Den av KDU tillsatta kriskommissionen menar att partiet måste förändra sig och sin politik. Grunden när man väljer valfrågor måste vara att visa väljarna att valet av Kristdemokraterna gör skillnad i deras vardag i förhållande till hur det skulle se ut om något annat parti fått bestämma. Här måste partiet ha en bättre väljaranalys bakom de politiska förslagen. Tack vare stödröster från borgerliga väljare kunde partiet hålla sig kvar i riksdagen den här gången. Det är dock inte hållbart i längden att förlita sig på stödröster.

Kristdemokraterna har de två senaste åren stått för ett av de viktigaste idéutvecklingsarbetena inom den svenska borgerligheten med begrepp som ”verklighetens folk” och ”politikens gränser”.

Å ena sidan har partiet fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning för dessa. Å den andra har partiet inte i tillräcklig stor utsträckning fört en politik som minskar det offentligas makt över människor. Idéerna har helt enkelt inte omsatts i politiska förslag som kunnat nå väljarna.

Partiet måste våga bli mer tydligt. Ett exempel på förslag som drastiskt skulle flytta över makt från politiker till föräldrar är att slå ihop alla bidrag och subventioner kopplade till barn. Förskoleplats, barnbidrag, föräldraförsäkring och vårdnadsbidrag skulle tillsammans innebära ett stöd på 150 000 kronor om året för familjerna att fritt disponera. Ett annat område är lag och ordning. Partiet måste på allvar våga stå på brottsoffrets sida. Det är viktigt att personer som begår brott bestraffas och döms till straff som står i rimlig proportion till den kränkning av brottsoffret som brottet faktiskt utgör.

Kristdemokraterna har varit sämst på att synas som ett ”eget erbjudande” i Alliansen. Partiledningen har i huvudsak drivit frågor kopplade till sina departement och ofta tvingats agera reaktivt. För att bryta denna kommunikativa barriär krävs två saker: För det första måste de prioritera att ta frågor som ligger i luften snarare än frågor som ligger på departementsborden. Man måste våga göra utspel som inte är förankrade i Alliansen. För det andra måste partiet få en från regeringen fristående politisk företrädare. Detta bör lämpligtvis vara en partisekreterare med ett mandat att driva politiska frågor, och med partiledningens förtroende att göra goda bedömningar.

Partiet dras med en rad förutfattade meningar. De vanligaste är att man måste vara kristen för att rösta på partiet och att vi är homofober. Fördomarna skrämmer i väg potentiella väljare och hindrar tillväxten. En del framhäver att partinamnet i sig är ett hinder och flera partimedlemmar har talat om ett namnbyte.

Kriskommissionen menar att det inte är namnet i sig som är problemet utan politikens innehåll och sättet att kommunicera politiken. Vi föreslår i stället att en ”Fördomsgrupp” tillsätts som återkommer med förslag på hur vi ska förhindra att fördomar gror och får fotfäste. Gruppen ska analysera och återkomma med förslag – avseende både politikens innehåll och kommunikation – för att riva barriärer och fördomar om partiet.

Efter flera tillbakagångsval i rad är det ofrånkomligt att det mullrar på olika håll i partiet och att ledarskapsfrågan bubblar upp. Att byta ledare har definitivt inget värde i sig, men det är av högsta vikt att det ledarskap som ska föra Kristdemokraterna framåt de närmaste åren är berett att hantera svåra frågor. Annars kommer krisvalet 2010 följas av ett val om fyra år som riskerar att fullständigt radera ut Kristdemokraterna från den politiska kartan i Sverige.

Kriskommissionen:

Caroline Szyber riksdagsledamot (KD), Conny Brännberg regionpolitiker Västra,
Erik Slottner kommunpolitiker i Stockholms stad, fd förbunds­ordförande i KDU,
Jessica Nyberg initiativtagare till förnyelserörelsen Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet och gruppledare för KD på Lidingö, Jonatan Hedin sammankallande för Kriskommissionen, förbundsstyrelseledamot i KDU, Magnus Oscarsson kommunalråd i Ödeshög,
Sara Skyttedal förbundsstyrelse­ledamot i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet