombudsman värnar jag principen om alla kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter och jag gör det utifrån det regelverk som riksdagen har lagt som ram för vårt samhälle.
Att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning främjar varken deras eller andra kvinnors jämställdhet.
Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt i alla kulturer, till exempel genom sexualisering av kvinnors kroppar eller genom att hänvisa kvinnor till att sköta hem och barn. Men sådana uttryck kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället.
Jag tror i stället att utbildning kan vara en plattform för kvinnor att fortsätta utvecklas och forma sina egna val. Utbildning är grunden för tillträde till arbetslivet och därmed tillgång till ett socialt sammanhang utanför hemmet och möjlighet till egenförsörjning.
Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.
Katri Linna
diskrimineringsombudsman